De retroaktiva krigarna

En märklig företeelse som förekommit rätt länge, men som blivit alltmer egendomlig på senare tid är något som man kan kalla "de retroaktiva krigarna". Det rör sig om personer som av olika skäl klagar över att Sverige inte deltog i Andra världskriget (vilket innebär att hjälpen till Finland 1939-1940 märkligt nog försvinner i resonemanget).

Tendensen har väl tidigare dominerats av liberala figurer och USA/NATO-svärmare. Målet kan ha varit att försöka få Sverige att göra något dumt genom att jaga fram det dåliga samvetet. Kanske i stil med "oj va dålit Sverige va under kriget, nu måste vi gottgöra de genom att ge allt vi har till EU å NATO!"

På senare tid har frågan övertagits av sverigedemokrater och liknande som gör ett stort buller om socialdemokraternas "bruna rötter", och hur Sverige under kriget skall ha krupit för, underkastat sig etc etc Tyskland. Man får ett intryck av att dessa människor hellre sett att Sverige förklarat Tyskland krig (eller att de helt enkelt babblar rakt ut i luften för att få bort uppmärksamheten från sig själva). Detta är ju tämligen meningslöst eftersom kriget tog slut för länge sedan, och att fäkta med svärd idag, när det är helt ofarligt, verkar löjligt eller till och med oärligt. Det är klart att Sverige kunde ha förenat sig med ett antal latinamerikanska stater som hann med att förklara krig mot Tyskland strax innan riket bröt samman, men det verkar också löjligt, och syftet var väl att beslagta lokala tyska tillgångar, inte någon flammande anti-nazism.

Här är ett par tankar om effekterna av ett svenskt krigsdeltagande under en period när Tyskland hade huggtänderna kvar (med andra ord in i 1944):

Flyktingar. 1943 räddades 8000 danska judar över till Sverige. Hade krig utbrutit hade räddningen kanske blivit kortvarig. Inte bara för dem, utan för svenska judar, socialister, fackföreningsfolk etc, alltså grupper som misshagade tyskarna. Den svenska neutraliteten gjorde det också möjligt att rädda en hel del människor genom "de vita bussarna" 1945.

Malmen. Om motivet var att få stopp på den svenska järnmalmsexporten till Tyskland skulle ett krig ur svensk synpunkt vara en riskabel operation. Skulle den svenska krigsmakten vara stark nog att hindra att tyskarna tog över gruvorna i Gällivare och Kiruna, samt järnvägen ner till Luleå, och därmed kunna fortsätta leveranserna med båt till Tyskland? Min gissning är att tyskarna borde ha klarat detta, och att de dessutom var starka nog för att se till att de västallierade inte kunde komma till hjälp via Narvik. I värsta fall kunde den här utvecklingen ha skadat de allierade mer än vad den hjälpte. (Jag undrar hur finnarna skulle ha reagerat i ett sådant läge - hade de förhållit sig neutrala, eller direkt hjälpt tyskarna? Jag misstänker det senare.) Tyskarna hade nog inte behövt ockupera hela Sverige, det hade räckt med en del nyckelområden, och resten kunde ha förvaltats ungefär som Vichyregeringen i Frankrike.

De här punkterna är vad man kallar 'kontrafaktisk historieskrivning', vilket innebär att man försöker gissa vad som kunde ha hänt om inte det som hände verkligen hade hänt. Men nu gick det som det gick ... och om jag skall lufta ytterligare någon misstanke är det att de som idag vill förklara Tyskland krig retroaktivt innefattar element som säg 1943 glatt hade välkomnat Wehrmachts taktfast marscherande gossar.