"Sverige i dödläge"

Det här är en artikel som ursprungligen kommer från Michel Roberts blogg, originalet är här. Det finns väl ett och annat att kommentera, men istället för att jag skriver det på läsarens näsa kan ju läsaren få göra det själv.

Ordet över till Michael Roberts:

Sverige i dödläge

Sverige har länge varit "blandekonomins" affischbarn, den socialdemokratiska staten där kapitalismen är "formad" för att ge en välfärdsstat, jämställdhet och anständiga arbets- och levnadsvillkor för majoriteten. 2018 års valresultatet har lagt ned den historien.

I gårdagens val förblev socialdemokraterna, "blandekonomins" förmodade fanbärare, det största partiet med drygt 28 procent av rösterna. Men detta var dess lägsta andel i val sedan 1908. Det viktigaste affärsvänliga partiet, de så kallade Moderaterna, förlorade också röster och fick 19,7%. Hugget genom båda dessa partier, som har alternerat i decennier i regeringen, var uppgången för de så kallade Sverigedemokraterna (en oxymoron), ett anti-invandrarparti med nynazistiska rötter som fick 17,7 procent. De mindre partierna i mitten-högern och vänstern vann också - vänsterpartiet sköt upp till 8%. Mittenpartiet De gröna kördes över och misslyckades nästan med att få de 4% som behövs för att komma in i riksdagen. De två allianserna med socialdemokratin och de företagsvänliga partierna är nästan bundna med 40% av rösterna vardera - vilket ger Sverigedemokraterna maktbalansen i den nya riksdagen. Sådant är dödläget.

Det var emellertid en illusion att Sverige var en "tredje väg" mellan ohejdad frimarknadskapitalism och kommandoekonomisk autokratisk kommunism. Den svenska arbetarrörelsens stora vinster i början av 1900-talet har långsamt blivit omkastade. Och efterkrigstidens omdirigering av något av vinsten i svensk teknik och tillverkning till offentliga tjänster (ägd av en handfull familjer) slutade för årtionden sedan. Precis som i andra kapitalistiska ekonomier har neoliberalismens politik - en återgång till fria marknader, låg beskattning för rika och företag, nedskärningar i välfärdsstaten och reallöner, ökad ojämlikhet mm - verkat i Sverige sedan mitten av 1990-talet.

Varför infördes neoliberal politik i Sverige? Liksom i andra kapitalistiska ekonomier föll kapitalets lönsamhet kraftigt från mitten av 1960-talet (till mitten av 1990-talet när det gäller Sverige). Efter en kreditboom som kraschade, och en stor bankkris, gjorde Sveriges berömda tillverkningssektor en kraftig djupdykning. Det var då som Sveriges stora partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, antog en strikt politik för att öka vinstkvoten på bekostnad av välfärdsstaten och offentliga tjänster.

Sverige må fortfarande ha en mer jämlik inkomst- och förmögenhetsfördelning än USA och Storbritannien, men den är ändå mycket ojämn - och ojämlikheten har ökat snabbast sedan 1990-talet av alla avancerade kapitalistiska ekonomier. År 2012 var den genomsnittliga inkomsten för de högsta 10% av inkomsttagarna 6,3 gånger högre än för de nedersta 10%. Detta är en ökning från ett förhållande på cirka 5,75 till 1 år 2007 och ett förhållande på cirka 4 till 1 under mycket av 1990-talet. Sveriges rikaste 1% av löntagare såg sin andel av den totala inkomsterna före skatt nästan dubbleras, från 4% 1980 till 7% under 2012. Inklusive realisationsvinster uppnådde intäkterna i den högsta percentilen 9% under 2012. Samtidigt sjönk den högsta marginalinkomstskatten från 87% 1979 till 57% 2013.

