Fiendens musik

Folket har inte segrat till fiendens musik hette en broschyr från sjuttiotalet. Det var en tid när det var en hård debatt mellan det som då kallades den progressiva musikrörelsen och den vanliga kommersiella musiken. I en akademisk lärobok om Latinamerikas historia, med ambitioner att täcka även kulturen, läste jag om motsvarande debatt i Chile. Men där var den på liv och död. De som förespråkade folkmusik och icke-kommersiell musik riskerade sina liv vid kuppen 1973. Rockmusikerna däremot, de spelade ju USA-inspirerat och var därmed på säkra sidan.

Jag tänkte på det där när jag läste en artikel av Mustafa Can i Aftonlövet i morse. Parallellerna är inte helt uppenbara, men de finns där i alla fall: hur man ramlar i en kulturell fälla och slutar som quisling. För det är stämpeln quisling vi kan sätta på läkaren och poeten Saad Salehi från Tikrit i Irak. Den enda som Can träffat i Irak som stödde invasionen. Även hans fru var emot USA:s "befrielse":

Om ett par år kommer du att välsigna USA, svarade Saad sin fru och avfärdade henne som en otacksam olyckskorp. Han kunde ju bjuda en gäst från Europa, mig, på sprit nu, utan rädsla för sedlighetspolisen. Och läsa sin svartlistade poesi. Spela Vivaldi, Bach och Bee Gees Tragedy på sin nya cd-spelare. Hade hon glömt alla deras vänner som hade fängslats, torterats och dödats för att de var obekväma för Bagdadregimen? Hade det undgått henne att han nu var stolt ägare till en privatklinik, hade köpt Mercedes, datorer, ny teve, och en luftkonditionering?

Man kunske kunde sätta stopp vid ägare till en privatklinik, hade köpt Mercedes, datorer, ny teve, och en luftkonditionering, för det fick han inte gratis. Han diskuterade också gärna Ingmar Bergmans filmer, den fine syriske poeten Adonis eller Rimbaud. Men fortsätt: Han valde att:

... bli en betrodd man med särskilda passerpapper utfärdade av de nya generalerna, som hade intagit Saddams palats. Han var beviset på att amerikanerna kan lita på araber och att de tillsammans ska bygga upp ett nytt mönsterland.

Han är numera chef på stadens största sjukhus, privatkliniken är kvar och patientkretsen växer. Han har åkt på konferensresor till Hamburg, London, Paris, Istanbul och andra europeiska städer som amerikanerna skickat honom till.

Med andra ord: den goda infödingen som gör som ockupanterna säger till honom, och så får han en slant för besväret. Quisling alltså - trots att han nu kan spela Vivaldi, Bach och Bee Gees. Jag gillar Bach men inte är det skäl att sälja ut Sverige till någon ockupant (vars fotfolk förmodligen inte vet vem Vivaldi eller Bach, eller knappt ens vilka Bee Gees var) även om Reinfeldtregimen skulle införa ett Bachförbud. Det finns goda irakiska poeter också, men inte är det ett skäl att låta irakiska trupper ockupera Sverige - då skulle de bli som fiendens musik för mig.

För Saad Salehi har fina västerländska kulturyttringar blivit fiendens musik som han har tagit till sig utan att tänka igenom det ordentligt, och då gick det som det gick. Om man tar en riktig norsk quisling i Norge, den store författaren Knut Hamsun, var han så gammal när Andra världskriget tog slut att det inte var idé att straffa honom för samarbetet med ockupanterna. Saad Salehi verkar vara en yngre och piggare förmåga. Konstigt att karln ännu är vid liv. Man är ute efter honom.

Nu har mannen själv sett ljuset och börjat fråga om möjlighet att få flytta till Sverige i stället. Men finns det inte irakier som är i mer ömmande behov av hjälp?