Midsommarkrisen etc

En av de stora frågorna - stor i alla fall när det gäller seminarier i högskolornas historiekurser - är midsommarkrisen 1941. Studenterna får fundera på om Gustav V verkligen hotade att avgå om inte Sverige gick med på att den tyska Engelbrecht-divisionen fick åka genom Sverige till Finland. Svaret är givet: vi vet inte vad Gustav egentligen sa till Per-Albin Hansson, och därmed blir det hela till en fråga om P-A talade sanning eller inte.

I det stora sammanhanget var detta - en skitsak. De små mentala lidanden som orsakades i Sverige uppvägdes mer än väl av det verkliga lidande som det tyska angreppet mot Sovjet medförde. Därav bilden ovan som jag plockat ned från en bild-sajt på nätet. Den skall komma från Leningrads belägring, och ser ut att föreställa ett par civilpersoner som drar iväg med ett (barn-?)lik.

Den 22 juni 1941 anföll alltså Tyskland Sovjet, och under några månader såg det ut som om Tyskland hade vunnit i öster. Man hade redan segrat i väst. Tyskland framträdde som Andra världskrigets segrare ända till nyåret 1941/1942, när det visade sig att Sovjet kunde hålla emot. Dessutom hade omvärlden en oklar syn på Sovjets militära kapacitet. Man trodde att Röda armén var försvagad genom utrensningarna 1936-1938 och att svagheten bevisats i Finska vinterkriget. Att samma Röda armé strax före Andra världskrigets utbrott krossat det japanska försöket att invadera Mongoliet var snabbt glömt. Japanerna fick så mycket smörj att de avhöll sig från att hjälpa tyskarna. De ockuperade lättare byte, som Kina och de västerländska kolonierna i Östasien i stället.

Nåväl, den 22 juni 1941 startade operation Barbarossa, och den antisovjetiska borgerligheten kunde skåla för den snara segern. Att miljoner människor - de flesta civilpersoner - skulle förintas spelade mindre roll, att århundraden av kultur skulle förintas - so what? Fast de flesta tänkte nog inte på det sättet. De trodde nog att de olika folken i Sovjet skulle välkomna tyskarna som befriare från den stalinska regimen och dess kommissarier och förtryck (en feluppfattning som vi känner igen från annat håll i vårt årtusende). De flesta goda borgare skulle ha ryggat tillbaka om någon berättat för dem om förintandet av den judiska befolkningen i Baltikum och Sovjet. (1943 fick de chansen att rygga - då kom Arvid Fredborgs bok Bakom stålvallen som i förbigående nämnde folkutrotningen.)

Det väldiga Sovjet klarade med nöd av anstormningen från Tyskland och dess allierade. Skulle Sverige ha tagit risken att dra på sig ett tyskt angrepp för att försöka stoppa transiteringen av den tyska division Engelbrecht (ungefär 10.000 man)? Stolliga personer kan tycka det, men låt oss försöka räkna ut transiteringens betydelse. Grundförutsättning är att de här tyskarna fanns som ockupanter i Norge:

• Norrmännen hade förmodligen inget emot att bli av med några tyskar
• England fruktade ännu en tysk invasion och såg gärna att tyskar drogs bort från sitt närområde
• Ur Sovjets synpunkt (över en miljon fiender angrep) spelade några tusen mer eller mindre inte så stor militär roll
• Division Engelbrecht hamnade i norra Finland och fastnade där (i trakten av Salla, tror jag) utan att kunna uträtta så mycket under hela kriget. När Finland slöt separatfred med Sovjet drogs den tillbaka till Norge och försvann till slut i slutstriderna i norra Tyskland 1945

Sammanfattningsvis: det här var en svensk politisk kris (som nog är större idag än när det begav sig) och i de stora sammanhangen spelade den en obetydlig roll. Det finns ingen anledning att som svensk klä sig i säck och aska för just den här sakens skull. (Det finns annat ...)