Har kapitalismen fått gränsproblem?

I Dagens Nyheter skriver ledande fackliga företrädare (en av dem är min ordförande, får jag väl säga som medlem i Sif) om hur direktörers och aktieägares vinstintressen är en hämsko för investeringar. De framför att:

I den senaste konjunkturuppgången har investeringarna i svenska företag utvecklats ovanligt svagt. Den främsta orsaken till denna negativa utveckling är aktieägarnas höga avkastningskrav. Krav på snabba vinster och bonusprogram som premierar kortsiktigt beteende av företagsledningar riskerar lägga ytterligare hämsko på investeringsviljan. ...

Mellan 2002 och 2005 ökade tillverkningsföretagens vinster med 465 procent och utdelningarna med 377 procent. Under samma period har investeringarna legat kvar på närmast oförändrad nivå. Först det senaste året har investeringarna tagit fart - vilket är alldeles för sent i en konjunkturcykel. Risken är att företagen inte kan utnyttja den ökande efterfrågan fullt ut och att företagen därmed tappar marknadsandelar.

I Sveriges 20 absolut tyngsta storföretag minskade investeringarna fortfarande under 2006, samtidigt som vinster och utdelningar ökade kraftigt. Utdelningar till aktieägare i dessa företag under förra året var 50 procent högre än investeringarna för framtiden. ...

Författarna pekar på skumma saker med bonussystemen:

Drygt 75 procent av företagen anger att de har bonussystem för sina chefer. En tredjedel av dessa anger att bonussystemen är kopplade till så kallad kapitalreducering i företagen. I klartext innebär detta att företagsledningar som säljer ut tillgångar eller håller igen på investeringar premieras.

Det kan med andra ord vara lönsammare för företagsledningarna att ägna sig åt finansiella manipulationer än trista planer på verkstadsbyggen, maskininvesteringar och liknande. Säljer man verkstaden och det mesta i övrigt på firman slipper man tänka på sånt strunt!

Ett ansvarsfullt företag bör återinvestera i lika hög grad som exempelvis maskiner och annan teknik minskar i värde. Därför är det allvarligt att avskrivningarna varit större än investeringarna i tillverkningsindustrin sedan 2001. Utvecklingen har vänt de senaste åren, men fortfarande är investeringarna lägre än avskrivningarna. Risken på sikt är att när maskinparken är körd i botten så väljer företaget i stället att nyinvestera i ett lågkostnadsland, en utveckling vi sett på alltför många orter i Sverige. Till detta ska läggas att generösa investeringsbidrag och subventioner inom EU gjort det gynnsamt att flytta, i vissa fall lönsam, verksamhet till andra länder.

Med andra ord: missköt eller kör slut på din gamla fabrik, och flytta sedan verksamheten till något låglöneställe där du eventuellt kan få bidrag från EU.

***

Författarna kritiserar företagsledningarna, men man kan se det här problemet som ett symptom på betydligt djupare problem, och därvid ta stöd från ingen mindre än Karl Marx, den siste av de stora klassiska nationalekonomerna. Marx hann aldrig bli färdig med sina forskningar om ekonomi i allmänhet och kapitalism i synnerhet, och eftersom han studerade en ständigt pågående process kunde han aldrig bli färdig. Nya förhållanden tillkommer hela tiden. Däremot kunde han upptäcka vissa tendenser. Där är en som är särskilt viktig, för den handlar om kapitalismens möjligheter att överleva.

Vad var det nu Marx ansåg sig ha sett? Han kallade det för Lagen om profitkvotens fallande tendens. Jag vet inte om den termen är helt lyckad, en lag och en tendens skall man nog inte blanda hur som helst, men den handlar om detta:

Ju mer kapital du har, desto mindre kommer nytillskottet av produktion att bli när du ökar kapitalmängden. (Med kapital menas inte pengar utan produktionsmedel, bör tilläggas.) En modern natinonalekonom skulle säga att kapitalets marginalproduktivitet avtar, men i grunden är det samma sak. När företagen måste vräka in allt större summor i sina produktionsapparater för att hålla vinsten uppe, men noterar att den nya avkastningen ändå har en tendens att minska, kan det vara en alternativ väg att ledningar och aktieägare i stället för att investera delar ut investeringsmedlen till sig själva. Man kan också försöka hålla vinsterna uppe exempelvis genom att dra ner personalen, stoppa löneutvecklingen, eller försöka flytta till ställen med billigare arbetskraft. Givetvis kunde man dra ner ambitionerna vad det gäller vinster och utdelningar, men det är mindre troligt. Det troligaste är faktiskt att man växlar från produktion till spekulation, för där ligger pengarna.

Om många företag drabbas av minskad marginalavkastning för nyinvesteringar avbryts givetvis dessa och det blir lågkonjunktur. Enligt kallhamrad ekonomisk teori skulle det inte göra något, för efter ett tag måste de företag som ändå överlevt börja investera igen, och så blir det fart i ekonomin. Men den teorin förutsätter mängder av små företag, inte en ekonomi som domineras av ett fåtal jättar. Jättarna kommer inte att försöka hanka sig fram på svältnivåer som småföretagare tvingas göra, de lägger gladeligen ner fabriker som ger hyfsad men inte önskad vinst, de slaktar forskning som inte är kortsiktigt lönsam etc. Det kan alltså bli en kris som det inte går att komma ut ur med existerande samhällsramar, därför att verkligheten inte ser ut som vissa läroböcker i ekonomi. Systemets inneboende förmåga och vilja att expandera kvävs alltså.

Kapitalismen kan inte existera utan att ha möjligheter att expandera, och denna lag om profitkvotens fallande tendens säger att gränsen finns. Men var finns den? Är den avtagande viljan att investera som debattartikeln tar upp ett tecken på att företagsledare och investerare instinktivt känner att man inte kommer längre? - Om man når fram till den gränsen, och krisen kommer på allvar, kan det bli mycket farligt för hela samhället. Men det kan också bli en möjlighet att bygga nytt och bättre. Även om kapitalismen kör slut på sig själv betyder det inte att den mänskliga kulturen och förmågan att utveckla sig tar slut. Det kan vara tvärtom.