Jag har läst en bok. Gilly "1940. Frankrikes fall"

Pierre Gilly 1940. Frankrikes fall Verbal 2020

Pierre Gilly har lite otur med tajmingen. Den här boken kommer ut lagom till 80-årsminnet av att Frankrike rasade ihop 1940, men nu drunknar detta som så mycket annat intressant i larmet om coronasjukan. Det jag skriver nedan bör inte räknas som en regelrätt recension, sådana är jag dålig på att skriva. Jag är egentligen mer intresserad av att plocka upp resonemang och idéer, och sedan utveckla vidare med egna funderingar. Så den som vill veta vad som verkligen står i boken bör läsa den!

Bland andra tankeväckande böcker av Gilly kan för övrigt nämnas Informationskriget mot Iran som kom 2013. Den som är intresserad av hur länge, och av vem, det har hävdats att Iran är X månader/år från att skaffa kärnvapen hittar en del namn och år i boken. Start 1984 kan jag avslöja, och sedan har det malt på.

Av en unik händelse kan man knappast göra statistik. Med två kanske det går, men har vi tre stycken (exempelvis hur många gånger Tyskland slog Frankrike mellan 1870 och 1940) bör det fungera. 1870, 1914 och 1940 var fransoserna utslagna. Det kan vara något att fundera på när man undrar varför det gick som det gick 1940: fransmän verkar ha svårt att segra mot tyskar. Om Merkel tröttnar på den lille skojaren Macron och ger Bundeswehr marschorder … ?

Vad Pierre Gilly önskar uppnå med den aktuella boken ser ut att vara ungefär vad som kallas ”thick history”, där man går in på olika nivåer i ett historiskt skeendet och undersöker vad olika personer tänkte just då. Idealt från högste chefen ner till den ringe mannen i ledet. En del mitt i dramatiken, andra beskådande den utifrån. Eftersom boken i mycket bygger på skriftliga källor faller dock fotfolket bort. Dessa skriver sällan dagbok eller memoarer, utan nås nog oftast i en ”oral history”-process med intervjuer i efterhand. Men de mer eller mindre samtida böcker och artiklar som citeras ger ändå bilder av vad folk på olika nivåer gjorde och tänkte, vare sig det blev rätt eller fel. Väldigt ofta det senare. Att få samtida perspektiv är nyttigt, för det kan ju få oss att fundera på hur vettiga vi är i våra tankar idag.

Trots ungefärlig jämvikt mellan Tyskland och Frankrike/Storbritannien gick det fort för tyskarna att segra. Hur kunde detta ske? Det är bokens grundfråga som jag uppfattar det. Och för att nå fram till någon sorts svar måste ett antal problem avhandlas. Ibland tycker jag att Gilly är försiktig med slutsatser om vissa skeenden, men det är ändå ett framsteg jämfört med andra framställningar av uppmarschen mot andra världskriget att de åtminstone behandlas eller antyds.

Krigets karaktär: ”Det lustiga kriget” 1939-1940 när nästan inget hände på västfronten. Varför? Fanns det en underliggande dagordning som handlade om ett annat krig? Eller om man ställer frågan hårdare: när slutade de brittiska ledarna försöka att få igång krig mellan Tyskland och Sovjet, där de själva kunde stå vid sidan? Indicier kan finnas att detta inte skedde förrän under våren 1940, när finska vinterkriget avslutats och Norge och Danmark ockuperats.

Polen: Polen hade gått ihop med Tyskland och Ungern och styckat Tjeckoslovakien 1938, och hindrat Sovjet att ingripa till stöd för Tjeckoslovakien. 1939 års icke-angreppspakt mellan Sovjet och Tyskland vände upp och ned på det förhållandet. Polen förintades, västmakterna ställdes utanför. De tyska ledarna och utförarna av deras order (militärerna) var skickligare att föra politiskt och militärt krig än motståndarna, bättre på att utnyttja resurserna, minska de egna svagheterna men samtidigt slå mot motståndarnas svaga punkter. Detta kunde uppväga att man inte hade överväldigande mängder av tanks och flygplan. Men det finns andra aspekter:

Ibland får man klart för sig att tilliten mellan de västallierade inte var på topp. Frans- och engelsmän var inte helt samspelta. Hur skall ett samordnat försvar fungera bra om ledningen för de allierade styrkorna inte helt litar på varandra? Och hur skulle samordningen fungera om generalplanen i grunden inte handlade om att få stopp på Tyskland, utan att det stora målet var Sovjetunionen (vilket Stalin trodde och uttalade på artonde partikongressen 1939)?

Enligt Gillys bok avhördes Hitler vid Frankrikes kapitulation säga att Sovjet stod på tur. Där skulle jag vilja lägga till en anmärkning/fråga: Västfronten föll samman på sex veckor 1940, fransoserna kapitulerade och engelsmännen flydde med ganska små förluster. Hur såg det ut på östfronten 1941 efter sex veckor? - Sovjets front backade och hade stora förluster, men den höll. Är inte det en viktig skillnad?

Fler kartor hade nog behövts för att tillfredsställa skrivbordsstrategerna.

Jag avslutar detta inlägg med en älg som inte har det ringaste med inlägget att göra.