CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN - del 9

Detta är näst sista delen av Ulf Modins minne från skola och lärare:

CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN


På samma sätt som vi analyserade romaner, gick vi igenom dramer.

Skönlitteratur läser man inte minst för att lära sig något om mänskor. I goda romaner finns mänskobeskrivningar, som antingen grundar sig på verkligheten eller på ett mänskoideal. Kavaleff var mycket noga med att inpränta i oss att mänskor är mycket invecklade varelser, som i sig rymmer en blandning av goda och onda egenskaper. Han sade därför, att mänskor är "grå", det vill säga äger både goda och onda egenskaper, men också att det finns de som står högre än andra och de som står lägre än de flesta. De som är ädlare benämnde han "ljusgrå" och de som stod lägre än de flesta "mörkgrå". Dock finns enligt honom inga mänskor som är helt onda eller helt goda, det vill säga "svarta" eller "vita". Denna tanke hade han utvecklat i unga år, ty den presenteras redan i hans första novellsamling, där det heter: "Man får inte döma någon utan att se till hennes goda sidor först. Det händer ibland att de uppväger de dåliga, ja - att de överväger. Och ingen är så dålig, att han inte har någon god sida att tala om. Alla har sin uppgift att fylla och envar har rätt att leva."

Knappast någon av Kavaleffs elever studerar i dag ett skönlitterärt verk lika ingående som vi fick göra under skoltiden. Hans analytiska metod bär vi dock med oss, och den sätter mer eller mindre sin prägel på vår bedömning av vad vi läser.

I sin historieundervisning betonade Carl Kavaleff nödvändigheten av, att vi lärde oss analysera en epok eller en händelse i förhållande till vad som gav upphov till den och vad den ledde till. Det är sannolikt han som har fått mig att inse, att en mänska bör sträva efter att leva samtidigt i nuet, historien och framtiden, eftersom hon annars blir ett rö för vinden. I vilket fall är det han som lärt mig, att man vid en analys av ett samhälleligt problem inte skall studera antingen likheter eller olikheter utan likheter och olikheter. Formen för undervisningen var resonemanget om historiska processer. "Kalle" betonade vikten av att analysera orsaker, som han indelade i primära, bidragande och utlösande. Primära faktorer var för honom i regel de ekonomiska. Det var de som betingade utvecklingen. En bidragande orsak till franska revolutionen var Missisippikompaniets fall, det vill säga en händelse som diskrediterade makten, och den utlösande faktorn till det första världskriget var attentatet mot ärkehertig Ferdinand i Sarajevo. Den elev som började frossa i historiska detaljer brukade få på skallen. Sådant var nämligen oväsentligt för historieförståelsen.

Historielektionerna inleddes ofta med diskussioner om det politiska läget. I allmänhet handlade de om den världspolitiska situationen. Vi fick då praktiskt tillämpa vår analytiska förmåga på ett aktuellt problem. Om någon elev framförde en begåvad synpunkt, log Kavaleff och nickade gillande. Det andra viktiga momentet blev de följder som en händelse gav upphov till. Vidare byggde han undervisningen på ett hegelianskt resonemang om teser som ger upphov till antiteser, och resultatet av motsättningen blir en syntes, som förvandlas till en ny tes. På detta sätt drivs utvecklingen enligt Carl Kavaleff framåt. Ett annat hegelianskt resonemang, som han tillämpade, är vad som kallas negationens negation. För honom var exempelvis renässansen fortsättningen på antiken på ett högre plan, det vill säga negationens negation av antiken, som åtföljdes av en intellektuell nedgång under medeltiden, negationen. En ny epok tar aldrig sin utgångspunkt i den närmast förgående utan i perioden dessförinnan, samtidigt som den i sig upptar det värdefulla som skapats under den negerade epoken. Detta var en central tes i hans historiefilosofi. Kavaleff förklarade ibland en social krafts nederlag med orden "tiden var mogen men ännu inte mogen". Exempelvis hussiternas och de tyska böndernas nederlag mot feodalherrarna förklarade han på detta sätt. 1789 var däremot "tiden mogen". Det faktum att Kavaleff fann dialektiken så intressant, att den för honom tjänade som ryggrad i hans historiefiolosiska tänkande var antagligen en följd av hans djupa musikalitet och sinne för poesi. Ett genomgående drag hos mänskor som tänker i samma eller liknande banor som som vår lärare är nämligen deras musikalitet, inte minst deras rytmkänsla. Mänskor som analyserar litteratur, historia och samhälle med hjälp av en fysikalisk och aristoteliansk logisk metod brukar vara tämligen omusikaliska och sakna sinne för lyrik.

