Det sägs att Sverigedemokraterna är antifackliga och i själva verket borgerliga. Den fackliga tidningen Dagens Arbete har haft en rad artiklar i ämnet. Bland annat nämns att rätt många yngre industriarbetare kan tänka sig rösta på SD. Och det verkar ju åtminstone formellt konstigt. Borgare + arbetare = sant??
Men om man är matematiskt lagd kan man fundera på om det gör så mycket om 8% av unga industriarbetare skulle rösta på SD idag. Industriarbetarna är ju inte så många längre, och 8% av valmanskåren är de definitivt inte.
Någon kanske dock tycker att det här känns igen, och det gör det. Samma historia var nämligen uppe när Ny Demokrati slog igenom på 90-talet. Det hände på den tiden att jag fortfarande såg TV:s nyhetssändningar, och där minns jag några flinande figurer på arbetsmarknadsutbildning i Liljeholmen som deklarerade att de kunde tänka sig att rösta på Ny Demokrati. ND, ett parti som knappast ömmade för arbetare och arbetslösa men fick arbetarröster likförbaskat innan det slog ihjäl sig själv. Någon (minns inte vem) definierade ND-väljaren ungefär som en verkstadskille med ring i örat.
Under tidigt 1950-tal, när det gjordes en del sociologiska undersökningar i Sverige, kom man fram till att "näst bäst parti" i valen för arbetarna var bondeförbundet/centerpartiet. Ett småborgerligt parti med andra ord, för småägare och andra på landsbygden. Liberalerna var ju också ett arbetarparti på flera håll i Sverige, men när varvsarbetaren och folkpartistiske riksdagsmannen Königsson röstade för ATP och resten av partiet mot - då var det klippt för fp som arbetarparti.
Man skall alltså inte underskatta borgerliga strömningar bland arbetare. En cyniker kan väl säga: visst fan, de flesta är ju ändå socialdemokrater och större borgerligt parti än så finns inte i Sverige. Så under isen som socialdemokraterna är politiskt och moraliskt bör man inte förvånas över att de bra sidor de ändå har ur SD-sympatisörernas synvinkel blir helt oväsentliga. Under det radikala 60-70-talet kunde vänsterrörelserna göra mycket för att fånga upp de missnöjda arbetarna, men idag är det svårare.
En del arbetare kan hoppa över till "det nya arbetarpartiet" om de inte är nöjda med den borgerliga politiken i det gamla dito. Vi är förbi den tiden när en arbetare med medlemskap i högern var en sällsynthet. Men med denna kompakta borgerlighet får man också räkna med visst "spill" av folk som går från vanliga parlamentariska organisationer med heltäckande program till märkliga enfrågerörelser. Att veva igång om "invandrare" varje gång ett samhällsproblem diskuteras är knappast acceptabelt exempelvis - om man nu inte är renodlad missnöjespolitiker förståss.
Det fanns arbetarnassar i Tyskland och det fanns en del i Sverige också på den gamla bruna tiden. Det kommer alltid att finnas folk av den sorten; tokskallar som inte begriper när de går emot sina egna intressen. Numera uppträder de inte under brun flagg, det finns andra färger att gripa till, men resultatet blir väl likartat - och det innehåller arbetare som stödjer SD.
Men: nasseliknelsen är inte bra. SD kan inte bli ett nasseparti, och inte socialdemokraterna eller moderaterna heller. Däremot har väl de större partierna viss potential att ställa till mycket elände. Det var socialdemokrater som skickade folk till tortyr i Egypten, inte SD-arna. Det egendomliga folkpartiet höll på att dra oss in i Irakkriget.
Nazismen är ute. Det innebär inte att de principer som vägledde de klassiska nazisterna är ute, men de formuleras på nya sätt och i nya rörelser. Och då skall vi inte hålla på och larma om nazism (utom om det dyker upp någon sådan, men de är sällsynta) utan snarare fundera på om det är korporativism och fascism det handlar om. Jag avser inte fascism som skällsord utan som en etikett som beskriver politiken hos en viss rörelse där ett centrum har underordnat sig staten och olika privata organisationer för något högre mål.
Vad det gäller korporativism finns det starka och lite egenartade traditioner i Sverige: vi har lyckats bevara en parlamentarisk demokrati trots ett nära samarbete mellan stat, fack och kapital som i en annan miljö hade kunnat bli till ren fascism. När det samarbetet faller sönder, som det gjort gradvis sedan 1970-talet, kan man fråga sig vilka rörelser som långsiktigt kommer att dra fördel. Kan SD presentera en ny korporativ modell, en folkhemsfascism? Den kan se ut på ett sätt som ännu är svår att förutse. Jag tror analys är bättre än skällsord för att bemöta SD, och en bra politik är det ultimata medlet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar