Dom Pedro II (och nätets undergång?)

Den här elegante herren ser kunglig ut. Bättre upp, det är kejserlig han är: Dom Pedro II, kejsare av Brasilien. Det var han länge, kröntes 1840 och abdikerade 1889. Därmed var det slut med monarkierna i det självständiga Latinamerika. (Mexico var också kejsardöme men bara 1821-1823. En uppföljare under fransk ockupation i början av 1860-talet blev likaledes kortlivat - "kejsar" Maximilian I avrättades av de mexicanska patrioterna.)

Vad är det nu med dom Pedro och nätet? Jo, jag hämtade bilden från det öppna uppslagsverket Wikipedia. Jag har använt det tidigare för snabb koll av uppgifter, även om man måste vara försiktigt eftersom Wikipedia inte är en vad historiker kallar för "källa". Det är i bästa fall andrahandsmaterial och kvaliten på uppgifterna kan vara hur som helst.

Jag läser tidningar och tidskrifter på nätet, kan ladda ner hela böcker (mycket klassiker finns tillgängliga), betalar räkningar, söker uppgifter av olika slag, läser bloggar och skriver själv i min blogg. Det är fantastiskt. Hade någon sagt för trettio år sedan att man 2007 kunde sitta med en liten dator i knät och ha miljoner manår av mänskligt vetande tillgängligt med några knapptryckningar hade jag nog varit tvivlande. Men för några dagar sedan kunde jag med hjälp av några nätsajter lösa (och illustrera) frågan om vad som hände med staden Kionga i gamla Tyska Ostafrika. En petitess, visserligen, men det visar lite på vilka möjligheter som finns. Och jag tror att de som verkligen har nytta av nätet som sökfält är de som redan har en hel del kunskaper och som vet litegrann hur man sorterar ut pärlorna ur smörjan.

Men hoten? Jodå, det finns anledning att vara oroad. Faran för att något snille hittar på det ultimata dataviruset finns hela tiden, och då blir det vådliga följder för samhällen som är mer och mer beroende av datorn. Om möjligheten att betala räkningar per dator skulle avbrytas, skulle företagen klara av att plötsligt gå tillbaka till kontantbetalningar (om folk har kontanter att betala med, vilket låter mindre troligt)?

Och så har vi det där med samtalstonen. Rättshaverister, knäppskallar och skumrask har fått en ny arena, ofta under anonymitetens täckmantel. De dyker upp överallt. I bloggar, föreningssidor, tidningar etc som är öppna för vem som helst som vill skriva. Vid ett tillfälle såg jag en sajt för fågelobservationer där ett fyllo(?) smådillade litegrann varpå ett helt gäng hoppade in och öste verbala spyor över honom. Släktforskarförbundet har haft bekymmer med missbruk på sina debattsidor och funderar på åtgärder. Jag var inne på en intressant sajt där man diskuterade frågor om Sverige-Finland-Tyskland under Andra världskriget. Många bidrog med information ur olika synvinklar - men så var det en eller ett par som inte kunde hålla sig utan började med personangrepp! Bristen på anständig samtalston från några personer skämmer och skrämmer: Det är ett hot mot den demokratiska plattform som nätet skulle kunna vara.

I många av de här fallen kan missbrukarna inte skylla på ungdomligt oförstånd. De verkar snarare vara överåriga som har fått tag på en dator och därmed också möjlighet att visa upp sin bitterhet, självupptagenhet, falska kränkthet eller ligistmentalitet. Förr fick folk av den här sorten åtminstone pallra sig iväg till en brevlåda för att posta sina anonyma brev, nu behöver de inte ens lyfta på häcken.

Stora föreningssidor och liknande kan vara svåra att direkt värja från den här sortens missbruk, men det bör vara lättare för de små bloggarna (och i och för sig för storbloggare också). De kan göra en insats, nämligen om så många vanliga hyggliga bloggare som möjligt sätter maximalt stränga regler för vad som accepteras på deras sidor.

Egentligen behöver man inte acceptera någon kommentar alls. Bloggen är bloggarens privata megafon och han/hon behöver inte släppa in utomstående. Men gör man det bör tröskeln vara mycket hög: osakliga personangrepp, kränkningar, hot, förtal och liknande, liksom allmänt svammel, bör medföra omedelbar radering. Samtidigt bör bloggaren själv ha höga krav på sitt eget språkbruk, inte dribbla med fakta, etc. Kallar man någon fascistsvin bör personen ifråga dels bevisligen vara fascist, dels ha friskt och rosigt hull. På det här sättet skulle en del personer som bara vill visa upp sig och spy ut oförskämdheter tappa en del av sin scen, och då blir det förmodligen mindre roligt för dem. Däremot skulle den anständiga demokratiska debatten stärkas. Det är viktigare än egot hos kufar som döljer sig i nätvärldens kloaker. Den som anser att en störtskur av oförskämdheter är debatt har inget i debatten att göra.

Är detta censur? - Det är mindre censur än om en tidning förkortar eller refuserar en insändare eller en icke beställd artikel. Nätmissbrukarna har bevisligen tillgång till dator och kan därmed lägga upp egna bloggar. Förmodligen skulle dessa inte bli särskilt lästa, och det är väl där skon klämmer. Då är det lättare att parasitera via kommentatorsfunktionen hos Carl Bildt, Ali Esbati eller någon annan känd bloggare.

Sammanfattningsvis: det kanske inte går att undvika det ultimata viruset, men i väntan på det kan man i alla fall se till att skitsnacket på nätet inte tillåts att ta över. Klart, slut.