Pål Steigan om antirasism och kapitalism

Jag har översatt en lång artikel till något förkortat skick, den kommer från Pål Steigans blogg och råkar anknyta en del till mitt eget föregående inlägg där jag nämnde "arvsynden" som verkar spöka i antirasism-debatten när den förs utan eftertankar om kapitalism och imperialism. En aspekt som inte berörs är baksidan av den klassiska vänsteridén om att ena alla arbetare - vita och icke-vita - i kampen mot den gemensamme fienden: när det blir allt större grupper av icke-vita icke arbetande, utan snarare av arbetslösa, kriminella, trasproletärer i stället, hur går det då med enhetskampen? Den klassiska vänstern är ju inte så vänligt inställd mot sådana grupper eftersom de tenderar att gå reaktionens ärenden.

Ordet till Pål:


Coca-Cola och Unilever har dragit bort sina annonser från Facebook eftersom plattformen enligt vad de menar ”inte har gjort något för att stoppa hatspråk”. Det ledde till att Facebooks aktier föll med 45 miljarder dollar i värde och att toppchefen Mark Zuckerberg föll från tredje till fjärde plats på listan över världens rikaste personer.


De två giganterna har följts av producenter av märkesvaror som Norht Face, Dockers, Levi's och Honda. Och det kommer säkert flera. PepsiCos högsta ledare Ramon Laguarta lovade att bolaget vill ge 400 miljoner dollar under fem år till svarta bostadsområden för att hjälpa dem upp. Och som han skrev i Financial Times: ”Black Lives Matter, för vårt bolag och mig.” Miljardärsklubben World Economic Forum har skapat nätsidor och initiativ för att ”bekämpa systematisk rasism” och råd om hur multinationella företag kan bekämpa rasismen.


Alla de stora bolagen i USA stöder Black Lives Matter, och samtliga profilerar sig som «anti-rasister». Hittills har vi noterat Adidas, Amazon, Airbnb, American Express, Bank of America, BMW, Burger King, Citigroup, Coca Cola, DHL, Disney, eBay, General Motors, Goldman Sachs, Google, IBM, Mastercard, McDonald’s, Microsoft, Netflix, Nike, Pfizer, Procter & Gamble, Sony, Starbucks, Twitter, Verizon, WalMart, Warner Brothers og YouTube.


Detta gör att vi åtminstone kan dra slutsatsen att begreppet ”antirasism” inte nödvändigtvis har någon uppenbar udd mot kapitalet. Vi återkommer till det.

Statlig anti-rasism under senare tid

Enligt Store norske leksikon (SNL) kan rasism definieras sålunda:

Rasism är i snäv betydelse uppfattningar, hållningar eller handlingar som indelar människor i påstådda ”raser” där någon hävdas vara mer värdefull än andra. I dag används begreppet rasism också i bred betydelse om flera former av etnisk diskriminering som inte nödvändigtvis bygger på föreställningen om ”människoraser”, men som också sker på basis av andra kännetecken som nationalitet, utseende, kultur eller religion.

SNL skriver att den moderna rasismen går tillbaka till 1700-talet, men med den snävare betydelsen av definitionen finner vi föregångarna till den mycket längre tillbaka. Vi finner extremt nedlåtande hållningar och förskräckliga handlingar riktade mot andra folkgrupper långt tillbaka i forntiden, med samma motivering, att de var mindervärdiga. När araberna började att fånga svarta afrikaner och hålla dem som slavar och sälja dem på slavmarknader kunde de dölja sig bakom sådan hållningar. De såg på de svarta som mindre värda än djur – och behandlade dem därefter. ...


Föreställningen om ”raser” förstärktes under 1800-talet och var stark i Europa innan andra världskriget, och det inte bara i Tyskland om man skulle tro det. I Sverige upprättades 1922 Statens institut för rasbiologi (eller Rasbiologiska institutet, SIFR) i Uppsala. Det bytte namn först 1958.


