CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN - del 7

Ännu ett avsnitt av Ulf Modins minnen av en betydelsefull lärare:

 CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN

Vi skall nu övergå till att med konkreta exempel visa hur noga vår lärare läste våra uppsatser. Inga svagheter i framställningen undgick honom. Den granskade uppsatsen skrevs den 31 januari 1963 och handlar om Väinö Linnas sista roman, Söner av ett folk,. Nedan följer exempel på fel i och rättningar av språket.

Vi skulle lära oss att skriva korta meningar, som vi skulle knyta samman med bindeord. Ens uppsatser blev fulla av Kavaleffs insiktsfulla och uppriktiga kommentarer skrivna med rödpenna.

Redan den första meningen i uppsatsen slår Kavaleff ned på. Den lyder: "I den finska litteraturen av år 1950 saknades ett stort sammanbindande epos om tiden från 1880 till vår tid." Kavaleff ser bristen på sammanhang, stryker under "av år 1950" och skriver i marginalen: "smh: varför just det året?" Jag rättar med en grönpenna och skriver i stället: "Ända in på 1950-talet saknades ett stort sammanbindande epos..." Det var nämligen så, att vi fick rätta felen i våra uppsatser med grönpenna. Läraren samlade sedan in dem och kontrollerade att vi hade förstått hans anmärkningar. Inte heller felaktig kommatering undgick honom. Ett annat fel jag gjorde, vilket påverkade sammanhanget, var syftningsfel. Jag skrev oklart, och sammanhanget i texten blev dåligt. Se exempelvis följande två meningar till vilka Kavaleff fogade anmärkningarna oklart, syft/smh?, syft/smh?, ip/mb (interpunktion och meningsbyggnad): "Jag skall analysera hans sista bok från denna tid "Söner av ett folk". Han har själv varit arbetare och frontsoldat. Då författaren växt upp i denna miljö, är han väl lämpad att skildra denna tid från ett nytt perspektiv; de besegrades. För att jag skulle förstå vad som var fel markerade han "Sista bok från denna tid..., växt upp i denna miljö.... denna tid...;" En annan återkommande kommentar var "slappt" som när jag skriver: "I nästa bok ... skildras inbördeskriget och dettas orsaker. Här är..." "Här" är ett i sammanhanget slappt ordval. Något som blev viktigt var att inte stapla huvudsatser och bisatser på varandra utan att binda ihop dem med konjunktioner, bindeord. Jag skriver: "Trilogin avslutas med "Söner av ett folk". Händelserna äger rum..." Kavaleff har här markerat punkten och "Händelserna ..." I marginalen skriver han "bind". Jag gjorde också ordföljds- och tempusfel, som aldrig undgick läraren: "En symbol för detta blir skildringen av familjen Koskela, när den dricker kaffe, 1939 på midsommarafton. Lugnet varade..." Han markerade "...Koskela, när den dricker kaffe, 1939 på midsommarafton" och "varade". Något annat som Kavaleff ogillade var svävande beskrivningar som "I denna "brokiga" by, Pentikulma, möter vi också alla de personer som förekom i Finland vid denna tid." Satsflätor höll han också efter, som meningen "Denna teknik användes exempelvis vid skildringen av hur Janne misshandlas av Lappo-män, Jussis och Eeros död samt vid andra tillfällen." "mb/symm/sfl" står det i marginalen. Ibland skrev han bara "oläsligt", när någonting var mycket dunkelt uttryckt. I andra fall kunde han bara komma med kommentaren "vad avses?", som i följande mening: "Staten vann så småningom med hjälp av jordbrukslagar och skolväsendet arbetarna och torparna för sin sak". "Staten vann" och "för sin sak" är understrukna med rödpenna. "Period" stod det i uppsatserna när vi skrev vad som närmast kan beskrivas som traditionell, tyskinfluerad sakprosa med långa meningar och flere bisatser.

På detta sätt arbetade Kavaleff med varje uppsats som hamnade på hans bord. Genom att noggrant ta till sig hans kommentarer både efter uppsatsen och i texten samt uppmärksamt studera språket i goda romaner, som var obligatorisk läsning under loven, lyckades vi förbättra vårt språk, så att det till sist blev hyggligt. Mest framåt gick det troligen för de som hade det sämsta utgångsläget, eftersom de fick arbeta hårdast med sitt språk och erhöll en konstruktiv kritik, som hjälpte dem att komma vidare.

En gång hade han gjort en sammanställning av språkfel vi gjort vid ett uppsatstillfälle. Vi fick en stencil, där de värsta grodorna vi gjort fanns med. Det var någonting i stil med den berömda boken Purres blommor och stilgrodor (?). Sannolikt hade varje elev bidragit med minst en mening. Också jag kände igen en av satserna i på stencilen. Några namn hade Kavaleff naturligtvis inte satt ut, ty meningen med stencilen var, att vi skulle lära oss se hur man ej får skriva. Stencilen hade en välgörande effekt på oss alla. "Kalle" behövde nämligen ej leverera någon ny med exempel på våra språkfel.

Det var sakprosa vi skulle lära oss, eftersom vår lärare visste att de flesta av oss skulle ha bäst nytta av att kunna skriva den sortens svenska. Eftersom han själv var en betydande författare kunde han emellertid även bedöma en skönlitterär text. Kavaleff gav bara en gång ett skönlitterärt ämne. Jag valde det inte. En klasskamrat, som hade stora skönlitterära intressen, men blev naturvetare, skrev det dock, och han fick ett mycket dåligt vitsord på sin uppsats. Det fick tydligen alla som försökte sig på det. Kavaleff måste ha insett, att det inte fanns några litterära begåvningar i klassen, ty sedan återkom aldrig några skönlitterära uppsatsämnen. Åtminstone för min del medförde det, att den lilla skönlitterära ådra jag hade dokumenterat i realskolan aldrig utvecklades, och det som inte får näring vissnar och dör. Å andra sidan lärde vi oss att skriva god sakprosa, som vi sedan har haft nytta av hela livet. Speciellt Kavaleffs förmåga att lära oss att skriva utförliga och logiska dispositioner brukar hans elever uppskatta, även om det var ett hästarbete att lära sig tekniken.

Som redan nämnts, fanns i slutet av våra uppsatser ett helhetsomdöme om krian, som ofta jämfördes med ens föregående uppsatser samt ibland några ord om hur vi förändrades. Om det gick bakåt eller framåt. Ibland kom något berömmande ord och uppmuntran när vi så förtjänade. Kavaleff arbetade nämligen, såsom tidigare påpekats, varken med piska eller morot utan med piska och morot. Han drev emellertid aldrig någon över gränsen för hans förmåga utan visste mycket väl var ribban gick för var och en. Men en miniminivå som alla måste klara var en självklar grund för betygsättningen. Det var betyget B (godkänt). Högsta betyg var A (berömlig). Lägsta betyg i det gamla gymnasiet var C (underkänt). Hela betygsskalan var C, BC, B, Ba, AB, a och A. Ingen plågades av den, eftersom vi visste att vi fick de vitsord vi förtjänade. Lärarna kunde sina saker. Det var vi medvetna om, och det medförde att vi litade på dem. Någon relativ betygsskala existerade icke, varför man utan risk för sitt eget betyg kunde hjälpa en svagare kamrat. Det hade inte minst jag nytta av, som var dålig i fysik och matematik.