Håll dig sysselsatt, lille vän...

Det här är slutklämmen på ett satiriskt-kritiskt inlägg på Birger Schlaugs blogg. Jag lånade min egen rubrik från hans bloggpost.

För att vi alla skall förstå att vi måste arbeta mer än vi behöver för att konsumera mer än vi behöver satsar man mer än 40 miljarder kronor på livsstilspropaganda. Utan denna satsning kanske vi inte skulle förstå vårt eget bästa. Jo, man kan ju säga att det är liksom ett försvar av välfärden, det där med att man satsar 40.000 miljoner på reklam. För välfärd sägs ju vara arbete och konsumtion - inte fri tid. Själva syftet med livet skall vara att köpa och äga. Att vi reduceras till duktiga idioter i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare skall vi helst inte ha tid att fundera så mycket på.

Att fundera på det skulle ju kunna leda till en kulturrevolution... Och frågar oss vad livet är till för.

En gång i tiden, det bör ha varit före Andra världskriget, förutsåg John Maynard Keynes, en av 1900-talets stora ekonomer, en framtid där vi inte behövde arbeta mer än ett par timmar per dag. Jag antar att det var lönearbete han avsåg, för vi kan ju göra en massa andra samhällsnyttiga saker utan att uppbära lön. Den ständigt stigande produktiviteten gör att vi kan arbeta mindre och mindre i många yrken.

Idag har detta kollapsat i ett hysteriskt jagande och tjatande om "utanförskap", och vi lever i ett samhälle där folk mer identifieras av sig själva och andra efter vad de har för yrke. (Jag höll nästan på att skriva "sysselsättning", men Schlaug ger det begreppet en välförtjänt känga.) Vad är egentligen viktigast: att vara en trevlig och samhällsnyttig medborgare eller art director eller lokalvårdare? Försvinner människorvärdet när anställningen upphör?

Och varför kan man inte acceptera att vissa yrken har en sorts produktivitet som inte mäts i att saker görs fortare utan att de görs bättre? Som du säkert förstår handlar mycket inom den kända gamla ramsan "vård, skola, omsorg" just om det. Är det verkligen sämre produktivitet om hemvårdaren kan sitta ner en stund och prata med den ensamme åldringen ett tag? Eller är det snarare högre - hemvårdaren kanske ägnar några minuter extra för att göra en person gladare och kanske till och med lite friskare just genom att vara medmänsklig, och det borde i sanning ses som produktivt!