Schizofreni - shoppa tills du droppar

Omslag från tidskriften Arkitektur på nätet.


En ny bekantskap för mig det här. Jag läste ledaren i nr 1/2008 och fann intressanta synpunkter. Arkitekterna håller på att vakna till för de problem som nu tornar upp sig, klimatet och den hotande nya lågkonjunkturen. Det där är frågor som både är olikartade men också hänger ihop. Enligt äldre ekonomisk visdom gäller det att stimulera ekonomin för att komma ur lågkonjunkturer - men klimatproblemen visar att det är en väg som inte är särskilt farbar längre. Och det leder till något som ledarskribenten i Arkitektur kallar schizofreni.

Schizofreni är en diagnos som ligger nära till hands för ett samhälle där handel och konsumtion slår nya rekord samtidigt som världens politiker sliter med att nå överenskommelser som kan hejda klimatkrisen. Vi fortsätter konsumera, bara med sämre samvete. En alltmer respektabel lyckoforskning visar att välbefinnandet växer med genomsnittsinkomsten, men bara upp till en viss nivå. Över ett bnp/capita på ca 10 000 dollar planar kurvan ut. Det motsvarar svensk 1950-talsnivå, medan vi i dag konsumerar tre gånger så mycket. ”Postmaterialistiska” värderingar breder ut sig när de grundläggande materiella kraven är tillgodosedda, det visar forskning med rötter i 1970-talets konsumtionskritik.

Den som inbillar sig att ovanstående är en radikal kritik kan lugnas ned med att vi har helt enkelt att göra med en företeelse som är känd från grundkurserna i nationalekonomi: den minskande marginella tillfredsställelsen av mer konsumtion. Är man fattig och hungrig är nyttan av några extra smörgåsar stor, är man rik och proppmätt kanske man spyr om någon kör ner de där mackorna i ens hals. (Om man spyr är det inte bara "avtagande" utan till och med "negativ" marginalnytta av den extra smörgåsen.) Om vi tar 1950-talet så var folk lyckligare då, det var en tid när det gick framåt på så många områden i Sverige och de upplevda förbättringarna var också reella förbättringar.

Ju bättre standard man har desto mindre behöver man lägga ut på nödvändighetsvaror och kan i stället konsumera saker som inte är så nödvändiga. Det upptäckte den tyske statistikern Engel redan på 1800-talet (och fick Engels lag uppkallad efter sig som ett litet äreminne.) Och när allt mer människor blir medvetna om att den där extra smörgåsen kommer att höra av sig igen inte bara som lite illamående utan i form av väldigt otrevliga efterverkningar, då slår det igenom i samhället i stort. Först bland små grupper, så i allt vidare ringar, och till slut står Svenskt Näringsliv där och predikar för en sekt av extrema konsumtionsfanatiker som anses lika knasiga som Knutbygänget eller Jehovas vittnen. (Knasiga, eller rent omoraliska - eller faktiskt människor som är så själsligt förvridna att de behöver vård, som narkomaner eller spelberoende?!)

Och vad har arkitekterna att göra med det här då? - Ja, många av dem formger ju miljöer som är avsedda för konsumtion: affärer, affärscentra, kommunikationer. Folk skall kunna flanera runt i staden och

inget stadsliv utan shopping och ingen shopping utan ett flanerande stadsliv

Det där kommer att bli en utmaning för våra stads- och regionplanerare, men också för grupper som stadsförtätarna i Yimby. Vad jag kan se finns det tankar hos Yimby-folket som pekar framåt - täta miljöer är energi- och resursbesparande, man kan komma åt det tråkiga fenomenet med "stadsförtunning" som undvikligt drar massbilism och affärslivets utarmning med sig. Jag undrar om stadsförtätarna är beredda att ta striden mot de gammeldags betongpartierna (socialmoderaterna), bygg- och andra näringslivsintressen för att slåss för en levande stad på andra sidan miljökatastrofen? Och hur ser egentligen affärsstrukturen ut i den förtätade staden? Kommer den gamla mjölkbutiken att återupplivas och dagligen förses med leveranser via elbil från gårdar här i Mälardalen? Kommer de små hantverkarna åter ha råd att ha sina verkstäder ända inne i stadens centrum? Kommer vi att få en butiksstruktur som verkligen avspeglar att det inte är så roligt att shoppa skallen av sig längre?