Medelklassens diskreta (eller brist på?) charm - del 2

På Aftonbladets nätsida idag får medelklassen sig en känga. Med "medelklass" brukar jag mena ungefär "bättre betalda knegare". Författarinnan Ulla Johanssons attack riktar sig i första hand mot media- och kultursfären där "medelklassiga" grupper har trängt sig fram på de traditionella arbetarnas bekostnad. Och inte bara trängt sig fram: de fungerar som grindvakter och tystar en stor del av befolkningen.

Ja, intresset ljuger inte, och journalisterna skyddar väl det som de tror är sina egna (och deras uppdragsgivares) intressen. När det hävdas att det inte spelar någon roll att svenska arbetsplatser försvinner österut därför att det blir fler tjänstemannaarbeten härhemma även om arbetarjobben försvinner är man inte långt ifrån att säga att en arbetares arbete inte är så mycket värt. (På lite sikt kan man misstänka, vilket TCO gör, att även de där tjänstemannajobben kan ligga risigt till, för övrigt.)

1,9 miljoner LO-medlemmar göra sig icke besvär på parnassen enligt Ulla Johansson, men samma sak torde gälla rätt stora mängder av TCO-are också. Och även inom akademikerfacken finns det folk som inte är så rasande högavlönade (och inte snorkiga heller). Bland alla dessa underklassiga personer som mediepåvarna inte vill ha med att göra torde det finnas ett snabbt växande antal som kan media, har massor av idéer, och som upprättar sina egna offentligheter. Modern medieteknik öppnar massvis med möjligheter att gå direkt från avsändare till mottagare utan att behöva riskera bortsortering av några grindvakter. När medelklassens media- och kulturpåvar inte kan fungera som grindvakter längre är det kört för dem - också. Och då får de väl inse att i grund och botten är de inte mycket mer än vanliga knegare, de också.