Att skjuta sig i foten ...

När det röstades om anslutning till EU en gång i tiden var fint folk i storstadsområdena mer positiva än mindre fint folk på landsbygden. Jag har inga siffror att belägga detta påstående, men jag misstänker att bland människor med akademiska examina var man mer positiva än bland de med folkskola eller gymnasium som grund. Vid omröstningen om euron blev det också tydligt hur landet är splittrat.

Nu skriver Bosse Andersson i Dagens Nyheter (under rubriken Nu gäller nya spelregler - bara i pappersupplagan ännu vad jag kan se) en intressant sak angående domen i Vaxholmsmålet. Nämligen detta: Grupper som har sifferlösa avtal kommer att ligga särskilt illa till framåt, och då handlar det om akademiker med individuella förhandlingar och där avtalen inte garanterar några pengar alls.

Gårdagens glade ja-till-EU-röstare riskerar att med de nya förhållandena kan hans fina akademikerjobb tas över av en billigare (men kanske lika bra) yrkeskollega från ett låglöneland. Snacka om att skjuta sig i foten!

För alla som trodde på löftena att inget farligt skulle hända om Sverige gick med i EU måste inga illusioner finnas kvar vid det här laget. Särskilt inom socialdemokraterna måste man ställa frågan vad som hände, och hur ledande personer i partiet kunde bli så fantastiskt positiva till "Europa", men självrannsakan bör även uppstå i mången akademikerskalle. Var det så här det skulle bli? Vi kan med avund se på Norge och Schweiz. Vi borde spola avunden och ansluta oss till de fria och stolta!

Samtidigt är det klart att Sverige ligger i världen, är synnerligen djupt indraget i världsmarknaden, och att tendenser i lönebildning kommer att skölja över riksgränsen. Det kommer att ske utjämning i löner och vinster Jorden över - lönerna utjämnas nedåt i de rika länderna medan vinsterna dras uppåt, i åtminstone en del fattigare länder kommer lönerna att dras uppåt. Genomsnittet av en sådan process torde ändå bli en sänkning, vilket den gamle ekonomen Arghiri Emmanuel antog för rätt många år sedan. Det höga löneläget i industriländerna kan vara en historisk tillfällighet som efter ett par hundra år håller på att förlora sin giltighet. Men det går nog ändå att reglera en hel del lokalt, men då måste den politiska viljan fram. För Sveriges del är socialdemokraterna och fackföreningarna viktiga grupper. Det skall bli intressant att se hur dessa figurer - som i stor utsträckning är ansvariga för den uppkomna situationen - kommer att agera. Och akademikerfacken då, vad gör de: säger att "ett skott i foten har ingen mått illa av!" - eller?