Det här är ett referat av en del intressanta punkter i en artikel från bloggaren The Saker.
Men först en sidoanmärkning: både hos The Saker och
Russian Insider tycker jag det verkar ha blivit fler artiklar
som kritiserar ”judarna” eller till och med ”juden” på
senaste tiden. Det låter otrevligt och skadar den allmänna
trovärdigheten.
Nu över till referatet. Artikeln bygger på följande: USA:s finansdepartement har
lagt upp en lista på företag och personer i Ryssland som möjligen
skulle kunna utsättas för sanktioner. Ett hot alltså. Saker spinner vidare på det.
Den verkligt farliga
oppositionen mot Putin kommer inte från folket. Folkets stöd ligger
mellan 60 och drygt 80 procent. Även oppositionen i Duman
(riksdagen) är försiktig med att kritisera Putin för att inte
tappa stöd från folket. Den verkliga oppositionen mot Putin finns
inom eliten (inklusive presidentens administration och regeringen)
och inom storfinansen. Saker kallar dem ”Atlantiska
integrationister”, alltså personer som vill se Ryssland som en
jämlik och helt integrerad partner i de USA-kontrollerade
internationella finans- och säkerhetsorganisationerna.
De som stödjer Putin kallar Saker ”Eurasiska
suveränister”. Dessa ser Rysslands framtid i syd, öst och
nord. De vill dra bort Ryssland från de ”anglozionistiska” [jag
gillar inte uttrycket] strukturerna inom säkerhet och finans men i
stället bidra till en multipolär värld, i samarbete med länder
som Kina och övriga BRICS.
Listan över möjliga sanktionshotade
personer och företag gör ingen skillnad mellan dessa två grupper
vilket är en rejäl blunder. Suveränisterna har inte
bankkonton i väst (det är opatriotiskt), till skillnad från
integrationisterna som ju inte är beroende av folkligt stöd. Men i
och med att USA:s finansdepartement hotar med sanktioner mot alla
(inklusive familjer, släktingar eller anknutna företag) är det
just integrationisterna som riskerar att drabbas hårdast av ett
genomförande. Det kommer också att störa samarbete mellan ryska
företag och EU. Resultat: motsättningarna mellan EU och USA ökar.
Kort sagt: en dum och självdestruktiv politik från USA:s sida.
Ryska analytiker har olika tankar om vad detta betyder. Saker
grupperar:
1. ”En örfil för Ryssland”
Enda avsikten är att förolämpa och förödmjuka Ryssland genom
att hävda att alla ledande ryssar är gangsters.
2. ”Det är bara inrikespolitik i USA”
Sanktionshotet har inget med Ryssland att göra, det är ett
påhitt från USA-demokraterna. Trump svarar med medvetet ineffektiva
aktioner som verkar anti-ryska men som saboterar demokraternas försök
att verkligen förstöra förbindelserna med Ryssland.
3. ”Trump är vår man”
Inte så att Trump är rysk agent, men i grunden är han vän till
Ryssland och hjälper i själva verket Ryssland och Putin medan USA
skadas. Åtgärderna hjälper Ryssland exempelvis genom att skrämma
ryska oligarker att föra tillbaka sina tillgångar till Ryssland.
4. ”Vårt folk angrips”
Denna grupp bryr sig inte så mycket om vad USA gör, bara att
ryssar är angripna och Kreml bör vedergälla.
5. ”Klåpardokument gjort av rådlösa idioter”
Trumpadministrationen och kongressen består av idioter som inte
har en aning om vad de gör men som bara vill ta politiska beslut för
att försöka bevisa att de ännu räknas. Putin själv kanske
tillhör denna grupp, han kallade detta senaste dokument ”komplett
dumhet”.
Saker själv tror på en kombination av dessa grupper, men
att den sista har mycket som talar för sig. Imperiet styrs av dumma,
okunniga ideologer som lever i en värld fullständigt avskiljd från
verkligheten.
Men hotet kan vara till stor hjälp för Putin inför kommande
presidentval. Hans ställning stärks i och med känslan av att
Ryssland är under attack. Oligarkerna i utlandet måste ta sig till
det enda ställe där deras tillgångar är säkra – i Ryssland.
En slutsats som Saker drar är att USA:s åtgärder för
att isolera Ryssland visserligen kortsiktigt var skadliga, men
långsiktigt har gett Putin stort stöd och gjort att Ryssland kunnat
omorientera handel och intern ekonomi. Genom den nya listan på
möjliga sanktioner har USA skadat integrationisterna – och därmed
sina bästa vänner i Ryssland! Suveränisterna är de som vinner
kampen mot integrationisterna. Saker väntar sig inga
grandiosa motåtgärder från Ryssland, utan ett tålmodigt
långsiktigt tänkande i asiatisk stil. Utan stöd från Ryssland
kommer USA ändå inte att kunna göra något viktigt på den här
planeten, Ryssland är villigt att samarbeta, men vägrar motparten
blir det värst för USA. En märklig företeelse är att ett antal
höga representanter för ryska underrättelsetjänster nyligen har
besökt USA!
Sakers slutsats är att Imperiets viktigaste exportvara är
munväder. Vad man har att komma med är tomt prat och tomma hot. Den
härskande eliten är splittrad, och när en djupgående kris
inträffar kommer de olika grupperna att vända sig mot varandra. En
ny grupp tar så småningom över, eller också kollapsar hela
systemet. Det första hände när Putin, stödd av säkerhetstjänsten,
tog över efter Jeltsin. Detta kan också hända i USA. Saker
tycker att man skall hålla ögonen på vad militären gör.
Saker tror att det vi nu bevittnar är ett ”anglozionistiskt”
Stalingrad som sker inför vår åsyn. Det skulle vara ett steg mot
Imperiets sammanbrott – och det kan gå fort.
Här är en kommentar från Jan Hagberg, den har tydligen fastnat i något datortrassel någonstans längs vanliga vägen, så jag lägger in kommentaren själv:
SvaraRaderaDen artikel, som här ovan länkas till hos bloggaren The Saker (sv. tatarfalken, ry. baloban), går tillbaka till ett äldre Saker-inlägg, genom vilket han då, år 2013, fick sitt världsomspännande genombrott (förstärkt av att inlägget också spreds via webb-tidningen Asia Times).
Det äldre inlägget hade rubriken:
’1993-2013: is the twenty years long “pas de deux” of Russia and the USA coming to an end?’
http://thesaker.is/1993-2013-is-the-twenty-years-long-pas-de-deux-of-russia-and-the-usa-coming-to-an-end/
En del av det intressanta i inlägget redan då – och det som nu återkommer – var spänningen I den ryska eliten mellan ”atlantister” och ”eurasiater”. Visst vore detta ämne värt både en större spridning och en bred diskussion i en ”Public Service”- kanal, om vi hade en sådan på riktigt. Till på köpet kunde vi då kanske slippa deras eviga litanior, som nästan aldrig ger någon information. SR har till exempel haft fem år på sig att ta i den här aktuella frågan – men allsidig information är knappast dess starka sida! SR håller sig med ett oerhört begränsat kråkvinkelperspektiv. Sedan kan också noteras, att Saker en gång fäste förhoppningar på utvecklingen utifrån president Obamas munläder!