Frihandelns pris - EU och Afrika, del II

Igår skrev jag om handelsavtalet mellan EU och Afrika som verkar vara en ledsam historia. Dagens Nyheter skriver om det idag igen, men artikeln hittar jag inte på nätet.

Jag var på ett möte arrangerat av Naturskyddsföreningen i förmiddags och lyssnade till en afrikansk forskare, Medicine Masilwa, som pratade om förhandlingarna mellan Afrika och EU. - Och kom ihåg: Sverige är med i EU, så om EU-kommissionen gör något fult kan Sverige inte bara smita undan och låtsas som det inte angår oss.

Att de frihandelsteorier som ofta åberopas i de här fallen bara är skräp skrev jag om igår - om frihandel skall leda till utveckling måste antingen alla inblandade vara någorlunda jämstarka, alternativt att svagare deltagare skyddas. Det förefaller som om inget av detta finns på EU:s dagordning. Och då luktar det inte bara översitteri och plundring, i förlängning är det nya mänskliga katastrofer i massomfattning som tvingas fram.

Visserligen ger EU stöd till Afrika, men dels används stödet som ett hot ("gör som vi vill, annars blir det inget") eller också är det så svårt att få ut att fonderna inte utnyttjas så mycket som var meningen. "Det är lättare att dra ut en lejontand än att få EU-stöd" som Masilwe sa.

Kärnan i EU består av gamla kolonialister, och man har framgångsrikt lyckats med den koloniala taktiken att splittra de afrikanska staterna, att dessutom hålla det civila samhället utanför och sedan fått smärre grupper av stater att skriva på interimsavtal. Då blir det svårare för de mer hårdnackade att stå emot. Enade skulle de kunna hålla emot rätt bra, men splittras de upp i mindre grupper blir de som flugviktare som skall försöka tampas med en tungviktsboxare. - Masilwe anklagade EU för att förhandla i ond tro.

EU har den ekonomiska och politiska makten, har den bästa informationen, och man tar till och med fram de underlag som förhandlingarna grundar sig på! Ett land som Malawi vet inte ens hur många jordbrukare man har. Dessutom har EU som nämnts u-hjälpen som en piska.

Vad EU vill tvinga igenom är helt enkelt att ha Afrika som en leverantör av råvaror, födoämnen och mineraler. Några länder är köttproducenter, som Namibia och Botswana: Masilwe undrade varför man inte kan vidareförädla köttet till korv exempelvis (eller kanske bygga en egen rymdindustri inom några årtionden).

Officiellt är naturligtvis afrikanerna inte förbjudna att konkurrera på alla områden, men även ganska ordinär nationalekonomisk teori borde visa att en ohämmad konkurrens från Europa kommer att hindra uppbygget av egna industrier. De kvävs redan i början, de hinner aldrig bygga upp en egen styrka innan de är utslagna. På 1800-talet visste man det här i Tyskland och USA och såg till att hålla tullarna uppe för att skydda sig mot den äldre och mäktigare engelska industrin - infant industry talade man om. Men afrikanerna skall inte tillåtas upprepa detta!

Sverige var faktiskt i en liknande situation i början av 1700-talet, vilket gjorde vårt gamle geni Christoffer Polhem rasande. Han påpekade att Sverige utplundrades genom att vi sålde våra råvaror (som koppar) billigt till holländarna som gjorde en vidareförädling (kanske till kopparkastruller) som de sedan sålde dyrt tillbaka. Sverige kunde slingra sig ur den där låsningen efter mitten av 1800-talet, men då fanns det inte något EU som kunde slå ner oss, som det sker med Afrika idag.

Förutom EU ligger Världsbanken och liknande organisationer efter de afrikanska staterna, vilket har lett till nedskärningar i den offentliga servicen. När nu offentligt finansierade skolor skärs ned, samtidigt som folket själv riskerar att inte kunna bidra med finansieringen (som jag skrev om igår), hur skall man då kunna säkra en utveckling? Kunskaper behövs för utveckling men i förlängningen av dessa handelsavtal kan man se hur i stället miljoner småbönder ruineras och går mot storstäderna som ekonomiska flyktingar. Och hur går det med skolväsendet där? En del försöker väl ta sig till Europa också och bidrar till den permanenta flyktingkatastrofen vid Medelhavet. De flesta blir kvar i en världsslum som snart omfattar över en miljard människor.

I de gamla industriländerna kunde landsbygdens överskottsbefolkning sugas upp av fabriker och andra näringar, men idag blir det mycket svårare att upprepa den bravaden. Det behövs en del folk för råvaruframställning, transporter och liknande, alltså tjänster som är knutna till exporten. Man får anta att detta blir som små öar av relativt välstånd i ett hav av fattigdom. Även de fattiga måste dock leva, och det är inte säkert att alla håller sig borta från brottslighet, knarkhandel och liknande. Eller om det övergår till en långvarig urban krigföring. Det finns ju folk som tror det, vilket jag skrivit om tidigare. Naturligtvis kommer EU att hålla sig med ett antal mutbara lokala politiker och militärer som skall vaka över säkerheten för Europas handel och investeringar.

Med andra ord: för en anständigare värld bör man hålla noggrann koll på vad EU har för sig. Att Naturskyddsföreningen höll i det här arrangemanget visar att naturskyddet idag är globalt och kommer in i nästan vilka frågor som helst. Ett välmående lokalt afrikanskt jordbruk som kan producera uthålligt och klimatvänligt är en förutsättning också för vår framtid