Några reflexioner:
Jag har irriterat mig något på yngre kvinnspersoner som sticker näsan i vädret och deklarerar att de "minsann inte är feminister". De kunde ju kolla läget för kvinnor för säg 50-100 år sedan, och fundera över hur mycket kamp som behövts för att de skall kunna sticka näsan i vädret, etc. Möjligen kan man ursäkta dem med att dagens feminism har fått konstiga slagsidor som deras mormödrar inte behövde tänka på. Att "feminism" har blivit ett verktyg för att borgartanter skall kunna komma in i lukrativa företagsstyrelser exempelvis.
Svenska Dagbladet har rubrik på förstasidan: Stark svensk metoo-rörelse visar att det är lång väg kvar. Jag undrar om det inte är tvärtom. Det finns länder där det är ruskigt långt kvar, men knappast någon kvinnorörelse. Metoo har kunnat slå igenom där det är lätt att slå igenom, där det finns intressen som låter den slå igenom.
Angående grupp- och klassperspektiv så gav en läsare mig en intressant synpunkt, med anknytning till en tidigare bloggpost:
Och man kan ju inte precis säga att Alliansens införande av RUT-avdrag för städ- och hemhjälp har bidragit till kvinnors allmänna frigörande. Det tycks ju snarare ha befäst gamla seder och bruk, där unga mindre eller inte alls bemedlade flickors enda chans till överlevnad var att ta tjänst i bättre bemedlade familjer och där sedan ofta utnyttjas på olika sätt.Eftersom alla (nästan) är feminister numera så kan ju dessa avdrag, riktade till folk som borde kunna betala själva, tas som exempel på hur mellan- och överskiktens kvinnor både vill ha kvar och äta kakan. De kan framställa sig som goda feminister och bekämpa karriärstörande patriarkala strukturer, men samtidigt utnyttja svagare grupper och få betalt för det.
Undrar om det var så den moderna kvinnorörelsens pionjärer tänkte det sig? I alla fall den vänstrare delen av rörelsen - borgerliga tanter fanns ju med redan från början, och de finns kvar. Men så är det väl: finns det en rörelse att göra karriär i så flockas väl karriäristerna dit.- Hur som helst. kampen fortsätter.
Intressant inlägg. Här en snabbkommentar, dâ jag precis tagit fram Jenny Wrangborgs diktsamling "Kallskänka", en kollektiv historia och berättelse om kamp bland arbetande människor i ett kök. I Fria Tidningen skrev de att JW i denna bok "inte betraktar proletariatet utifrân utan befinner sig mitt i det. Inte sâ konstigt alltsâ att hennes ganska ansprâkslösa dikter säger mer om klassanalysoch förtrycksstrukturer än vad hela den samlade svenska vänsterdebatten gör."
SvaraRaderaBokens sista dikt "En arbetares liv är billigt" slutar med följande ord:
"frâgar du mig vem som är mest värd i det här samhället
kan jag ge dig rakare svar än landets nationalekonomer
vi som arbetar längst ner behöver inte läsa nâgra böcker
för att förstâ vad som är upp och ner
arbetsmiljöarbete är inte lönsamt
skyddsronder ger ingen snabb avkastning
lagarna skapar ingen effektivitet
om nätterna hör jag Stig Sjödin tala till mig frân ett annat ârhundrade och
tänker att mycket lite har förändrats pâ mycket lâng tid
"Kroppsarbete betyder att man betalar med sin kropp för att fâ lön"
tydligare kan det inte skrivas"
I veckan visade ARTE en fransk dokumentär om en svensk kvinna som efter separation frân sin vâldsamme sambo tog till en del jobb som "escort girl". Dâ prostitution är förbjuden i lag, togs hennes barn därför ifrân henne. F.d. sambon tog sedermera brutalt livet av henne och skadade samtidigt allvarligt en socialarbetare. Trots enormt vâld och lângt fängelsestraff tycks f.d. sambon fortfarande tycks ha kvar vârdnaden av barnen.
Och man kan ju undra var logiken och rättvisan egentligen ligger i detta...?
God fortsättning pâ den 8 mars, trots allt !