Streckkod, morötter och socialism

Den här långa bloggposten bygger dels på egna erfarenheter av industriella planeringssystem fram till slutet av 90-talet, dels av förhållanden som kan observeras idag, samt av diverse slutledningar som kan dras ur observationerna. Dessutom bygger den på en påtaglig irritation, nämligen att folk som bör kunna det här bättre än jag inte skriver om ämnet. Angränsande skriverier i bloggsfären finns exempelvis hos Svensson (se den här länken plus de ytterligare länkar som kommer upp på den sidan). Det är en och annan som har skrivit om förhållandet teknik-politik under årens lopp, men det verkar vara insatser som begravs i ointressets tystnad.

I den här essän får morotspåsen vara exempel. Jag frågade en större butikskedja hur man hanterar sådana saker och fick svaret att man höll på och jobbade med ett system enligt principerna som jag skissat på nedan. Eftersom processen går mycket fort vad det gäller att utveckla planeringssystem har jag inga ambitioner att försöka göra en heltäckande bild av vad som händer och vad som är möjligt - för det är inte möjligt. Men här är mina synpunkter:

De flesta torde ha handlat i en butik där personen i kassan viftar lite i luften med varan du vill ha - exempelvis en påse morötter - i stället för att handgripligen knacka in priset i kassaapparaten. Det finns nämligen en mojäng som kan läsa av en kod som finns på påsen - streckkoden. Eller du kanske har handlat på ett ställe där kunden själv får göra avläsning av streckkoden? På något tekniskt sätt förs kodens information in i kassan som då vet hur mycket du skall betala.

Streckkoden - här är den! Lite skrynklig ibland, och då kan det hända att personen i kassan efter att ha viftat förgäves ändå får knacka in den manuellt i kassamaskinen. Men det händet inte så ofta.

Att koden informerar om priset är lätt att förstå, men det är inte slut där, långt därifrån. Nu finns det en informationspost i butikens dator - någon har köpt en påse morötter - och den kan användas till mycket. Börja med butikens egen planering: man ser hur mycket som sålts och hur mycket som finns på lagret och kan därmed räkna ut när påfyllning måste göras och med hur mycket. En erfaren butiksadministratör vet ofta rätt bra hur mycket som kommer att säljas under en viss period och den uppgiften kan läggas in som kontrollpunkt i datorn.

Vartefter systemen blir smartare kommer mer och mer av den mänskliga administratörern att kunna "realiseras i mjukvaran". För varor som säljs i stora mängder kan hela processen ske automatiskt: med ledning av tidigare förbrukning och aktuellt lagersaldo kan datorn räkna fram när lagret har sjunkit till en nivå där den skall skicka en beställning om påfyllning till ett centralt lager (om butiken ingår i en affärskedja) eller direkt till en leverantör. Jag utgår från att åtskilliga sällanköpsvaror också kan behandlas på det här sättet. Den gamla industrialismen medförde långa serier i ett ganska stelt system. Med nya och framtida CAD/CAM-lösningar bör det vara möjligt att ganska lätt hantera även korta serier och specialarbeten utan att kostnaderna drar iväg. (CAD/CAM = datorstödd konstruktion och produktion, ideellt kan en dator styra såväl konstruktionsavdelningen som fabriken utan att människor behöver göra så mycket.)




Och om vi backar en bit: antag att du inte betalar kontant utan är modern och praktisk och betalar med någon sorts plastkort - då kommer pengar att tas från ditt konto och den transaktionen registreras i butikens bokföring, och kanske i bokföringen hos en bank.

Åter till Centrallagret som säkert har en bra laddning morotspåsar. Det har också en databas där in- och utleveranser kontrolleras. Vid behov kan datorn skicka iväg order om påfyllning till en grossist eller den ursprungliga tillverkaren.

- Men nu kanske det behövs en massa manuellt pappersarbete när man går till en annan firma, tänk om produkten importeras också, ännu mer krångel! - Icke nödvändigtvis. Det kan visserligen vara så att lager och leverantör har olika datasystem, men tack smarta program kan ändå deras datorer förstå varandra. (Jag har för mig att det kallas EDI, stötte på det redan på 90-talet när det började komma i drift.)

Ur ett enda grunddokument i en dator kan beställningar, orderbekräftelser, plock- och packlistor, skeppningsdokument, tullhandlingar, ekonomiska underlag, fakturor och vad man önskar utan svårighet skapas på flera håll. De kan skickas som papper, eller elektroniskt. Med kablar och satelliter knyts ekonomiska enheter samman över hela Jorden. Jag har skrivit om det. Enorma mängder information kan skyfflas omkring över hela Jorden utan att mänskliga mellanhänder behöver ingripa.

Vad har detta för betydelse för socialismen? - Socialism betyder bland annat att man på ett rationellt sätt planerar samhällets resurser så att alla dess medlemmar får sina behov tillgodosedda och kan utvecklas som fria människor (i stället för att låta efterfrågan, som ju är beroende av betalningsförmågan, bestämma). Den alldagliga streckkod på varorna som vi knappast tänker på och tar för given är i själva verket en av de tekniska påhitt som gör att en socialistisk planekonomi blir möjlig (detta eftersom koden gör avancerad kapitalistisk planering möjlig, för att inte säga nödvändig). Med streckkoder och liknande skapas den kunskapsbas som underlättar att se till att resurserna finns där de bör vara.

