Vad betyder robotar för arbete och inkomst? undrar Michael Roberts

Den marxistiske ekonomen Michael Roberts har skrivit en artikel Vad betyder robotar för arbete och inkomst? Jag har översatt delar av den, samt lägger till en del egna kommentarer och funderingar. Ämnet blir ju mer och mer aktuellt, och det är sorgligt att "vänstern" i stort inte är särskilt intresserad.

Över till Michel Roberts artikel:

Amazons öppnande nyligen av en butik i källaren till sitt högkvarter i Seattles har framprovocerat mer prat om att tillväxten av robotar och AI kommer att utplåna mänskligt arbete. I butiken, som klart är en "pilotanläggning", går kunderna in, skannar sina telefoner, plockar vad de önskar från hyllorna och går ut igen. Det finns inga utcheckning eller kassörer. Istället laddar kunderna först ner en app på sina telefoner och sedan känner maskiner i butiken vilken kund som är vem och vad de plockar av hyllorna. Inom en minut eller två efter att kunden lämnar butiken kommer ett kvitto för artiklarna de köpt upp i deras telefoner. Denna utveckling i "automatisk" detaljhandel motsvarar annan automatisering: på kontor, förarlösa bilar, omvårdnad och beslutsfattande.

Så det innebär också att människor snart kommer att ersättas av intelligenta lärande maskiner och algoritmer? I tidigare inlägg har jag skissat upp prognoserna för antalet arbetstillfällen som kommer att förloras till robotar under det närmaste årtiondet eller mer. Det verkar vara enormt, och inte bara i manuella arbeten i fabriker utan även i så kallade tjänstemannaarbeten som journalistik, banker och till och med ekonomer!

Techno-futuristerna tror att robotar snart kommer att ersätta människor. Men jag tror att de springer innan de kan gå – eller mer exakt, hittills kan robotar knappast springa och fånga jämfört med människor. Detta är "Moravecs paradox", nämligen att ”det är relativt lätt att få robotar att visa upp ett vuxet beteende i intelligenstest eller att spela spel, och svårt eller omöjligt att ge dem en ettårings förmåga vad det gäller uppfattning och rörlighet.” Så algoritmer kan rösta på att investera eller inte investera i hedgefonder eller banker, men en robot kan inte ens slå en tennisboll. I själva verket är robotutveckling på väg mer mot 'cobots', som fungerar som förlängning av fabriksarbetare med tungt arbete och på sjukhus och omsorg för diagnoser. Detta ersätter inte arbetstagaren direkt.

[Björnbrums kommentar: den här hundroboten som trots motstånd från en besvärlig föräldratyp (?) lyckas öppna en dörr är väl ändå på väg mot ettåringsnivån? Utvecklingen går fort inom robottekniken.]

Den allmänna ekonomiska debatten är huruvida "teknologin" kommer att skapa fler jobb än den förstör. När allt kommer omkring, går argumentet, kan ny teknik ta bort vissa arbeten (handvävare i början av 1800-talet) men skapa nya (textilfabriker). [...]

Historien om bankkassörer gentemot bankomater är ett annat exempel på en mänsklig resurs där en teknologisk innovation fullständigt ersätter mänskligt arbete för en speciell uppgift. Ledde detta till ett massivt fall i antalet bankkassörer? Mellan 1970-talet (när Amerikas första bankomater installerades) och 2010 fördubblades antalet bankkassörer. Minskandet av antalet kassörer per filial gjorde den billigare att driva, så bankerna utvidgade sitt nät av kontor. Och rollen utvecklades gradvis bort från kontanthantering och mer mot relationsbank. 

[Björnbrums anmärkning: Så ser det väl inte riktigt ut här? Visserligen slänger bankerna ut kunder som vill ha reda pengar, och omvandlar sig till ”rådgivare” och ”personliga bankmän”, men mängden kontor har väl knappast ökats? Men om man tar någon annan bransch kanske det håller bättre?]

Det är den optimistiska uppfattningen. Men även då, som Marx påpekade med ökningen av maskiner på 1800-talet, är förlusten av arbetstillfällen inom en sektor och deras återskapande i en annan ingen smidig förändringsprocess. Som Marx uttryckte det: "De verkliga fakta, som den ekonomiska optimismen endast ger en vrångbild av, ser ut så här: De av maskineriet utträngda arbetarna kastas ut från verkstaden och ut på arbetsmarknaden, där de ökar antalet av de arbetskrafter, som utgör reserven för den kapitalistiska exploateringen. Denna följd av att maskineriet införes framställer ekonomerna som en fördel för arbetarklassen. I vårt arbetes sjunde avsnitt skall vi visa, att maskinerna tvärtom av denna orsak drabbar arbetaren som ett fruktansvärt gissel. Här nöjer vi oss med att slå fast: De arbetare, som kastas ut från en industrigren, kan visserligen söka arbete i en annan gren. Om de finner en sådan och bandet därmed återknytes mellan dem och de samtidigt med dem "frigjorda" existensmedlen, så sker detta med hjälp av ett nytillkommet kapital, som söker placering, men ingalunda medelst det förut fungerande kapitalet, som nu har förvandlats till maskineri.

Men deras utsikter att reda sig är mycket små t.o.m. i detta fall. Förkrympta genom arbetsdelningen är dessa arma satar så litet värda utanför sitt gamla arbetsområde, att de bara kan få sysselsättning i några få lågt stående och på grund av sin enkla beskaffenhet alltid överfyllda och underbetalda branscher.

Dessutom drar alla industrigrenar årligen till sig en ström av människor, som levererar de rekryter som behövs för den regelbundna ersättningen och tillväxten. Så snart maskineriet frigör en del av de arbetare, som förut var sysselsatta i en bestämd industrigren, tar också den ström av nya arbetare, som skulle ha sökt sig till denna industrigren, en annan riktning och hamnar i andra industrier, medan de ursprungliga offren till största delen går under eller förslummas under övergångstiden. 

[Citatet är från Kapitalet I, kap. 10, avd. 6, sid 383-384 i Ivan Bohmans översättning. Roberts hänvisar till Marx' anteckningsböcker som kallas Grundrisse, men jag tycker hans angivna citat stämmer bättre med Kapitalet som ju dessutom är vad Marx själv velat publicera.]

Och så finns lönsamheten hos tekniken. Robotar kommer inte att användas om de inte kan leverera mer vinst för ägare och investerare i robottillämpningar. Men fler robotar och relativt mindre mänskligt arbete kommer att betyda relativt mindre värde skapat per enhet kapital investerat, eftersom vi från Marx värdelag vet att värde (innefattat i försäljning för vinst) skapas endast av mänsklig arbetskraft. Och om den sjunker relativt till använt kapital så finns det en tendens till lönsamheten att falla. Så ökningen av robotar och AI ökar sannolikheten och storleken på lönsamhetskriserna. Så det är mycket troligt att nedgångar i kapitalistisk produktion kommer att intensifieras, eftersom maskinerna i allt högre grad ersätter arbetskraften. Detta är kapitalismens stora motsägelse: Om man ökar produktiviteten av arbetskraft genom fler maskiner minskar kapitalets lönsamhet.

[Det som Roberts här lägger fram är det som Marx något knöligt kallade "lagen om profitkvotens fallande tendens". Den finns beskriven i Kapitalet III, kapitel 13-15 som publicerades långt efter att Marx dött. Enligt Marx' uppfattning om värde så är det bara levande mänskligt arbete som skapar nya värden. Det som händer med maskiner och annan utrustning är att under arbetsprocessen så överförs en del av deras värde till de nya produkterna, maskinen i sig skapar däremot inga nya värden. Det sker en förslitning, och det är ju något som bekräftas i bokföringen där en del av maskinparkens värde skrivs ned varje år.]

Huvudströmningen inom nationalekonomin förnekar antingen värdelagen eller ignorerar den. 1898 presenterade den neo-Ricardianske ekonomen Vladimir Dmitriev, för att motbevisa Marx värdeteori, en hypotetisk ekonomi där maskiner (robotar) gjorde allt och det inte fanns någon mänsklig arbetskraft. Han hävdade att det ändå fanns ett stort överskott tillverkat utan arbetskraft, så Marx värdeteori var fel.

Men Dmitrievs tankexperiment är irrelevant eftersom han och andra ortodoxa ekonomer inte förstår värde i det kapitalistiska produktionssättet. Värdet i en vara till försäljning är dubbelt: det finns fysiskt "bruksvärde" i den sålda varan eller tjänsten, men det finns också "bytesvärde" i pengar och vinst som måste realiseras i försäljningen. Utan den sistnämnda sker ingen kapitalistisk produktion. Och bara arbetskraft skapar sådant värde. Maskiner skapar inget värde (vinst) utan att människor sätter igång maskinerna. Faktum är att Dmitrievs superöverflödande robotekonomi inte längre skulle vara kapitalistisk eftersom det inte skulle bli någon vinst för enskilda kapitalister.

Och här är kapitalismens stora motsägelse. När maskiner ersätter den mänskliga arbetskraften, under kapitalismen, faller lönsamheten även om arbetets produktivitet stiger (fler saker och tjänster produceras). Och fallande lönsamhet kommer periodiskt att störa produktionen för enskilda kapitalister eftersom de bara använder arbete och maskiner för att göra vinster. Så kriserna förvärras långt innan vi kommer till Dmitrievs hypotetiska robotvärld.

[Att tala om "lagen om profitkvotens fallande tendens" låter rätt oskyldigt, men i själva verket kan detta ses som en av flera kristeorier som marxister kan arbeta med. Och till skillnad från tillfälliga kriser som kan övervinnas och till och med stärka kapitalismen så är det här ett långvarigt och möjligen dödligt gift som äter sönder systemets möjligheter att fungera. Kanske samtidens våldsamma spekulationer i kapital som inte sysslar med ren produktion kan ses som ett tecken på att systemet närmar sig slutet?

Robotar och vad de kan innebära: det är inget nytt ämne på min blogg. Den här manicken hade jag med i ett inlägg i maj 2009:

Den skulle vara bra på att plocka saker. Andra robotar svetsar, monterar etc. Ännu så länge är väl människan den enda verkligt mångsidiga bio-roboten. Men det jobbas säkert på det också.]

Men vad gör man när jobb förloras till robotar? Några liberala ekonomer pratar om en "robotskatt". Men allt detta skulle göra är att sakta automationen - knappast ett progressivt drag för att minska trälandet. Idén om universell grundinkomst (UBI, universal basic income) fortsätter att få fart bland ekonomer, både vänster och huvudströms-. Jag har diskuterat UBIs förtjänster och begränsningar tidigare. UBI förespråkas av många neoliberala ekonomiska strateger som ett sätt att ersätta "välfärdsstaten" med fri hälsovård, utbildning och anständiga pensioner med en grundinkomst. Och detta är tänkt för att hålla ner lönerna för dem som arbetar. En anständig nivå av grundinkomst skulle vara för kostsam för kapitalismen att ha råd med. Och även om UBI vanns i kamp av kämpande arbetare skulle det inte lösa frågan om vem som äger robotarna och produktionsmedlen i allmänhet.

[Medborgarlön, eller vad man kallar det, är en bra idé i rätta händer. I nyliberala händer kan den bli ett fruktansvärt vapen.]

Ett mer spännande alternativ, som jag ser det, är idén 'universella grundtjänster' [UBS, universal basic services], d.v.s. vad som kallas offentliga varor och tjänster, gratis att använda. Ett rikligt överflödssamhälle är definitionsmässigt ett där våra behov uppfylls utan arbete och exploatering, d.v.s. ett socialistiskt samhälle. Men övergången till ett sådant samhälle kan börja med att ägna socialt nödvändigt arbete till produktion av grundläggande sociala behov som utbildning, hälsa, boende, transporter och grundläggande matvaror och utrustning.

Varför använda resurser till att ge alla en grundinkomst för att köpa dessa sociala behov? Varför inte göra dem gratis vid användning? Istället för att skära av människor som inte arbetar från dem som arbetar med inkomst behöver vi bygga enhet vid arbetet genom att skära ner arbetstiden och utvidga (avgiftsfritt) offentliga tjänster och varor för alla.

Detta skulle naturligtvis kräva att de många äger och kontrollerar produktionsmedlen och planerar tillämpningen av dessa resurser för sociala behov, inte vinster för de få. Robotar och AI skulle då bli del av de teknologiska framstegen som skulle göra ett överflödssamhälle möjligt.

[Det här skulle ju kunna utvecklas och framhållas som en "välfärds- och frihetsrevolution". Men just nu är det glest med krafter som vill verka åt det hållet.]