1000 miljarder dollar ...

Denna indiska dam (bilden lånad från Världsbankens hemsida) verkar ha en del av sitt sparande upphängt i näsan och runt halsen, men kan hon ha det kvar om rispriserna rakar i höjden?

... uppskattar Internationella Valutafonden förlusterna under den pågående finanskrisen. Hälften beror av bostadskrisen i USA. DN skriver om rapporten, en sammanfattning av originalet finns här. (Sedan finns vidare hänvisning till själva rapporten som är en fet historia som jag inte har tid att läsa just nu).

Se om jag får ordning på nollorna här. Tusen miljarder: 1 000 000 000 000 dollar. Ersätt ettan med en sexa och det blir drygt motsvarande summa i svenska kronor. Det är ganska mycket pengar. Är det inte dubbla svenska bruttonationalprodukten på ett ungefär?

Samtidigt får man tänka på att "pengar" och "produktiva resurser" inte är riktigt samma sak. Att vara utan resurser är i grunden mer kritiskt än att vara utan pengar. Är du hungrig och vill köpa mat hjälper det inte hur mycket pengar du har om ingen mat finns att köpa (vilket redan Aristoteles listade ut). Finns maten, samt vilja och förmåga att komma fram till den, blir pengar en mindre fråga. Men nu håller ju mat på att segla upp som en förstarangsfråga i många länder. Exempelvis rispriset som går upp i länder där ris är bas i mathållningen - det där är politisk dynamit.

Åter till IMF. En av deras chefer sammanfattar läget (kan någon ge mig en bra svensk översättning på "deleveraging", det finns ingen i mitt gamla lexikon):

Financial markets remain under considerable stress because of a combination of three factors ...First, the balance sheets of financial institutions are weakening; second, the deleveraging process continues and also that asset prices continue to fall; and, finally, the macroeconomic environment is more challenging because of the weakening global growth ...

Bankerna känner kalla vindar i nosen och vågar inte låna ut, samtidigt som bland annat fastighetspriser faller och världens tillväxt avtar, det är väl essensen i budskapet. Här är en intressant sak som visar att subprime-krisen sprider sig ut i delar av ekonomin som borde vara vid bättre hälsa:

Credit deterioration, which was first evident in the U.S. subprime market, is now showing up in higher-quality residential mortgages, U.S. commercial real estate, and the corporate debt markets ...

Osäkerhet om hur stora bankförlusterna egentligen är får läggas samman med kända problem som visar sig när konjunkturen mattas av, och då blir det naturligtvis ännu värre och nervösare med framtidsutsikterna:

Uncertainty about the size and distribution of bank losses, reduced capital buffers, and the normal reduction in credit as the cycle turns are also likely to weigh heavily on household borrowing, business investment, and asset prices. This, in turn, would affect employment, output growth, and balance sheets—thereby creating worrying macroeconomic feedback effects.

Och mycket av bakgrunden ligger i att man tillåtit krediter, som normalt bara ges till sådana som kan ta en finansiell nedgång, till stora mängder av människor som inte gör det:

This feedback dynamic is potentially more severe than in earlier credit cycles, as it was fueled by a proliferation of new credit products that allowed more people to obtain credit ...

De kom, mer eller mindre insatta i problemen, in i en finansiell situation som skiljer sig rejält från att ha en vanligt bankkonto. Bakgrunden torde vara att vanliga lönearbetande i USA inte fått några reallönehöjningar på många år, däremot har regering och Federal Reserve fört en politik med billiga krediter/låga räntor som gjort att folk kunnat låna på sina mindre värda hus och därmed hålla konsumtionen uppe. Stämmer den analysen skulle jag vilja hävda att det i grunden inte är lånekrisen, utan det dåliga läget för arbetande i USA, som är den egentliga orsaken till den nuvarande krisen. En splittrad och oorganiserad arbetarklass har svårt att hävda sina intressen och driva upp lönerna när produktiviteten ökar. Nu är det en liten grupp välbeställda som tar hand om det potentiella löneökningsutrymmet och det hela straffar sig i form av en klassisk överproduktionskris.

IMF tycker att det offentliga bör rycka in och hjälpa till för att undvika panikförsäljningar av tillgångar, och att aktieägare måste acceptera att ta förluster:

It is now widely acknowledged that public measures are needed in a number of areas. In particular, there may be a need to shore up the prices of various types of securities to prevent fire sales. Plans that use public money, however, should attempt to ensure that shareholders accept the first losses. Also, measures will need to carefully weigh the legitimate issues of consumer protection and the legal rights of contract holders.

Någon form av "chockterapi" är inte i IMF:s smak, av lättförståeliga skäl. Det är politiskt farligt. Att man tar upp aktieägare är intressant. Förr begrep väl de inblandade att en aktie inte är detsamma som en penningsedel med garanterat värde, det handlar om en lottsedel som kan ge alla möjliga utfall från jättevinst till ingenting. Man spelar på börsen och gissar vilka företag som kan gå bra. Nu verkar det av det ovanstående som om det finns folk som inte accepterar villkoren - tycker de månne att en eventuell förlust på Lotto skall kompenseras med en utbetalnng från statskassan?