I Sverige, som i de flesta andra nordiska länder, har skattereformer under 1990-talet minskat skattetrycket för rikare hushåll, t.ex. genom att minska kapitalbeskattningen och sänka eller slopa förmögenhetsskatt. Samtidigt har det varit nedskärningar i sociala förmåner för de fattiga.

Det som inte ofta är känt är att Sverige inte längre är höjden av offentliga tjänster. Landet är en av världsledarna i att låta offentliga tjänster som tillhandahålls av den privata sektorn betalas av regeringen. Ungefär en tredjedel av alla svenska gymnasieskolor är så kallade "friskolor", de flesta drivs av vinstdrivande företag, medan cirka 40 procent av primärvården är privatägd. Offentliga tjänster har outsourcats till nackdel för kvaliten. Svenska skolan har gått från att vara en av världens bästa i internationell ranking till "en av de mest mediokra".

Sverigedemokraternas uppkomst följer mönstret av så kallad populism som vi har sett i Tyskland, Frankrike, Italien, Danmark och andra EU-länder, liksom med Brexit i Storbritannien och Trump i USA. Det är en produkt av kapitalismens misslyckande att leverera efter slutet av guldåldern i mitten av 1960-talet, men särskilt efter den globala finansiella kraschen, den stora recessionen och den efterföljande långa depressionen.

Svensk kapitalism, ungefär som Tyskland (endast mycket mindre), har presterat bättre än de flesta andra kapitalistiska ekonomier sedan 2008. Men även i Sverige har den ekonomiska tillväxten minskat de senaste decennierna och särskilt sedan 2008.

Arbetslösheten må vara låg enligt EU-normer, men den officiella siffran döljer personer i arbetsprogram (tysk stil) och de som går på sjukpenning. Liksom i Tyskland är många jobb nu "osäkra" och lågavlönade, särskilt i små samhällen. Och det har skett en betydande minskning av de offentliga utgifterna till sjukhus, skolor, bostäder, pensioner och transport.

Och sedan är det invandring. Över 600 000 invandrare från Mellanöstern har kommit in i landet sedan den syriska / irakiska katastrofen (graf nedan). Många invandrare är unga ensamstående män och de har hjälpt kapitalistiska företag och statssektorn att övervinna en akut arbetsbrist för lågkvalificerade arbeten. Antalet invandrare per invånare är dock mycket högre än i någon annan europeisk ekonomi och det har ökat trycket på de offentliga tjänsterna som redan drabbas av neoliberala åtgärder.

Det har varit en massiv bostadsboom driven av låga räntor och kredit . Det har gynnat mellan- och överklassen, men arbetarklassen och invandrare kämpar för ordentligt boende (diagram - väntetid för hyreslägenhet i Stockholm). 

Sverige växer fortfarande mycket snabbare än mycket av övriga Europa, men det är mycket beroende av tillväxten av världshandeln och styrkan i den ekonomiska aktiviteten i Europa. Den starka tillväxten har åter drivits med en krediteldad konsumentbom, som under 1980-talet, liksom av extravärdet från invandrararbetet.

Stockholm har den näst högst uppblåsta bostadsmarknaden i världen, medan banksektorn blomstrar. De svenska bankerna har för närvarande tillgångar som är fyra gånger den nationella BNP, tvåa enbart efter Schweiz. 1980-talet upprepar sig.

Den reala BNP-tillväxten verkar stark på över 3% per år. Men om man eliminerar effekterna av extra invandrare arbetskraft är den reala BNP-tillväxten per person mycket lägre (under 1% år 2017). Den reala tillväxten per capita ses i genomsnitt vara endast 1% under årtiondet till 2026, enligt Konjunkturinstitutet.

De små samhällena i Sverige har upplevt låga löner, sämre tjänster och utsattes för en tillströmning av nya invandrare. Detta var grogrunden för Sverigedemokraternas rasistiska och nationalistiska budskap om "Sverige åt svenskarna". Socialdemokraterna betalar nu för sitt stöd till kapitalismen och den neoliberala politiken de senaste 20 åren.