Idag finns inga vetenskapare som hävdar att det finns raser. Men rasismen och antirasismen finns. De senaste trettio-fyrtio åren har antirasism till och med blivit skolämne och är inkluderad i förklaringar från EU och Europarådet. Antirasistiska organisationer finns i statsbudgeten och regeringar är officiellt antirasistiska. Då skulle väl allt vara bra?

När ”antirasism” blir demonutdrivning

I essäsamlingen Crises of the Republic från 1972 varnar den judiska filosofen Hannah Arendt för att göra rasism till en fråga om kollektiv skuld.

Hon skriver: ”När alla är skyldiga är ingen skyldig … Den verkliga klyftan mellan svart och vitt helas inte genom att bli omtolkad till en ännu mer oförsonlig konflikt mellan kollektiv oskuld och kollektiv skuld. 'Alla vita är skyldiga' är inte bara farliga dumheter, men också omvänd rasism, och det bidrar ganska effektivt till att ge de mycket verkliga bördorna och rationella känslorna hos den svarta befolkningen ett irrationellt utlopp, en flykt från verkligheten.”

Den statsfinansierade antirasismen i Norge har från början varit moraliserande och helt utan förbindelse till klasskampen varken i Norge eller internationellt. Den har stått i alla läroplaner i samhällslära i två-tre årtionden. Den inspirerades av den franska organisationen SOS Racisme som upprättades 1984. I Frankrike var bakgrunden undertryckandet av invandrare från de tidigare franska kolonierna i Nord- och Västafrika. Grundarna kom från trotskiströrelsen och från Parti Socialiste (PS). Bernard-Henri Lévy [känd krigshetsare mot bl.a. Libyen, ö.a.] hävdar att han fanns bland grundarna. Harlem Désir, som var den förste ordföranden i SOS Racisme (1984-1992) var representant för PS i Europaparlamentet från 1999 till 2014 och partiets generalsekreterare från 2012 till 2014. Gérard Filoche som var en annan av grundarna, var trotskist och gick över till PS på 90-talet. En tredje av grundarna var Marc Ladreit de Lacharrière som tillhörde den franska adeln, och från 1989 till 1993 satt han i ledningen för Bilderberg-gruppen. Han blev sedan administratör för överklassklubben Le Siècle som består av mäktigt folk från näringsliv, medier och politik.

Med den bakgrunden är det inte så märkligt att den franska antirasismen inte satt klasskampen i centrum, för att uttrycka sig försiktigt. Den representerade helt klart en indignation över att immigranterna från kolonierna blev behandlade så nedvärderande som de blev. Men samtidigt med detta förde Frankrike fortsatta kolonialkrig i Afrika, och en organisation och en miljö som var så nära knuten till den franska eliten kunde inte ta en verklig uppgörelse med nykolonialismen. PS är lika mycket ett nykolonialt parti som republikanerna.

Och när man inte kan gå till rötterna för rasismen och sätta den i ett klassperspektiv, måste den med nödvändighet bli moraliserande och i bästa fall småborgerlig. Därmed blir rasismen ett moraliskt fel hos den enskilde, eventuellt en arvsynd som vidhäftar alla vita, som Arendt varnar för.

Under samma period hade den franska kapitalismen användning för billig arbetskraft från de tidigare kolonierna. Överklassen kunde då använda ”antirasismen” mot det motstånd denna politik mötte hos den vita franska arbetarklassen. Överklassen och PS-eliten var moraliskt överlägsna den vulgära och chauvinistiska arbetarklassen som inte tyckte om att förlora sina arbeten i konkurrensen med billig importerad arbetskraft.

Arbete mot kapital eller ”rasism mot antirasism”

Marxister hävdar att de viktigaste motsättningarna idag är arbete mot kapital och imperialismen mot världens folk. Med ett sådant tänkande kan man också bekämpa rasismen, men man kommer att sätta in den i ett klassperspektiv. En ”antirasistisk” monopolkapitalist kommer först och främst att vara monopolkapitalist, en av dem som arbetarklassen behöver samla sig till kamp emot. En ”rasistisk” arbetare kommer att vara en av de våra som har några felaktiga uppfattningar som vi måste hjälpa honom att bli av med. Det kan bara ske i gemensam klasskamp med arbetarna från kolonierna, så att fördomarna bryts ned genom gemensam kamp. Det kommer en marxist att kalla att skilja mellan motsättningar mellan folket och fienden och motsättningar i folket.

Men om däremot ”rasism mot antirasism” är den viktigaste motsättningen i samhället blir ju den ”antirasistiske monopolkapitalisten” en vän eller allierad och den ”rasistiske” arbetaren en fiende som måste bekämpas.

Skuldkomplexet

Hanna Arendt sa alltså att föreställningen om att alla vita är skyldiga till de vitas förtryck förr i tiden är en felaktig uppfattning, och hon kallade den alltså ”omvänd rasism”. Samma var Frantz Fanon inne på när han avvisade den tankegången.

”Mitt svarta skinn är inte en depå för särskilda värden … Jag som en färgad man har inte rätt till att hoppas att det i den vite mannen kommer att finnas en kristallisering av skuld över min ras' förflutna. Jag som en färgad man har inte rätt till att söka sätt att trycka ner min tidigare mästares stolthet på. Jag har varken rätt eller plikt till att kräva ersättning för mina undertryckta förfäder. Det finns inget svart kall; det är ingen vit börda … Ska jag be vita människor idag att svara för slavhandlarna i det sjuttonde århundradet? Ska jag försöka på alla tillgängliga sätt att få ett skuldkomplex att spira i deras själ? … Jag är inte en slav av slaveriet som dehumaniserade mina förfäder”.

Fanon avvisade alltså att det skulle finnas någon form av ”vit arvssynd”. Det finns uppenbart något religiöst över woke-tankegången. Den liknar tidigare tiders djävulsutdrivande, och vi får det nu demonstrerat när hela partiledningen i det Demokratiska partiet i USA knäböjer – förmodligen för att bekänna sin skuld för den ”systematiska rasismen”. Det är något grundläggande protestantiskt, något lutherskt eller kalvinistiskt över denna tankegången.

Nedlåtande hållning till Afrika

[Steigan refererar ett samtal med en grupp kulturarbetare från Mozambique.] …

”Vi önskar inte u-hjälp” sa de unga afrikanerna till mig. ”Vi är inte dummare än ni. U-hjälp skapar bara en passiv mottagarhållning. Vår kultur är väl så rik som er, och det vi önskar är att få möjlighet att realisera den, så vi vet att det kan göras. Vi vill inte sitta med händerna framsträckta och vänta på era almosor. Vi vill ha samarbete på jämställd fot.”

Folk som Patrice Lumumba i Kongo, Kwame Nkrumah i Ghana eller Thomas Sankara i Burkina Faso ... önskade att skapa ett förenat och frigjort Afrika som kunde utnyttja sina egna rikedomar till afrikanernas bästa och inte vara prisgivna till imperialismen på något sätt. Detsamma stod Moammar Gaddafi för. Han önskade att Afrikanska Unionen (AU) skulle bli något mer än bara ett afrikanskt forum, och arbetade för att skapa en afrikansk gulddinar som ersättning för dollar eller CFA-francen.

Mot denna befrielsestrategi står välgörenhetslinjen, som är en fortsättning av missionen, och som tar som utgångspunkt att det Afrika behöver är bistånd och inte frigörelse. Från Algerietkriget och fram till 1980-talet stod europeisk vänster för befrielselinjen. Men så kom ett skifte.

Detta skifte kan tidsättas till 1985-1986. Genom Band Aid och Live Aid användes popidoler till att sälja idéer som ”Do they know it’s Christmas time at all” (varför de nu skulle det, de firade ju inte jul, de var inte kristna) och ”Let's start giving!” (Så fint, så blir miljardärerna de snällaste av oss alla, samtidigt som de blir rika på att plundra Afrika.) Antiimperialismen blev ersatt av välgörenhet, och massorna av radikal ungdom kunde fortsätta att känna sig bra, snälla och empatiska som de var, samtidigt som de blev enrollerade i en rakt igenom kolonialistisk tankegång. Borta var befrielsetanken. Borta var tanken om afrikanen som subjekt. Åter var afrikanen reducerad till objekt, som tacksam mottagare av våra milda gåvor. Men européerna och amerikanerna fick sin ”progressiva” feel-good-imperialism.


Det ser vi åter i migrationsdebatten. Den ”gode antirasisten” tänker att afrikanernas enda möjlighet till att förbättra sina levnadsförhållanden är att utvandra till Europa. Detta är att se ned på Afrikas möjligheter att befria sig och skapa sitt eget välstånd, och det passar som hand i handske till de imperialistiska koncernernas önskan om att få mer billig arbetskraft i Europa och bevara kontrollen över Afrikas rikedomar.


Etiopiens första kvinnliga president och Afrikas enda kvinnliga statsöverhuvud, Sahle-Work Zewde, sa i en intervju med den tyska tidningen Bild att Europa måste sluta upp med politiken med öppna gränser. Hennes argument är att en sådan politik motiverar afrikansk ungdom till att utvandra. Det skulle vara mycket bättre, menar hon, om afrikansk ungdom stannar kvar i hemlandet:

”Det är klart att vi inte får förlora vår ungdom för att de utvandrar till Europa. Vi måste angripa orsakerna i stället för att bekymra oss om symptomen. Flykten är farlig. Kriminella människosmugglare tjänar pengar på det. Vi måste behålla folk här så att vi kan säkra Etiopien – och Afrika – en bättre framtid.”

Detta är ord som de självutnämnda rasisterna aldrig tar till sig, dessvärre. De önskar säkert göra det goda, men de förstår inte att de hamnar i en paternalistisk position, och deras antirasism blir ihålig – och i värsta fall falsk.


Den rödgröna regeringen som gick i spetsen för att bomba Libyen i småbitar såg säkert på sig själv som antirasister. [Gäller väl den svenska regeringen som också skickade militärflyg. ö.a.]… Men handlingar betyder mer än ord. Genom att bomba Libyen i bitar ödelade de Afrikas mest välmående och välfungerande land, och de röjde vägen för terrorister och människohandlare. Utan denna bombning skulle inte slavmarknaderna ha återuppstått i Libyen, men eftersom den libyska staten var ödelagd började arabiska kriminella att sälja svarta afrikaner som slavar. Detta bär ”antirasisterna” i den rödgröna regeringen ett tungt ansvar för, men ingen av dem som brukar ordet rasist i tid och otid har någon gång ställt dem till ansvar för det.


Den norska staten använder varje år miljarder till invandring och åtgärder för immigranter och flyktingar. Man får anta att detta är väl använda pengar, men dessa bevillningar är inte något typiskt tecken på rasism. Staten använder också ett stort antal miljoner till att bekämpa rasism i olika delar av samhället, bland annat till antirasistiska organisationer. Det är bevisat att det finns rasism i Norge, men att säga att Norge är ett rasistiskt samhälle skulle vara en grov överdrift. Men det ligger många anslag och anställningar i att påvisa att det behövs ännu fler åtgärder. Detta fält liknar den norska biståndsindustrin, och NGOerna spelar samma roll, nämligen som instrument för genomförande av statens politik. … Nu har också miljardärerna i finansinstitutionerna och de multinationella bolagen kommit på att de vill använda en massa pengar på så kallad antirasism. Så där blir det också jobb att få för ambitiösa antirasister.


En antirasism på statens och kapitalets villkor kommer emellertid aldrig att leda till befrielse. Det kapitalet fruktar är att arbetarklassen och det arbetande folket skall klara av att förena sig på tvärs över etnicitet, kultur, kön, läggning eller ideologiska skillnader i en klasskamp för att avskaffa kapitalismen och imperialismen. En sådan kamp kommer garanterat inte att få statsstöd eller anslag från filantropiska stiftelser.