Här hälsar Richard Nixon på en man som fortfarande är aktuell: John McCain, nuvarande presidentkandidat för det republikanska partiet i USA. Nixon beordrade bombningar, McCain var flygare som utförde befallningarna. Fick de verkliga offren några kryckor?Jag håller på att förflytta en hög med tidskrifter, feta häften från American Economic Association som jag ibland har läst, ibland inte. Numera tar jag ner intressanta AEA-artiklar från nätet i stället i stället för att vänta på papperstidningen från USA. Det spar tid, pengar, papper, transporter - och det bör vara intressant för den ekonomiskt sinnade! Innan jag kånkar iväg papperstidningarna bläddrar jag dock för att se om något av intresse förtjänar att läsas och kanske till och med omnämnas på denna blogg.
En artikel från höstnumret 2006 heter "How Richard Nixon Pressured Arthur Burns: Evidence from the Nixon Tapes" och är inte bara intressant ur ekonomisk-historisk synpunkt. En del slutsatser kan man dra för läget idag också. Huvudpersonerna är alltså:
Richard Nixon - vice-president på 1950-talet under Eisenhower, förlorade presidentvalet 1960 mot Kennedy men kom sedan tillbaka och blev president under Vietnamkriget. Efter diverse skumma manövrar avgick han från presidentposten. Han anklagades för fula tricks och fick spenamnet "Tricky Dick". Lite om det nämns i artikeln också.
Arthur Burns - nationalekonom och chef för Federal Reserve Bank 1970-1978 och republikan som Nixon.
Eftersom det finns bandinspelningar av vad som sades i Vita huset under Nixons år har en forskare vid namn Abrams undersökt om det är riktigt att Burns utsattes för, och gav efter för påtryckningar om att föra en viss penningpolitik. Och enligt vad Abrams tror sig ha fått fram så var det verkligen så. Burns gjorde saker som han säkert förstod var bättre för Nixons karriär än för USA:s ekonomi.
Men Burns själv var inget oskyldigt lamm. När en kris hotade 1960 hade Burns, enligt Nixon själv, rekommenderat följande:
by loosening up on credit and, where justifiable, by increasing spending for national security.
Med andra ord: om ekonomin går illa så ös ut billiga pengar till folk som vill låna, och mer pengar till militären. Det är ju samma sak som andra regimer i USA har genomfört senare. Och på sikt rejält ekonomiskt ohälsosamt och inflationsdrivande. När Nixon ställde upp för omval 1972 var ekonomin åter krasslig men ...
... a monetary stimulus helped to boost the economy in time for the 1972 election, helping to deliver Nixon’s landslide victory. However, the excessive aggregate demand stimulation prior to the election created serious problems for the economy that took nearly a decade to resolve.
Nixon fick alltså hjälp av Burns att ösa in pengar i USA:s ekonomi, vilket hjälpte Nixon att vinna en jordskredsseger. Pratet om för mycket pengar ute i ekonomin tyckte Nixon var "bullshit". Strömmen av pengar orsakade en efterfrågeinflation som det tog tio år att kämpa ner. Men det var väl ett pris som Tricky Dick var beredd att betala för att kunna fortsätta att vara president.
En maktdelningsteoretiker skulle nog hävda att det här visar att det är olämpligt att presidenten och riksbankschefen tillhör samma parti. En stark president kan pressa riksbankschefen till att vidtaga åtgärder som är mer inriktade på att gynna presidenten än en sund ekonomi för hela landet. Och då vet vi ju att när det närmar sig valtider är det mer populärt med låga räntor och gott om pengar än räntehöjningar och kreditrestriktioner. Nixon själv kallade Feds oberoende för "myt". Och inte har väl Greenspan på senare år varit särskilt oberoende, han brukar ju pekas ut som en av de ansvariga, tillsammans med den nuvarande regimen i Washington, för den senaste tidens kris när kreditbubblan fallit samman.
(Hela artikeln finns i Journal of Economic Perspectives—Volume 20, Number 4—Fall 2006—Pages 177–188. Jag har gjort några länkar till Wikipedia trots att jag egentligen inte gillar det. I mer akademiska sammanhang är det inte tillåtligt att använda Wikipedia.)
Bra skrivet. Jag har bara läst lite nationalekonomi men något jag fastnade vid var just självständiga riksbanker, så som vi har i t ex Sverige. En poäng är ju att just hindra att politiker använder sig av riksbanken för att skaffa sig väljarstöd vid t ex val. Å andra sidan kan det ju vara ett demokratiskt problem att inte medborgarna kan kontrollera penningpolitiken. Jag vet inte hur jag ställer mig.
SvaraRadera(Är det peruk på jycken som åtföljer ditt inlägg, eller ser den ut sådär, och är det en hund ...?)
SvaraRaderaJo, hur man än vänder sig har man rumpan bak, och vissa problem löses inte av sig själv vare sig riksbanken är "oberoende" eller underställd riksdagen, som vi hade det tidigare i Sverige. Det kommer alltid situationer där helt motsatta problem dyker upp (inflation och arbetslöshet samtidigt kanske, det ena angrips genom höjd ränta, det andra genom sänkt ränta - vad väljer du?). Jag anser att det är bättre att man har en demokratisk kontroll och att politikerna efter att ha redovisat sina skäl går in och ger order om så krävs. I fallet med Nixon var det tvärtom - han jagade i det fördolda Fed till att ta tvivelaktiga beslut, och det fanns inget politiskt ansvar för besluten. Men i allmänhet borde banken kunna jobba på enligt sina (demokratiskt beslutade) instruktioner utan att regeringen lägger sig i dess dagliga arbete.
Jo, ökad demokratisk insyn i banken skulle ju helt klart vara att föredra.
SvaraRaderaHeh, ja det är nog en hund med peruk gissar jag. Jag fann bilden på internet, fick ett gott skratt och behöll den!:P