Det ska fan vara centralbankschef i USA. Sedan i somras har Ben Bernanke sänkt styrräntan med en hel procentenhet. Ändå skriker Wall Street efter mer – och får det! Världens främsta centralbanker pumpar nu in mer pengar på de oroliga finansmarknaderna.
Centralbankerna har öst in pengar i banksystemet i flera omgångar nu för att få pengarna att röra på sig. Affärsbanker och låneinstitut sitter och trycker på de medel de har, rädda för att drabbas av lånekrisen i USA.
Det man kan sätta ett kritisk finger på är bland annat detta: om man har en kapitalistisk marknadsekonomi där aktörerna själva antas fatta sina beslut och göra det som de själva tror är bäst utan inblandning utifrån, varför skall de överhuvud taget be om hjälp? Frågan är särskilt relevant när problemen som uppstår inte kommer från yttre rymden utan från affärsvärlden själv.
Verkar det inte konstigt om banker och andra företag predikar oberoende så länge det är vackert väder, men skriker att myndigheterna skall komma med ett paraply när det börjar regna? En nationalekonom som studerar institutioner säger nog till detta att det krävs regelverk för att ekonomin skall fungera, och staten och de demokratiska organen är de bästa för att skapa och genomdriva reglerna, men behöver den sanne marknadsliberalen ta hänsyn till sådana mesiga argument? Parollen måste vara: "Var och en för sig själv och strunta i de andra!" Inte kan man komma dragande med någon unken socialism av typen "En för alla, alla för en"! - eller hur?
Kom ihåg bankkrisen i Sverige i början av 90-talet: enorma belopp av offentliga pengar skickades in i bankerna för att rädda dem, men hur mycket har betalats tillbaka? Man får intrycket av att liberalismen gäller när det går bra, inte annars. Annars skulle ju en hard-core liberal säga att "det är bara bra med en liten kris som rensar ut skiten ur systemet, sedan kommer det att fungera bättre". Men den sortens liberaler leder inte storföretag eller centralbanker, och de tillåts nog inte husera i någon framstående regeringsposition heller - i alla fall inte någon längre tid.
Men hur vore det om chockterapi tillgreps: om den civila offentliga sektorn avvecklas omgående och alla fick en tillsägelse att "nu får ni klara er själva bäst fasen ni kan"? Ett radikalt burn-out! Var skulle då storföretagen springa och klaga och ropa efter hjälp när det börjar se dystert ut i bokföringen? (Förresten, varför skall en riktig liberal ens ha bokföring och affärsplaner: han får väl ta dagen och eventuella kunder som de kommer när han står i sin lilla enmansverkstad och jobbar helt manuellt!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar