Liberalismens gränser

Antag att vi har en ekonomi som resursmässigt består av tre kronor. De fördelas enligt följande:

1 person äger 1 krona
100 personer äger 1 öre
1 krona finns i resurser som ännu inte fördelats men som skall delas upp

Hur är det optimala sättet att fördela de totala resurserna? Spontant kanske någon säger att 101 personer får dela på tre kronor. Knappt tre öre per skalle alltså. Men nu finns det något som kallas pareto-optimum (efter en italienare som hette Pareto) som är gångbart inom den liberala nationalekonomin. Det säger att den optimala förbättringen inträder när alla har fått det så bra som möjligt, men ingen har fått det sämre. Med andra ord: den som har 1 krona fortsätter att ha en krona, och de 100 får 2 öre i ställe för 1 om man delar rättvist. En förbättring, visserligen, men ändå totalt en fördelning som kan vara gravt orättfärdig. En lönsam samhällslösning kanske hade varit att ge alla 2 öre var och lägga resten i en produktiv verksamhet som alla har nytta av, men det förbjuds i den här modellen.

I någon lärobok stod det att en pareto-optimal lösning tenderar att vara konservativ. Och det är här vi hittar liberalismens gränser. Liberalismen i sin organiserade politiska form är en "befrielserörelse bakåt" - den slår utan förskoning mot det gamla feodala samhället. Däremot kan den, pga sin bindning till marknadsekonomi av kapitalistisk form, inte vara "befrielserörelse framåt". Den gör halt vid det kapitalistiska ägandet och tror att denna dagslända i mänsklighetens historia alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Det gäller bara att putsa på detaljerna.

Det är ingen tillfällighet att folkpartiet en gång hade många arbetarväljare, särskilt i "frisinnade" områden som Göteborg och Västerbotten. Men i valet mellan arbetarintressen och kapitalintressen fick de senare råda, och så gick det som det gick. Karl Stafs och Bertil Ohlins stolta liberala partier har urartat till Leijonborgs inte särskilt stolta men däremot ganska solkiga lilla grupp som skall kämpa om utrymmet med likasinnade inom moderaterna, centern, kristdemokraterna och socialdemokraterna. De kan av ideologiska skäl inte ge sig på kapitalet, de har inga idéer för framtiden, de är slut som rörelser som siktar framåt.

Bloggaren Biology and Politics har skrivit ett par intressanta inlägg om liberalism:

Fantasin till Makten! Om nödvändigheten av liberala och socialistiska utopier

John Stuart Mill: liberalen som blev socialist

Läs dem gärna och fundera vidare. Liberalismen är inte död som idé om mänsklig befrielse, däremot som befrielserörelse av egen kraft. Liberalismen finns inbakad redan i de tankar som Marx och Engels uttryckte på 1840-talet. Det är 2000-talets socialister som har att föra rörelsen vidare, för bara de kan vara en "befrielserörelse framåt".