Sydafrika, på väg någonstans?

(Bild från Aftonbladet)

Så här beskrev Olle Svenning för någon dag sedan i Aftonbladet Sydafrika och dess nu rätt skakade president Thabo Mbeki:

... den centrala maktens misstänksamme, allt övervakande dirigent, ansvarig för en nyliberal ekonomisk politik som med tvekan blåst liv i tillväxten i landets första världen-näringsliv, men med eftertryck befäst fattigdom och arbetslöshet i den tredje världen-ekonomi som dominerar landet.

Det är föga förvånande att Thabo Mbeki får bättre press i väst än utmanaren Jacob Zuma. Det finns ju misstankar om att Zuma kan tänkas vilja göra något för de landsmän som lever i Tredje världen i Sydafrika. Det är nog mest därför som han utpekas som en korrupt snuskgubbe. Det kanske han också är, men tänk om han samtidigt tar itu med de himmelsskriande orättvisorna i sitt land? Det misstänker inte - men hoppas däremot - stora delar av Afrikanska Nationalkongressen ANC, fackföreningarna, och det sydafrikanska kommunistpartiet. Och vem tycker att det är fel att de rika får maka åt sig litegrann för att hjälpa miljoner fattiga? - De rika tycker förmodligen det.

Jag är inte så insatt i Sydafrikas inrikes affärer, men jag undrar om rubriken på Olle Svennings ledarkrönika är riktigt bra: Arvet efter Mandela riskerar att förskingras. Det finns ju olika sidor av detta arv. En var att apartheidstaten kunde avvecklas utan att Ragnarök utbröt. När den trots ohygglig och långdragen våldsutövning försvann följde sanningskommissioner och försök till försoning, inte blodbad på de gamla förtryckarna. Det är den sidan som ofta hyllas.

Men en annan sida i arvet efter Mandela är att det inte har skett ett avgörande angrepp mot orättvisorna i landet. De rika är fortfarande rika, de fattiga fortfarande fattiga. Ett fåtal har kunnat ta sig uppåt en bit på den sociala skalan men det räcker inte för att ändra bilden i stort. Medlemmarna i de olika massorganisationerna, folket ute i slumområdena, i industrierna, i eftersatta landsbygder, kanske tröttnar och reser sig en dag. Det bubblar i kitteln. För närvarande kan Zumas kandidatur till ordförandeposten i ANC fungera som en säkerhetsventil, men händer inget radikalt kan det bli en social explosion, alternativt ett eländeshål utan botten. Zimbabwe idag är ett varnande exempel. Låter man för mycket gammal smörja ligga kvar efter befrielsen kan den ruttna och göra luften infekterad.

Vilket håll går nu Sydafrika åt? Mbeki är trots en del konstigheter västs man. (Att hans kufiska idéer om HIV/AIDS innebär massdöd bland hans eget folk tror jag inte stör så mycket i Londons city eller på Wall Street.) Zuma ändrar sitt budskap beroende av vem han pratar med men det är möjligt att massrörelsen kan tvinga honom att gå fram med ett radikalt program för att behålla sin popularitet. Zuma ser ut att ha övertaget.

Det här är en problematik som finns inte bara i Sydafrika. Många länder i Tredje världen har å ena sidan sett hur nya välmående grupper växer fram samtidigt som flertalet i befolkningen lever kvar i fattigdom. Den ena gruppen rädd, den andra arg - och en dag tar det hus i helsicke!