En livlig subkultur - vi poeter ger oss inte!

Är poesin en smal och undanträngd konstart i dagens skräniga samhälle? Vem kan sätta sig ner och njuta av ett koncentrerat och kanske dunkelt stycke text idag? Diktsamlingar är i alla fall så vitt jag vet sällan några storsäljare i bokhandeln. Några hundra exemplar kanske går ut även om poeten är relativt känd. På ett plan ser läget dyster ut, men ... .

I bortre Asien är det annorlunda. Att figurer som Reinfeldt eller Göran Persson skulle skriva ned sina tankar i poetisk form är inte särskilt sannolikt. Bortåt soluppgångens land finns däremot poetiska kungar, kejsare, generaler, ledare i kommunistiska partiet och horder av japanska tjänstemän. Mao Zedongs poesi var inget undantag, snarare än regel skulle jag tro.

Förresten, vi behöver inte lämna Europa: jag har någonstans i mina hyllor en volym fransk poesi. Låter inte så märkligt, men den är sammanställd av Georges Pompidou som en gång var Frankrikes premiärminister. Finns det någon svensk minister idag som är kompetent nog att göra en sådan sammanställning?

Sverige förresten: det fanns stora och folkkära diktare här, som Ferlin (den magre mannen här till höger), Taube, Bellman, Fröding, Boye, och ytterligare en stor samling. Många av deras verk lever kvar i minnet, åtminstone hos oss som är lite äldre. Kommer yngre förmågor att kunna upprepa dessa bravader, exempelvis någon rappare? - Jag är tveksam. Landet har förändrats, splittrats. Lundell kraxar något om "öppna landskap ..." men vad finns det mer?

Jag började min recensionsblogg med lite funderingar över Tomas Tranströmers dikter, (mannen till vänster här) och tänkte att det väcker väl inte mycket intresse. Men vad jag bedrog mig. Nästan varenda dag är det någon som är inne och läser just det inlägget! Det är nog bara när jag skrev om Jan Guillous senaste som det omedelbara gensvaret var större, men å andra sidan misstänker jag att det dör bort snabbare också. En dagslända, alltså. Men dagslända är inte Tomas T. Han har sina fans därute! Undrar vad som skulle hända om jag skrev något om gamle Ekelöf?

I fredags kom nya numret av Lyrikvännen, nr. 4/07. Här skall man bekanta sig med estniska poeter. Diktare i ett grannland som är nära men ändå känns mycket avlägset i vissa avseenden. En annan historia, andra erfarenheter, ett litet språkområde. Är det någon som tycker att Estland känns nära för att de är med i EU? - Nej, jag trodde väl det, vi struntar i EU! Däremot kan vi känna närheten i ett mänskligt öde, en mänsklig tanke på andra sidan Östersjön.

Här invid: en bortglömd skrivande dam från 1700-talet, nämligen fru Nordenflycht.

Visst kan dagens diktare känna sig som en undanträngd subkulturell grupp, utan större betydelse för samhället i stort. Men skenet bedrar. Själv har jag förutom min egen gamla diktarblogg (adressen finns ute i högerspalten) börjat läsa och skriva i www.poeter.se/ . Och där kan jag försäkra att det kryllar av skrivande och läsande medborgare som i stort sett bara har tillgången till dator gemensamt. Men detta är det viktiga: med den uppkopplade datorn blir små marginella grupper plötsligt stora. Isolerade individer är med ens inte isolerade utan med i en stor gemenskap tvärs över landet. Kvaliten på inläggen varierar, och de är så många att jag bara kan läsa ett fåtal, men intressant är det. Jag har lagt upp mitt eget fack i poeter.se också. Det är knappast man något man gör för att bli rik och berömd, men roligt är det att några hundra andra läser ens poetiska försök och kanske kommer med ett uppmuntrande tillrop!

Vi poeter är en seg subkultur trots iskalla motvindar i dagens krämarsamhälle - en del av oss skriver till och med fortfarande vers på rim!