När det kostar mer än det smakar

En nyligen timad händelse sätter fingret på ett problem med felaktiga utbetalningar från offentliga trygghetssystem och hur man skall förhindra dem. (Obs. att jag inte skriver "fusk" eftersom det finns utbetalningar som är fel av andra orsaker, och de kan vara såväl för små som för stora.) Nu handlar det om försäkringskassan som inte vill kräva intyg från förskolan när föräldrar har varit hemma med sjuka barn. De besparingar som görs när bidragsfusk stoppas äts upp av administrationen av intygen säger man från kassan.

Detta är ju enkelt att förstå: om jakten på "fuskare" drivs för långt kommer kostnaderna för jakten att bli dyrare än de pengar man får in. En nationalekonom kanske skulle tala om "marginaleffekter" här. När man börjar jaga får man in bra belopp, men vartefter minskar summorna helt enkelt för att man hittar de uppenbara fallen, de kriminella figurer som sätter stöld av offentliga medel i system.

En annan aspekt är att det är viktigt med förtroende för systemen och ur den synpunkten kanske det kan vara bra att fortsätta jaga även om intäkterna av det blir små - men när man går över gränsen och det snarare blir trakasserier och misstänkliggöranden som ökar misstroendet i samhället men inte ger tillbaka några pengar, då är det dags att sätta stopp. Det börjar likna de fjantigare varianterna av terroristjakt, där i princip alla är misstänkta och rättsamhället ställs åt sidan. - Om man hittar folk som fått ut för lite pengar förresten men inte bråkat om det, skickar man dem en hacka som extra uppskattning?

Om man vill uppnå goda marginaleffekter vad det gäller att driva in pengar till det offentliga undrar jag om inte strängare kontroll av alla med F-skattesedel vore bättre. Hur är det med de som handlar privat men bokför det på firman och drar av momsen, exempelvis?