När förväntningar skapas kan det bli kritiskt

Jaha, regeringen vill runda riksdagen när det gäller vissa beslut - är det acceptabelt? Det har larmats om att Ungern gått långt på den vägen, fast undantagslagstiftningen har röstats igenom av parlamentet och har väl därmed någon sorts demokratisk legitimitet. Här ställs vissa grundläggande frågor på sin spets: är det demokratiskt om folkvalda parlamentariker röstar bort demokratin?

Nu tror jag inte den diskussionen har förekommit så mycket vad det gäller länder i västra Europa, men nyss försökte norska regeringen få bort sina parlamentariker från beslutsfattandet. Det lyckades inte. I Danmark har det lagstiftats på ett sätt som inte hade varit möjligt för inte så länge sedan. Och vad händer i andra länder? Frankrike exempelvis. Varför höjs inte röster för att hiva ut halvdiktatorn Macron ur EU? Hans trupper skjuter ju på det egna folket!

Och nu över till en annan aspekt på den stora krisen!

Någonstans i Eric Hobsbawms böcker pekade den gamle historikern på en intressant effekt av första världskriget: Regeringarnas krigsansträngningar för att hålla civilsamhällena igång fick folk att inse att regeringarna kunde göra mycket mer än att bara sköta en minimal statsapparat. Nu hittar jag inte igen citatet, och nog kunde regeringar fixa exempelvis pensioner eller offentliga tjänster redan innan kriget, men jag tror jag förstår vad Hobsbawm menar ändå. Den statliga administrationen kunde göra mycket mer än att vara en liten militär- och polisorganisation med få andra funktioner. Den kunde driva något som började likna en planekonomi. Det såg folk.

Nu har Svenska Dagbladets Therese Larsson Hultin funderat över hur den nuvarande krisen och försöken att lösa den kan påverka hur människor tänker framöver:

För vad händer i nästa kris? I Frankrike har president Macron lovat dyrt och heligt att inga företag ska gå i konkurs på grund av corona. Det är fint, men hur förklarar presidenten, eller hans efterträdare, för väljare som förlorar jobben i nästa lågkonjunktur, att det den här gången inte fanns pengar till några räddningspaket?
Och hur ska den amerikanska kongressen motivera att den tillfälliga arbetslöshetsersättning, som var del av det nyss klubbade stödpaketet på 2 000 miljarder dollar, var just tillfällig, och att arbetslösa amerikaner så småningom ska få fortsätta att klara sig på egen hand?
Eller hur ska all världens ledare förklara för Greta Thunberg att de tusentals miljarder som nu skakas fram inte fanns att uppbringa – inte ens en bråkdel – när det handlade om att göra något åt klimatet?
Förstå mig nu inte fel. Jag har de senaste veckorna intervjuat några av världens ledande experter på ekonomiska kriser, och såväl Harvardprofessorn Kenneth Rogoff som den förre IMF-ekonomen Olivier Blanchard är rörande överens om att den här krisen tar vi oss bara ur genom att öppna plånboken. Och det ordentligt. Gott så. Men vi bör också vara medvetna om att vi människor har en tendens att vänja oss vid saker när de väl blivit ett faktum. [Min kursivering]

Tja, om nu verkligheten visar att det omöjliga är möjligt idag så kan det ju vara möjligt i morgon, och folk lär upptäcka och minnas det! Görs det stora insatser mot dagens kris kommer inte människor automatiskt att gå med på att bli krossade av en ny kris. Det kommer att bli protester, folk kan gå ut på gatorna eller till och med "rösta fel"!

Det som kan sätta stopp för det hela är möjligen om staten (i den gamla betydelsen: en grupp beväpnade personer i den härskande klassens tjänst) ingriper mot eventuella protester. För närvarande kan ju krispolitiken motivera en hel del ingrepp utan att det diskuteras särskilt mycket:

Det är uppenbarligen exceptionella tider, men det är ändå intressant och skrämmande att se hur snabbt västliga demokratier förvandlats till något som påminner om en polisstat, nästan utan diskussion.

När folk även på den borgerliga kanten blir oroade lever vi verkligen i intressanta tider! Och kom ihåg: det här handlar inte om att ett virus slår ut världsekonomin. Hela förra året var ju fullt av varningar om att den stora krisen var på väg, när bara epidemiologer visste vad corona var för något. Nu är den här. Systemet knakar i fogarna. Kanske det spricker.