Femte delen av Ulf Modins
CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN
I Kavaleffs pedagogik förekom aldrig några läxförhör, vare sig muntliga eller skriftliga. I stället förde klassen under hans ledning diskussioner om historiska processer eller dryftade de stora författarna och deras verk mot bakgrund av deras tid och vad de hade för betydelse för oss samt om det fanns några paralleller i historien, vilket är vanligt. Han visste snart vad var och en borde kunna lära sig. Var det någonting han bedrev, så var det individualiserad undervisning. Vad man fick betyg efter var ens analytiska insikter och inte någon förmåga att rabbla upp vad som stod i läroböckerna. Dem skulle vi nämligen ha öppna för att snabbt kunna slå upp fakta och årtal ur. Obligatoriska läromedel på pulpeten under hans lektioner var alla svensk- och historieböcker samt kartor, bibel och psalmbok. Det var inte så att Kavaleff var religiös, men han fick oss att inse, att ingen kan förstå vare sig västerlandets litteratur eller historia utan kännedom om bibeln och psalmboken. De kunde därför när som helst behövas i diskussionen. Saknade man en bok, riskerade man att råka illa ut. Därför hade alla snart böckerna med. "När slöts freden i Nystad?", kunde han exempelvis spörja en elev. Om denne inte kunde svara, blev Kavaleff arg och sade till eleven: "Men titta i boken då; vad tror Ni att den är till för!"
CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN
I Kavaleffs pedagogik förekom aldrig några läxförhör, vare sig muntliga eller skriftliga. I stället förde klassen under hans ledning diskussioner om historiska processer eller dryftade de stora författarna och deras verk mot bakgrund av deras tid och vad de hade för betydelse för oss samt om det fanns några paralleller i historien, vilket är vanligt. Han visste snart vad var och en borde kunna lära sig. Var det någonting han bedrev, så var det individualiserad undervisning. Vad man fick betyg efter var ens analytiska insikter och inte någon förmåga att rabbla upp vad som stod i läroböckerna. Dem skulle vi nämligen ha öppna för att snabbt kunna slå upp fakta och årtal ur. Obligatoriska läromedel på pulpeten under hans lektioner var alla svensk- och historieböcker samt kartor, bibel och psalmbok. Det var inte så att Kavaleff var religiös, men han fick oss att inse, att ingen kan förstå vare sig västerlandets litteratur eller historia utan kännedom om bibeln och psalmboken. De kunde därför när som helst behövas i diskussionen. Saknade man en bok, riskerade man att råka illa ut. Därför hade alla snart böckerna med. "När slöts freden i Nystad?", kunde han exempelvis spörja en elev. Om denne inte kunde svara, blev Kavaleff arg och sade till eleven: "Men titta i boken då; vad tror Ni att den är till för!"
Vi måste dock också läsa
läroböckerna, eftersom den kunskap som fanns i dem var en
förutsättning för att vi skulle kunna hänga med i diskussionerna.
"Att läsa läxan är naturligtvis alldeles frivilligt",
sade läraren, "men fan tar den som inte kan den." Om man
inte exakt kände till exempelvis något mindre väsentligt årtal,
eller någon mindre viktig person, var det dock ingen katastrof, bara
man hade ett begrepp om tiden i fråga och förstod den.
Kalenderbitare hade han ingenting till övers för. Relevanta data av
betydelse för ens kronologiska medvetande, på vilket både
historie- och litteraturundervisningen vilar, måste vi dock kunna
och själva inse vilka som var viktiga att lägga på minnet.
En elev med fotografiskt
minne fick i uppgift att redogöra för upplysningstiden, och
utnyttjande denna sin förmåga började han att ord för ord läsa
upp vad som stod i läroboken. Nu blev Kavaleff mycket arg, och sade:
"Ni har fotografiskt minne och läser ur boken!" "Jaa",
svarade eleven, som fick bakläxa därför att han inte hade tänkt
igenom vad han hade lärt sig utan mekaniskt rabblade upp vad som
stod i en bok. Min klasskamrat var inte den ende som fick bakläxa
därför att han mekaniskt återgav vad han hade lärt sig. Händelsen
upprepade sig ej i vår klass, men det har kommit fram, att Kavaleff
behandlade alla som osjälvständigt återgav innehållet i en text,
det vill säga ej hade smultit vad de hade lärt sig och inte
reflekterade över det lästa, på samma sätt. Vi fick inte bli
papegojor.
Någonting som Kavaleff
betonade, var vikten av att vi antecknade vad han sade under
lektionerna, eftersom han visste att vi måste kunna det för att
klara oss vid högskolor och universitet. Anteckningskonsten var för
honom A och O i undervisningen. Det är emellertid inte lätt att
lära sig anteckna, eftersom man måste kunna skilja den i en
framställning nödvändiga luften från kärnpunkterna. Märkte han
att någon inte antecknade, fick personen i fråga genast en
åthutning. Denna kunskap har hans elever haft stor nytta av. En
annan teknik han lärde oss var att i läroböckernas marginal
anteckna nyckelord och göra en disposition av texten, vilket
underlättade förståelsen av innehållet och gjorde det lätt att
repetera boken. Också i de skönlitterära verken skulle vi skriva
iakttagelser i marginalen. Vi hade en speciell anteckningsbok i
vilken vi införde modeller av strukturer och skeenden, t ex en
modell av vasallväsendet och bildligt utformade "balansräkningar"
för en företeelses för och nackdelar, splittrande och
sammanhållande faktorer i en statsbildning och så vidare
Det var i det gamla
gymnasiet vanligt, att lärarna niade eleverna, medan vi sade
"magistern" till dem. Några duade oss, men vi skulle säga
"magistern" till dem med. Varken lärare eller elever hade
emellertid behov av någon falsk kamratskap, och vi behövde inte
tycka sämre om en lärare som sade ni än om en som sade du till
oss. Ty vi visste, att det var inte det som var tecknet på
demokrati. Du-reformen var ännu inte påtänkt. Den kom först 1971.
Skolan måste bygga på att läraren tack vare sina kunskaper och
sin personlighet är en auktoritet och därigenom kan handleda. Har
han inte en naturlig auktoritet och behärskar han inte sitt ämne,
skall han inte vara lärare. Alla som började i vår klass fick
chansen att utveckla sina anlag. De som inte hade några större
håvor åkte däremot ut: någon slutade gymnasiet, andra valde ett
mindre krävande läroverk, men de flesta bytte till den enklaste
linjen i Norra latin, den allmänna. Av de 30 elever som började i
RI A i Norra Latin 1960 avlade 20 personer studentexamen i samma
klass fyra år senare.
När vi skrev våra
modersmålsuppsatser, fick vi alltid ha nödvändiga böcker och
andra viktiga källor, som exempelvis dagens tidning, med oss. Det
var vid denna tid en revolutionerande pedagogik. Det väckte stor
förundran bland andra elever och lärarkolleger. Carl Kavaleff gav
oss nämligen uppsatsämnen, som vi inte kunde klara genom att skriva
av en bok. Den kunde vi bara använda som källa. Förutsättningen
för att kunna skriva exempelvis ett historiskt ämne var, att man
hade följt med i klassens diskussioner och självständigt hade
tillgodogjort sig den och lärobokens fakta. Eftersom jag själv
gärna valde historiska ämnen och har de flesta uppsatser sparade,
går det lätt att nämna några exempel: "Några avgörande
episoder under det s. k. stora nordiska kriget", "Kampen
mellan kung och adel om den politiska dominansen i Sverige under
1700-talet. En översikt", "Februarirevolutionen i
Frankrike och dess återverkningar i Europa". Själv brukade jag
förutom historiska ämnen välja att skriva bokrecensioner och
dryfta aktuell politik, som krävde att man följde med dagspressen.
Ibland fick jag en känsla av att Kavaleff skräddarsydde ämnen för
åtminstone somliga av oss, ty en del av dem kunde bara skrivas av en
eller två personer. Vad han var intresserad av var, att vi i
uppsatserna skulle analysera, framhäva orsaker och följder. Det
värsta han kunde säga om en uppsats var, att den var refererande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar