Hur rösta i höst? Ger den dialektiska filosofin vägledning?

(Här är ett inlägg som är alldeles för långt och pratigt och som jag petat på till och från ganska länge med. Dock är det inte färdigt, men det kanske beror av att man knappast kan skriva kort och komplett i detta ämne. Den som vill ha en auktoritativ tolkning (?) av hur man skall förhålla sig till kommande val har en länk till Kommunistiska Föreningen nedan.)

För några vecka sedan skrev en läsare och frågade detta:

Du har ju ett gott öga till maoismen och skulle vilja föreslå ett inlägg från dig om följande: Hur ställer sig MLMTT enligt ditt förmenande till höstens val? Var går huvudmotsättningen?

MLMTT är Marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, en etikett som nog inte använts på många år. Idag heter det MLM, Marxism-Leninism-Maoism, en riktning som är stor i några länder i Asien men inte har mycket stöd i Europa. I Sverige är det vad jag vet bara två små grupper som kallar sig maoistiska, och de är (tror jag) inte särskilt vänskapligt sinnade mot varandra. Dels har vi Kommunistiska Föreningen, dels peruanerna bakom Maoistiskt Forum. Den förra mest i Stockholm, den senare mest i Malmö. (Har jag fel så skriv och rätta mig.) Den förra skriver på normal läsbar svenska på sin hemsida (här talar de om hur du skall rösta i valet), den senare tröskar på i en stil som känns rätt jobbig.

Vår läsare bifogar några förslag till huvudmotsättning:

Folket mot SD?
Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Folket mot EU?
Folket mot Nato?

Utifrån huvudmotsättningen: Var skall rösten läggas? Skall man överhuvud taget rösta?

För att få ordning på det här får vi först se vilka viktiga typer av motsättningar som finns i den dialektiskt-materialistiska filosofin. För pratar vi motsättningar så pratar vi dialektik. Bör dock påpekas att det står lite olika termer på olika ställen, även om de avser samma sak. Hos Mao (i Om motsättningar) är termerna huvudmotsättning respektive sekundär motsättning. I Marxistisk uppslagsbok är det däremot grundläggande motsättning respektive huvudmotsättning. Jag använder dessa senare termer. Först är det alltså:

Grundläggande motsättningar
Den grundläggande motsättningen finns i ett ting från dess början till dess slut. Betraktar man det kapitalistiska systemet som ett ting så är den grundläggande motsättningen den mellan proletariat och bourgeoisie. Det finns en flertal andra grupper, men det är de två huvudklasserna som driver utvecklingen medan de kämpar om resultatet av samhällets arbete. Klasskamp alltså. Den kampen fortsätter tills proletariatet tagit makten, eller det inträtt någon katastrof så båda klasserna går under.

Sverige är inget undantag här. Vilka kriser och motsättningar vi än har inför ögonen så är de ur långsiktig synvinkel tillfälliga jämfört med motsättningen mellan arbete och kapital. (En otäck reflexion dock: klimatkrisen skulle kunna bli så allvarlig att den faktiskt tar över som grundläggande motsättning mellan hotet om förintelse och våra möjligheter att överleva.)


Huvudmotsättning
När det inte händer något annat mycket viktigt är den grundläggande motsättningen också huvudmotsättningen. Om det däremot gör det, exempelvis under krig, kan klassmotsättningarna tonas ned till förmån för andra prioriteringar. Kampen mot fascismen i Europa under Andra världskriget, och Kinas försvarskrig mot Japan, är exempel där olika klasser samarbetade mot en yttre fara. När den faran är avvärjd kan man återgå till att klasskampen igen.

Ytterligare några termer böra vara i åtanke:
Antagonistiska respektive icke antagonistiska motsättningar, samt
kvantitativa respektive kvalitativa förändringar.

Antagonistiska motsättningar är i princip olösbara om inte den ena parten på något sätt slår ner och besegrar den andra, det kan alltså gå våldsamt till. Krig, uppror, våldsam klasskamp, strider mellan folk, etniska grupper, fotbollsligister ...

Är motsättningen icke antagonistisk bör det kunna gå att hitta lösningar genom att de inblandade på ett fredligt sätt pratar med varandra och kommer överens. Normalt bör motsättningar inom arbetarklassen vara av den typen, såvida inte ...

... vi får en otrevlig förändring så att en ganska obetydligt motsättning kan växa och bli destruktiv, explosiv. Här har vi de kvantitativa och kvalitativa förändringarna. Det finns en motsättning (som mellan protestantiska och katolska arbetare på Nordirland) som är ganska liten i början. Men så växer den genom agitation allt mer, motviljan och ilskan växer kanske först i små steg tills det sker en häftig kvalitativ förändring: icke-antagonismen slår om till antagonism, och folk börjar bokstavligen slå ihjäl varandra i stället för att bara skrika skällsord åt varandra.

Eller om man tar svenska arbetare som blir alltmer kritiska mot stor invandring driven av politiker och aktivister utan att arbetarna själva får säga vad de tycker - där kan en tyst opinion växa under lång tid utan att det märks i officiella media (eller bara avfärdas och hånas), men plötsligt bryter missnöjet igenom. De etablerade politikerna har inte full kontroll över LO längre. Ännu så länge kan detta kanaliseras genom hur folk röstar, men det finns också grupper som är redo för hårdare tag.

Peru-maoisterna i Malmö vet i alla fall vad de anser! Bilden härifrån.

Låt oss se på förslagen, och så ger jag några synpunkter som ingen människa utom möjligen jag själv tar på allvar:

Folket mot SD?
Först måste vi veta vad som avses med "folket".  Jag kunde naturligtvis ha frågat, men chansar på att det avser en modernare version av det folk som stod mot monopolkapitalet, om vi pratar marxist-leninistiska från 1970-talet. Idag skulle man kunna prata om "en-procenten" som står emot alla andra, alltså arbetarklass, småföretagare och andra grupper som inte tillhör de extremt rika och mäktiga.

Eftersom SD har ett så stort genomslag numera så är "folket mot SD" inte rimligt. Stora delar av folket ingår ju i SD-sfären på grund av vänsterns vettlösa politik. Ledningen för SD är ju något annat än partiets mer eller mindre sympatiska sympatisörer, men om jag formulerar det så här: bara för att X är otrevlig behöver man inte rösta på Y som är en idiot. Alltså: finns det arbetarfiender i SD så är det inget argument för att rösta på arbetarfiender inom andra partier.

Om SD skulle bli ena sidan i en huvudmotsättning förutsätter nog det att partiet lyckas införa diktatur och sedan stöter sig med nästan hela folket.

Undrar om fackbossarna ställer upp på det här? - Är tveksam till det. En del av dem kan väl närmast ses som representanter för bourgeoisin. Det är nog ingen tillfällighet att förslag att inskränka strejkrätten kommer under en tid när det inte är så mycket strejker. Då törs man sticka fram nosen och tafsa på strejkrätten - arbetarna verkar ju passiva!

Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Här har vi faktiskt en version av den grundläggande motsättningen: folket mot monopolkapitalet och dess regering. Den finns vare sig det är val eller inte, den är antagonistisk. Den löser man inte genom att rösta, utan genom att avlägsna monopolkapitalet. Den motsättningen måste ständigt bevakas. Nu står möjligen nästa stora gris ... förlåt, kris skall det vara ... för dörren och kapitalet kommer att utnyttja sina politiker för att i största möjliga mån låta folket betala notan.

Folket mot EU?
Om man inte bryr sig om kapitalets nationalitet, utan bara ser på motsättningen mellan arbete och kapital så är detta en grundläggande motsättning. Folket i EU mot kapitalet i EU. Och inte hjälper det att rösta här heller. Omröstningen där vi tack och lov slapp euron är ett undantag, men EU-parlamentet som positiv kraft kan vi glömma. Möjligen kan det användas som avstjälpningsplats för avdankade nationella politiker.

Folket mot Nato?
Det är inte en huvudmotsättning just nu, inte grundläggande heller även om NATO är ett förbund av kapitalistiska stater som ibland bär sig våldsamt åt. Om däremot NATO skulle uppträda aggressivt just mot Sverige kan det bli en huvudmotsättning. Likaså om NATO försöker dra oss in i krigiska förvecklingar med Ryssland. I det sista fallet är det mycket allvarligt och gör att det mesta andra måste stå åt sidan. (Om det skulle bli en folkomröstning om NATO, vilket nog NATO-politikerna i Sverige försöker undvika, kan det faktiskt vara idé att rösta - jämför euro-omröstningen.)

Slutfundering:
Frågan om vi skall rösta kommer väl före frågan vad man i så fall skall rösta på. Om alla realistiska alternativ (sådana som kan få platser i de parlamentariska församlingarna) är kass är det ju meningslöst att rösta. Jo, man kan ju lämna en blankröst eller ogiltig valsedel om det känns motigt att överhuvud taget inte rösta. Rösträtten är ju inte en gåva från överheten, utan något som folket fått kämpa sig till. Ett lågt valdeltagande kan åtminstone störa valets legitimitet, fast jag tror att politikerna inte bryr sig om det så mycket. Och jag gissar att häftiga reaktioner ute bland folket dag ut och dag in smäller högre - så det hörs in i Riksdagen - än några röstsedlar vart fjärde år.