Den vid denna tid i historieundervisningen vanliga betoningen av ett händelseförlopp, hur någonting skedde, intresserade inte Kavaleff, eftersom förståelsen av processer för honom var det centrala. Mänskor, personlighetens roll och slumpen fanns med i diskussionen, men det var de faktorer som främst påverkade händelseförloppet vi skulle inrikta oss på; eller snarare skulle vi se hur alla faktorer hängde ihop och förhöll sig till varandra. Man skulle känna till ett händelseförlopp, men i diskussionen behandlades främst orsak och verkan. Historien var enligt Kavaleff determinerad men inte predeterminerad, förutbestämd, ty hans historiesyn var inte mekanisk, men determinationen, orsak och verkan, kommer man aldrig ifrån.

Kavaleff lärde oss exempelvis, att ett lands expansion ofta berodde på de omgivande staternas svaghet, på nya geografiska förhållanden, eller vetenskapens och teknikens framåtskridande. Englands stormaktstid var således en följd av, att handelsvägarna förändrades, den industriella revolutionen i samma land ett resultat av en ekonomisk och social process som för att kunna fortsätta tvingade fram uppfinningen av ångmaskinen, och terrorbalansen var till stor del en följd av kärnfysikens utveckling. När Sverige expanderade, berodde det främst på de omgivande staternas svaghet, och när vårt land förlorade sin stormaktsställning, var det en följd av att våra grannar återvunnit sin styrka. Ett exempel på hans klarsyn om det rimliga i en framställning, i vilket hans praktiska slutsatser av sina kunskaper om den tekniska utvecklingen bildar poängen, var hans berättelse om en ung dam i Franska skolan, vilken skrev om motsättningarna mellan Danmark och Sverige under Kalmarunionen. Flickan analyserade hyggligt de ekonomiska skillnaderna i Danmarks och Sveriges näringsliv, men dabbade sig när hon skrev att Sveriges järnmalmsexport blev lidande under unionstiden. "Mina herrar", kommenterade Kavaleff. "Jag skulle vilja se det fartyg på den tiden som skulle frakta järnmalm. Det blev nog snart en ubåt."

Vår lärare hade dessutom en förmåga att förklara orsakerna till ett skeende eller en persons tänkande visuellt. När vi läste om korstågen, sporde han klassen, varför just Jerusalem blev korsfararnas mål. Ingen svarade. Då tog Kavaleff pekpinnen och lade den först i en riktning på kartan över området bakom östra Medelhavet och sedan i en annan. "Här", förklarade han, "gick handelslederna, och här ligger Jerusalem." Samma metod använde han för att förklara Arvid Horns politik. "Varför", frågade Kavaleff, "förde Horn den politik han gjorde?" Ingen kunde svara på spörsmålet. "Jo", sade Kavaleff och lade pekpinnen över sydöstra Finland. "Här föddes Arvid Horn, och här växte han upp. Här ligger Sverige", fortsatte han pekande på den västra rikshalvan, "och här ligger Ryssland" sade han, och lade pekpinnen över nordvästra Ryssland". Frågan om varför korsfararna drog till Jerusalem och varför Arvid Horn förde den politik han gjorde ,blev för oss på någon minut klar som korvspad.