Glöm Sovjets femårsplaner och försöken att bygga socialistiska ekonomier i ofta fattiga och sönderslagna länder med enorm varuknapphet och outbildad befolkning och konstant krigshot. Det här handlar om något mycket annorlunda. Vi är på 2000-talet, glöm inte det. Den historiska ramen ser helt annorlunda ut, och den som påstår något annat kan inte historia.

"Staten ska inte bestämma vad jag skall köpa!" kvider månne en liberal. Nej, det av staten som finns kvar tills vidare bestämmer inte mer än vad den ändå måste bestämma inom ramarna för demokratin. Det finns varor och typer av konsumtion, och hur de skall finansieras och vem som skall få del av dem, som medborgarna kommer att ha synpunkter på. Och de synpunkterna kommer att leva kvar även när staten tynat bort.

Miljö- och hälsokrav kommer att bli allt hårdare restriktioner för konsumtionen. Konsumtion av produkter som orsakar stora utsläpp av växthusgaser eller ödelägger ändliga resurser kommer att begränsas på olika sätt: man kan lägga på saftiga klimatskatter, förbjuda helt, vidta ransoneringar eller andra restriktioner. Å andra sidan kan lokalproduktion och nyttiga produkter som främjar ett hälsosamt liv premieras, även om det skulle medföra extrakostnader som får dagens företagsekonomer att grina illa. (Det gäller typer av konsumtion där prissystemet inte tillåts ge signaler om vad som skall produceras, man låter behov i stället för efterfrågan styra vad som produceras.) Men inom dessa ramar finns det inga större skäl för den demokratiska staten att tala om hur folk skall konsumera. Det är här som socialismen hugger tag i liberalismen när den slutar gå framåt och faktiskt förverkligar dess goda sidor, möjligheterna för människor att verligen utveckla sina olika förmågor.

En intressant långsiktig effekt är att man kan få datoriserade nätverk som i och för sig planerar olika saker, men de kommer inte att ha något centrum där någon enskild grupp kan kontrollera vad som planeringen leder fram till. "Någon" kan förse nätverket med olika parametrar som talar om vad som är möjligt att göra, och så får beställarna hålla sig inom de ramarna, det är allt. Detta påminner på sätt och vis om det tidlösa tillståndet i neoklassikernas perfekt konkurrens-modell där alla agerar men ingen regerar och alla störningar omedelbart korrigeras. För övrigt tror jag det kan vara intressant att studera vissa likheter mellan neoklassisk och klassisk/socialistisk nationalekonomi som visar att de inte bara är totalt antagonistiska uppfattningar.



Sammanfattningsvis kommer de enskilda individernas ekonomiska möjligheter, i kombination med miljörestriktioner och övriga politiska beslut fattade i demokratisk ordning att vara den ram inom vilken de fritt kan leva sina liv. Det blir en verklig frihetsrevolution. Som hjälp till det kommer de att ha datoriserade planeringssystem, och den viktigaste komponenten i dessa är för närvarande - streckkoden. Det kommer smartare lösningar framåt, det är jag övertygad om.

Beslutsfunktioner som distribueras ut till användarna, och en demokratiskt beslutad rationell fördelning av investeringar, kommer förmodligen att innebära att behovet av överbetalda direktörer minskar. Varför betala för tjänster som inte behövs? Det kommer att finnas gott om utrymme för folk med goda idéer för det allmänna bästa, men inte för intressen som bara vill öka kapitalet för kapitalökandets egen skull - och detta är det enda i den här processen som jag kan se skulle kunna leda till våldsamheter. Demokrati och rationell samhällsplanering efter behov måste uppfattas som ett dödligt hot av dessa små parasitära grupper - men inte av världsbefolkningens majoritet.

Som jag skrev: det finns hur mycket som helst i det här ämnet. Utvecklingen skenar. Hur många år dröjer det innan kvantdatorn är här som ett fungerande hjälpmedel, ohyggligt mycket snabbare än dagens digitala burkar när det gäller parallella operationer? (En kort post i wikipedia om kvantdatorer)

Det bör vara möjligt att testköra planeringssystem i virtuella världar för att få en uppfattning om hur de kommer att fungera. Jag har själv tidigare gjort några noteringar om vetenskapligt nyttjande av virtuella världar. (Se här och använd taggen "virtuella laboratorier" för att gå vidare till fler inlägg i samma ämne. Nyligen kom Lennart Frantzell med en bloggpost som i sin tur ledde mig vidare till engelska The Economist .)

Många fattar det här. Men inte vänstern. Varför? Kanske alltför djupt sysselsatt med samkönade äktenskap och porrutställningar? Måste man ställa sig upp och skrika VAKNA ERA PUCKON, lyssna till ekot som tonar bort - och sedan konstatera att ingenting händer?

Nästa gång du handlar - ägna de där strecken en tanke eller två!