Över 6000 personer har varit inne på den här bloggen enligt en räknare. Några har läst en del också. Nu tänker jag ur minnet plocka fram några historiska data, skriva en del provokativa saker, samt ge förslag till forskning (om inte frågan redan är utredd).
Som ni vet krisade Sverige (och resten av industrivärlden) ner sig från slutet av 70-talet, fast det egentligen tog ytterligare 10-15 år innan det började märkas på allvar. Innan dess var det en tid av stora strejker, från Göteborgs hamn och LKAB-gruvorna 1969-1970 och framåt, det strejkades på fabriker, på byggen, på hyggen (den stora skogsarbetarstrejken). Det var ju inga generalstrejker direkt, men rätt mycket folk var på gång och stämningen var radikal. Men mot slutet av perioden kom en episod som verkar mindre viktig men som visade att andra tider var på väg - andra tider kom därför att folk reagerade på fel sätt.
Här kan vi knyta ihop två tendenser: arbetarrörelse och feminism. Gruvarbetarna och skogshuggarna var riktiga karlar. De fick mycket stöd. Men så kom andra och ville vara med i mitten av 70-talet. Det blev städerskestrejker. Hotellstäderskor i trakten av Skövde och på järnverket i Borlänge.
Särskilt historien i Borlänge minns jag, för där tog företaget in strejkbrytare. Nu stod metallarbetarna inför valet: vara solidariska med de strejkande och köra ut brytarna, eller vika sig för företaget. Vi vet inte vad som hänt om de stått emot. Men vi vet vad som hände när de lät strejkbrytare städa fabriken. Strejken krossades. Min teori är helt enkelt att detta nesliga nederlag ingick i den process som gjort att särskilt den socialdemokratiska rörelsen idag i stort sett saknar moralisk ryggrad. Man svek de som mest behövde hjälp - och knäckte sig själv moraliskt på samma gång. För svek hänger kvar och gnager även om man försöker intala sig själv att ”det var nog bäst det som hände”.
Vill man vara provokativ kan man väl säga att masarna på järnverket var bättre på att vara stora i truten, sitta hemma och glo på hockey i TV med en liter i näven, eller ränna runt i skogen på älgjakten, än att försvara städerskornas – och därmed på sikt sina egna – intressen. Inte vet jag om det stämmer, men många bör ha skämts ordentligt. Och kanske socialdemokraternas i stort sett fullständiga kapitulation för liberalerna hjälptes fram ur svek av den här sorten.
Vad har detta med feminism att göra? - Idag säger sig alla jävlar vara feminister, men hur mycket handlar det om att stödja kvinnor som verkligen behöver stöd, alltså i stort sett arbetarkvinnor? Stöd till de unga smarta ”tjejerna” i deras karriärer och slagsmålet om vem som skall vara främst vid köttgrytorna – är det feminism? - Jag känner snarare att det är ett symptom på en dålig politik. Ett svek. Tvivelaktig moral. Och jag har ingen lust att kalla mig feminist.
Jag har ett förslag till någon forskare eller student som vill göra en större uppsats eller till och med en avhandling: studera skeendet omkring städerskestrejkerna på 70-talet, och särskilt den i Borlänge. Kolla om jag har rätt. Finns det något tidsmässigt samband mellan LO-gruppernas avtagande stridsförmåga och misslyckandet i Borlänge? Vad gjorde socialdemokraterna? Vad gjorde vänstergrupperna som var fler och aktivare på den tiden? Vad betydde städerskestrejkerna för kvinnogrupper inom och utom fackföreningsrörelsen? Hur agerade företagen och deras organisationer?
Det där är ”arbetarhistoria” och kanske inte så gångbart längre, men det borde kunna ge intressanta rön för såväl arbetar- som kvinnohistoria i vårt land. En hel del personer som var inblandade i konflikterna bör ännu finnas kvar och kunna ge sin version. Man kanske till och med kan ge ordet åter för en stund till några människor som var längst ner i näringslivets prestigetrappa men som ändå vågade räta på ryggen och säga ifrån!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar