Kan vi diskutera moralfrågor med den här lurvige krabaten? "En banan för dina tankar, kompis!"Det första inlägget jag gjorde på denna blogg handlade om primatforskning och vad man eventuellt kan lära sig om människan och hennes moraliska preferenser genom att studera apor. Sedan har det blivit fler, bland annat här och här. Det skulle inte förvåna mig om frågan dyker upp igen, om inte annat därför att "forskning pågår" och nya resultat lär komma fram.
Det finns ett par stora västerländska tankeströmningar om människans grundläggande natur. Den ena är negativ: folk är själviska, brutala, de fuskar och bär sig illa åt så fort de har en chans. Om ingen stark makt håller dem i schack går samhället under och vi sjunker ner i ett djuriskt naturtillstånd, alldeles som Thomas Hobbes varnade för i Leviathan. Det råder en brutal kamp för tillvaron. Och tänkare som inspirerades av (men inte helt förstod) Darwin såg den djuriska kampen i det mänskliga samhället också. Det var väl logiskt under den era när de vita folken slog under sig världen.
Detta tanke lever kvar fast officiellt i mildare former. Tänk på Alliansens jakt på "fuskare" där snart inga medel skys för att få fram uslingarna, vare sig de finns eller inte. (Ja, om vissa ledande personer i Alliansen tittar sig själv i spegeln så ser de ju fuskare, TV-licenssmitare, svartarbetsköpare, köpta akademiska examina etc., men måste de döma andra efter sig själv? Och varför tror man att folk med lite pengar är mer benägna att fuska än sådana som har gott om kosing?)
Charles Darwin vid 51 års ålder. Han var väl ingen fuskare eller våldsman?Och så finns den positiva tanken om människan som jag gärna vill förbinda med vänstern: folk är i grunden goda och benägna att hjälpas åt och tycker det att fult att lura varandra. Det är inte människan i sig som är ond. Det onda kommer ur dåligt organiserade samhällen som skapar olämpliga och asociala uppträdanden. Stuva om samhället till något bättre och människorna kommer också att bli bättre. Ett märkesnamn som Ambjörnsson pekar på här är anarkisternas ädla helgongestalt, furst Kropotkin (död 1921 just när den ryska revolutionen började få näsan över vattenytan).
Furst Pjotr Kropotkin - ansåg att inbördes hjälp för samhället framåt, inte allas krig mot alla.
Vad har nu detta med apor att göra, eller andra djur? - En hel del. I Dagens Nyheter idag söndag finns en artikel av Ronny Ambjörnsson (i skrivande stund har jag inte hittat den i nätupplagan) som behandlar en bok betitlad Primates and Philosophers: How Morality Evolved - Och där är vår gamle bekant de Waal i farten. Boken bygger på en föreläsning han hållit, och så kommer andra tänkare in med kommentarer.
Som humanist har jag svårt att riktigt ta ställning till den forskning som de Waal och hans kolleger bedriver, skriver Ambjörnsson. Och jag håller med. Det skulle vara trevligt om folk som är mer inne i biologisvängen (som Biology and Politics kanske?) skulle kunna bidra med sina fackkunskaper. Varför? - Därför att det här är en fråga som i verkligheten utgör ett politiskt slagfält, olika riktningar åberopar olika forskare och deras resultat, och det behövs kunskap om vilka resultat som väger tyngst, vilka rön som är pålitligast.
Ambjörnsson refererar:
De Waal hävdar att den empatiska förmåga vi människor av och till visar motsvaras av en mer elementär form av inlevelse bland primaterna, främst mellan vuxna och ungar men också mellan vuxna. Han tycker sig se uttryck för medlidande, känsla för rättvisa, tacksamhet och något vi skulle kunna kalla klokhet.
Men det ingår också smartness och bedrägeri i apbeteendet. Så vitt jag förstår säger inte forskarna att människan utvecklats från aporna, däremot att människan och primaterna har ett gemensamt stamträd. Och stämmer de Waals observationer skulle grundelement till de känslor som vi människor behöver för att kunna uppträda moraliskt (eller omoraliskt) finnas hos genetiskt närbesläktade men klent begåvade varelser som människoaporna.
de Waal "... medger att trickstern bland aporna eller schimpansmamman som tröstar en unge inte handlar enligt någon plan som de har i huvudet.
Men hur ofta har vi själva det? Är det inte så att vi då och då handlar instinktivt, det vill säga på grund av instinkt, alltså det drag vi tillskriver djuren? En tidigare tids filosofer skulle säga att denna mänskliga form av instinkt är kulturellt nedärvd, ett resultat av ursprungliga överväganden och resonemang. De Waal förnekar att så är fallet och prövar i stället tanken att vi delar dessa instinkter med primaterna. Vi har alltså enligt detta perspektiv inte bara kroppsligt utvecklats ur djuren, utan även andligt. Vår själ har en gång suttit i en apa.
Slutsatsen får sägas vara vågad. Har apan en själ, eller åtminstone embryot till en själ? Och kan man använda ansatser till moraliskt beteende hos apor som argument för att människor i grunden är goda och därför är vänsterns människosyn den rätta? Eller är det våld bland schimpanser som smäller högst, inte fredligt leverne bland bononer, när vi försöker finna grunderna till vår samhälleliga etik?
Ibland brukar jag försöka provocera genom skriva att vänstern struntar i det viktiga saker eftersom man är för upptagen med HBT-frågor. Det här är en viktig sak. Nu skriver jag det igen och ser om någon reagerar. Jo, det här är viktigt men vänstern håller bara på med sina dj-a HBT ... etc etc.
Eftersom det här är min mammas gata kan jag inte låta bli att skriva några rader om området du tar upp här.
SvaraRaderaDu är nu inne på en omkring hundraårig vetenskaplig konflikt, nämlien de s.k. nature-nurture-konflikten (natur-kultur-konflikten), som i korthet går ut på att man strider om frågan om vad som är medfött och vad som är socialt betingat i våra betéenden. Under den här tiden har den ena ståndpunkten dominerat det samhälleliga tänkandet vissa perioder, den andra under andra perioder.
Grovt sett kan man väl säga att "nature"-förespråkarna varit vanliga i konservativa och liberal-konservativa kretsar, medan "nurture"-perspektivet varit vanligare bland kommunister och socialdemokrater, men även bland vissa socialliberaler.
I början av 1900-talet var det "nature"-perspektivet som dominerade. Det var mycket populärt i USA då exempelvis. Den som drog detta perspektiv till sin yttersta extrem var förstås Hitler med anhang.
Efter kriget kom, som protest mot förkrigstidens biologism (tendensen att förklara människors betéenden och sociala system med hjälp av biologin) "nurture"-perspektivet att dominera samhällsdebatten (vilket ledde till det som föraktfullt kallats "den social ingenjörskonsten, eller som Yvonne Hirdman uttryckte saken, viljan "att lägga livet tillrätta).
Omkring 1980 vände det igen och de senaste 20 åren har vi matats med alltmer av biologiska förklaringar till allt vad vi gör.
Under början av seklet såg biologer det typiska konservativa/fascistiska samhället bland djuren, som exempelvis Konrad Lorenz, den kände etologen, nazisten och sedermera Nobelpristagaren, gjorde. Men även liberaler såg samhället i djurriket. För Lorenz skulle det råda ett allas krig mot alla om samhället inte hade en stark ledare som såg till att stridigheterna mellan människorna inte tilläts. För liberalerna handlade djurriket om en ständig konkurrens mellan individer om begränsade resurser, och den starkare, bäst anpassade, vann förstås resurserna för egen del.
Fram emot 60-talet, då vänstern kom stort igen, såg många forskare något helt annat i naturen, nämligen vänliga samarbetsvilliga flockdjur som månade om varandra och undvek aggressivitet så mycket de kunde.
Från 1980-talet och framåt är vi tillbaka till förra sekelskiftet igen (fast de Wahl är ett undantag). Djur såväl som människor är i grunden egoistiska själar som bara har ett mål i livet, att förmera sina gener så mycket som möjligt (!) och för det syftet konkurrerar de om begränsade resurser och alla är i grunden varandras fiender. Det råder alltid konflikter mellan allt och alla, mellan individer, mellan könen, mellan syskon och mellan föräldrar och barn.
Den övergripande vetenskapliga teorin har dock förändrats sedan den förra biologistiska eran. I och med att man nu använder sig av den sociobiologiska teorin och pga utvecklandet av populationsgenetiken och den nya syntesen på 30-talet, så kan man matematisera genetiska och biologiska teorier idag, vilket man inte kunde göra i början av 1900-talet.
Så till det märkliga i detta stycke förkortade vetenskapshistoria: Djuren beter sig alltid, enligt de flesta som forskar om saken (som sagt, och förstås, det finns alltid undantag, forskare som envisas med att se något annat än det som passar "tiden"), just precis i enlighet med tidens dominerande politiska ideologi.
Vad gäller "egoismen", så råder viss begreppsförvirring på området idag. Jag skriver om området här: http://www.kebi.se/kvinnan/kap20.html
"Eller är det våld bland schimpanser som smäller högst, inte fredligt leverne bland bononer, när vi försöker finna grunderna till vår samhälleliga etik?"
SvaraRaderaTja, den frågan är värd att fundera på. Om man är benägen att dra paralleller mellan apors och människor beteenden, bör man kanske bekanta sig en smula med Kanzi. Kanzi är en bonobo som länge varit föremål för omfattande studier och animerade debatter. Själv blev jag bekant med honom för drygt tiotalet år sedan genom två timslånga teveprogram, som vände upp och ner på många av de föreställningar jag gjort mig om djur.
Kanzi kunde kommunicera på ett sätt som inget annat djur jag sett, han kunde tillverka stenverktyg snarlika dem som arkeologer funnit vid stenåldersbosättningar och han demonstrerade en problemlösningsförmåga som förutsatte att han kunde hantera flera led av premisser och slutsatser. Dessutom visade han sig vara en mycket fridsam varelse. Vid ett tillfälle när en av hans kvinnliga skötare och en annan bonobo retat upp sig på varandra till den grad att de båda förlorat självkontrollen, stegade Kanzi på eget initiativ in mellan dem och göt olja på vågorna. Det var förbluffande att se honom, helt enkelt. ;-)
http://www.greatapetrust.org/bonobo/meet/kanzi.php#
Kerstin, jag gillar din sammanfattning: "Djuren beter sig alltid, enligt de flesta som forskar om saken ... just precis i enlighet med tidens dominerande politiska ideologi." Tack för en bra snabbkurs i ämnet (kallas det inte vetenskapssociologi?). Mot den dominerande ideologin står andra ideologier, det är väl det som är klasskampen inom vetenskapen. Men linjerna mellan olika grupper verkar inte helt glasklara. Det kanske beror av att verkligheten i sig inte är glasklar. Just den suddigheten hjälper forskaren att se det han/hon vill se?
SvaraRaderaAngående apor och verktyg så hittade arkeologer förra året ett flera tusen år gammalt schimpansläger i Elfenbenskusten. Där återfanns stenverktyg. En del schimpanser är alltså på gång i kulturtrappan, men kanske är de för klent begåvade för att ta det tekniska språng som de tidiga människorna kunde göra. En utveckling kräver att kunskaperna kan bevaras, och det kräver ett mer utvecklats språk där den äldre generationen kan förklara även rätt knepiga sammanhang för de yngre. Och den förmågan undrar jag om de kommer att få chansen att utveckla.
Jag har brottats med dessa frågor i många år, men finner det svårt att blogga om dem, eftersom det är ett komplext ämne som är svårt att sammanfatta i några korta slagkraftiga inlägg. Men du är inne på mycket intressanta frågor, och jag är hedrad att du efterfrågar min åsikt.
SvaraRaderaI mångt och mycket håller jag med Kerstin i hennes historiska beskrivning av hur biologin har använts för att försvara olika ideologier. Jag skulle dock vilja komplettera Kerstins exempel med att det historiskt inte bara varit högern, liberalerna och nazisterna som har använt sig av biologin som argument. Även delar av vänstern har gjort det, t. ex. den socialdemokratiske agitatören och botanikprofessorn Bengt Lidforss i Lund och Stalins försök att via Lysenko återupprätta Lamarck's ärftlighetslära är också ett exempel på ett (felaktigt) försök att motivera socialistisk ideologi med hur naturen tros vara inrättad.
En sak som Kerstin missar, och där jag tycker hon har fel är när hon säger:
"Djur såväl som människor är i grunden egoistiska själar som bara har ett mål i livet, att förmera sina gener så mycket som möjligt (!) och för det syftet konkurrerar de om begränsade resurser och alla är i grunden varandras fiender. Det råder alltid konflikter mellan allt och alla, mellan individer, mellan könen, mellan syskon och mellan föräldrar och barn."
Problemet är att det är svårt att komma fram till någon annan slutsats av Darwin's individselektionistiska teori än att djur FAKTISKT försöker maximera spridningen av sina gener, det är närmast ett axiom som följer av teorin om det naturliga urvalet. Accepterar man naturliga urvalet som drivkraften för adaptiv evolution, så får man nog vara beredd att acceptera att en konsekvens av detta är att organismer selekteras till att sprida sina gener. Här menar jag att Kerstin förenklar debatten lite väl mycket. Vad är egentligen alternativet till det naturliga urvalet som förklaring till adaptiv evolution, och hur skulle det naturliga urvalet kunna gynna några andra strategier än att maximera spridningen av generna?
