Religion och opium

Föregående inlägg handlade om religion och jag följer upp med ännu en råsop, nu mot dem som hävdar att Marx påstått att religion är ett opium för folket, dels att sammanställningen folk och opium skulle vara Marx' idé. Mitt svar blir ett långt citat från en läsvärd bok, nämligen Sven-Eric Liedmans I skuggan av framtiden, Bonnier Alba 1997, sid. 435-436. Liedman skriver följande:

Det är ingen ovanlig missuppfattning att Marx' syn på religionen kan sammanfattas i slagordet att den utgör ett "opium för folket". Men Marx uttryckte sig aldrig så utan hävdade att religionen var ett folkets opium, "ein Opium des Volkes", alltså något som folket tar till sig som tröst för att uthärda livets vedermödor. I själva verket använde han sig där av ett uttryck som i samtiden närmast var en schablon. Den användes före honom av Kant, Herder, Feuerbach, Heinrich Heine och åtskilliga andra. Hegel gjorde det på tal om indisk religion, till och med den svenske Erik Gustaf Geijer brukade det. Till saken hör att opiet från slutet av 1700-talet var ett flitigt använt läkemedel. ... Opiet kunde alltså möjligen kurera krämpor, men framför allt kunde det lindra och bedöva plågor. Därtill fick det människor att komma bort från vardagen, att drömma - och att se verkligheten otydligt.

Jag upprepar: i Marx' originalversion från 1844 är religionen något som folket själv skapar för att lindra världens smärtor, inte något som tillförs utifrån. Och denna idé var redan etablerad under hans tid.

I den vidare framställningen skriver Liedman att den hårdare varianten, att religionen är ett opium för folket, tillhör de ryska bolsjevikerna. Jag antar att det är naturligt med tanke på den ställning den ryskortodoxa statskyrkan hade före revolutionen. Det var lätt att se kyrkan som en organisation i överklassens tjänst som försökte söva nedtryckta massor med sitt lömska opium. Den bolsjevistiska kampen mot religion var en fortsättning av de franska 1700-talsrevolutionärernas kamp mot den katolska kyrkan, enligt Liedman. Marx inställning var mindre militant. Han antog att i ett framtida samhälle där orättvisor rensats bort skulle det inte finnas så mycket plats för religionen som tröstare och lindrare.