DÄREMOT, och detta är viktigt, så kommer sådana här "själviska" gener inte med nödvändighet att leda till själviska individer eller egoism på individnivå. Man kan kritisera Richard Dawkins för mycket, inklusive hans val av metafor för sin bok "Den själviska genen". Men denna bok handlar egentligen mer om hur samarbete mellan djur kan utvecklas, utifrån paradoxen att själviska gener gynnas.
Själviskhet på gennivå behöver alltså inte leda till själviskhet på individnivå, bl. a. eftersom det finns mekanismer som släktskapsselektion och reciprok altruism. Och "själviskhet" på gennivå handlar bara om en gens effekter på en organisms relativa reproduktionsframgång, inte om "intentioner" som själviskhet oftast är associerad med i psykologiska och samhällsvetenskapliga sammanhang.
Själv ser jag samarbete och konkurrens som två sidor av samma mynt, det går inte att tänka sig det ena utan det andra. Samarbete växer ofta fram för att undvika de negativa effekterna av konkurrens, men allt samarbete kan också hotas av själviska individer som "fuskar" och inte bidrar till samarbetet. Följdaktligen måste vi upprätthålla kollektiva moralsystem, lagar och regler som håller efter "fuskare". Sådana moralsystem är nödvändiga, och inte mindre "naturliga" än den påstådda "naturliga" egoism som nyliberalerna ofta lyfter fram. Man kan alltså på lika god (eller dålig!) grund hävd att socialism och andra idéeer om samarbete är rotade i naturen som att själviskhet är det. Ingetdera går att tänka sig utan det andra, de är ungefär som yin och yang och växelverkar med varandra. Även i de mest högutvecklade samarbetssystemen bland djuren, som de sociala insekterna, finns det konflikter.
Erik,
SvaraRaderatack för att du tog dig tid att ge synpunkter på den här "lilla" frågan.
Man kanske kan säga att den levande individen består bland annat av gener, men mängden egenskaper som blir en individ är mycket större än summan av generna? En del av utrymmet mellan summan av gener och summan av alla egenskaper kan fyllas ut av moral, av det som religiösa kallar "själ", eller något annat. Sedan verkar uppfattningen om vad den där mellanskillnaden gör med individen dels skilja sig åt mellan olika samhällsuppfattningar, men också kunna vandra mellan dessa uppfattningar (det som de konservativa tror ett år tas över av radikalerna ett annat).
Jag har tidigare berört begreppet "svärmintelligens" här på bloggen, och det verkar fungera såväl för myror som höns och EU-byråkrater. Men vad det gäller tankar om moral och förmåga till abstrakt tänkande förefaller just människan ha klivit över vissa gränser där andra varelser på vår planet måste stanna. Det kanske gör att data om gruppbeteende som tas från sociala apor eller vargar inte fullständigt kan appliceras på mänskliga samhällen. Det blir ett separat fält för studier inom olika vetenskaper.
Om vi antar att socialismen är en filosofi, och filosofin är en bearbetning av hårddata från olika specialvetenskaper, kan inte socialismen i sig förklara hur mänskliga beteenden uppkommer och utvecklas. Skulle man hävda att filosofin kommer före data vore det närmast att hävda någon form av idealism vilket strider mot socialismens officiella materialism. - Däremot kan studier av beteenden visa hur former av socialism kan tänkas organiseras för att fungera effektivt. Samma gäller naturligtvis för andra filosofiska system, och sedan kan man då tänka sig att de konkurrerar ibland och samarbetar ibland, och att samma idé kan dyka upp på olika håll och under olika etiketter. Det blir yin och yang som du skriver, eller dialektisk materialism för att tala med tyska filosofer.
Jag tror att man snart har möjligheter att "provköra" modeller för hela samhällssystem i datorvärlden, och då har man ju avlägsnat sig en bit från de "rena" genernas spel. Ju mer människa desto mindre spelrum för generna är min gissning (fast ibland tappar ju folk huvudet och blir kära och galna förstås!). Och därmed skulle vi kunna lämna människans förhistoria, för att citera Marx.
Klart uttryckt? - Inte det? Nä, det här är krångliga grejor att fundera på!