Jag nämnde med gillande kravet att svenska filosofer måste synas mer i samhällsdebatten. En utländsk filosof som förefaller leva upp till önskemålet är slovenen Slavoj Zizek. Den artikel som Dagens Nyheter publicerar av honom är en vass uppgörelse med stödet till Tibet och Dalai lama. Jag tycker att den i sak inte skiljer sig så mycket från Jan Myrdals tidigare maningar om "hyfs i debatten", men eftersom de som hatar Myrdal förmodligen aldrig hört talas om Zizek blir reaktionerna nog mindre sura.
(Jag har bara läst ett mindre antal artiklar av Zizek tidigare. De har varit tänkvärda. Det kanske är tid att ta sig an karln i bokform?)
Han skriver:
Vad kineserna gjort i Tibet rymmer utan tvivel ett stort antal övergrepp och terrorhandlingar. Ändå finns det gott om inslag som stör den enkla bilden av ”onda mot goda”.
Och så listas nio punkter. En del välkänt, en del mindre känt. Att det gamla styret i Tibet var emot industrialiering påminner om gamle diktatorn Mobutu i Kongo som inte lät bygga några vägar under fyrtio års tid - vägar skulle ju kunna användas av oppositionella! Likaså påpekandet att det var i stort sett tibetanska ungdomar som stod för förstörelsen av kloster i Tibet under Kulturrevolutionen (skulle ha varit intressant med angivande av vad den uppgiften kommer ifrån). Och så ett längre citat med två punkter, där en del av västerlandets stöd till Dalai och munkarna förklaras:
En av de främsta orsakerna till att så många i väst deltar i protesterna mot Kina är rent ideologisk. Tibetansk buddism, så som den skickligt lagts fram av Dalai lama, är en av huvudingredienserna i samtidens nyhedonistiska newage-andlighet.
Vår fascination för Tibet förvandlar Tibet till en mytisk region, dit vi kan förlägga våra drömmar. När människor sörjer förfallet hos den genuint tibetanska kulturen bryr man sig egentligen inte om de reellt existerande tibetanerna. Vad de vill är att tibetanerna ska vara genuint andliga åt oss, så att vi stället kan fortsätta med våra bisarra konsumistupptåg.
Det där var en rejäl känga åt Hollywoodskådisar och andra som ställer upp för munkarna. Och en rejäl känga åt stora delar av mellanskikten i Europa och Nordamerika. De som å ena sidan verkar tycka att det är OK att tibetaner anfaller och dödar kinesiska inflyttare till Tibet men inte att palestinier gör samma sak med inflyttande zionister. (Skillnaden mellan Tibet och Palestina är bland annat att kineserna inte försöker köra bort tibetanerna och aldrig har förnekat tibetanernas existens.)
Det är ju en artskillnad mellan Slavoj Žižeks och Jan Myrdals argumentation.
SvaraRaderaBåda kritiserar visserligen det oreserverade stödet för Tibets självständighetskamp.
Men den ena av dem försvarar inte Kinas agerande medan den andra däremot gör just det.
Žižeks argument ligger väl därmed närmare Erik Svenssons åsikter än Jan Myrdals.
Om man hade råkat förväxla författarnamnen på artiklarna, vem hade fått skäll då?
SvaraRaderaFör ett tag sedan spreds det ut att Myrdal hade varit nazistinfluerad i sin ungdom, igår var det en nisse som hävdade att Myrdal var islamofob - det är ett jäkla skitkastande uppenbarligen med förhoppningen att om man kastar tillräcklgt mycket tillräckligt länge fastnar väl alltid någonting. Anklagelsen om islamofobi handlade väl om att Myrdal inte ställer upp för uighuriska separatister. Och eftersom han inte ställer upp för tibetanska heller blir han ju en påle i köttet för de makter som gärna skulle vilja ha ett splittrat och lätthanterligt Kina.
Anklagelserna mot Myrdal för att ha varit nazist eller för att vara islamofob är givetvis befängda, i synnerhet som Myrdal inte tvekat att försvara t. ex. den islamiska regimen i Iran. Däremot tycker jag att Myrdal kan kritiseras för mycket annat, framförallt för att blunda för auktoritära regimers övergrepp på sina medborgare.
SvaraRaderaMitt inlägg hade nog udden riktat mot okritiska "folkrättskramare" som jag menar att Myrdal är, och som inte problematiserar nationalstaten. Myrdal har ju t. ex. inte tvekat att försvara t. ex. Nordkorea och Irans rätt till självständighet, och har motsatt sig USA:s militära invasioner och ockupationer av bl. a. Irak (här håller jag med Myrdal). Jag är också ense om att det faktum att Nordkorea och Iran är diktaturer som förföljer oppositionen inte kan tas som argument för att USA ska invadera dem och "befria" dem.
Däremot, och här skiljer jag mig från Myrdal, så ser jag ingen anledning att försvara eller ursäkta regimerna i Nordkorea eller Iran, eller för den delen Pol Pot's Kampuchea, bara för att USA har begått övergrepp eller kör över folkrätten. Kritik mot auktoritära regimer är alltså legitim, även om man därmed inte vill sätta folkrätten ur spel och störta dessa regimer med våld utifrån. Jag skulle gärna se de fascistoida regimerna i både Iran och Nordkorea störtade så snart som möjligt, men genom folkliga resningar inifrån. Jag är inte säker på att Myrdal har denna uppfattning, med tanke på hans tidigare försvar för Pol Pot.
Därför tycker jag också det är intressant att Myrdal tycks ursäkta Kinas invasion av Tibet 1949, med hänvisning till att det var en feodal diktatur innan invasionen. Vore Myrdal konsekvent så skulle han stå upp för Tibets folkrätt, alldeles oavsett vilket auktoritärt och ruskigt styre som rådde innan Kina invaderade, eller hur? Precis som Myrdal principfast försvarar den auktoritära kommunistregimen i Nordkorea och teokratin i Iran och sätter folkrätten i första rummmet. Varför frångår Myrdal dessa folkrättsliga principer NU, när han alltdi försvarat dem i alla andra sammanhang?
Myrdal försvarade ju t. o. m. Pol Pot och kritiserade den vietnamesiska invasionen av Kampuchea 1979 med hänvisning till samma folkrätt. Tibet kan ju knappast ha varit ett värre helvete än Kampuchea under de röda khmererna? Jag tycker att Myrdal är rätt så inkonsekvent, och hade förväntat mig att han åtminstone skulle se hålen i sina folkrättsliga resonemang.
Jo, det där är ju en riktigt tänkvärd artikel, men vid sidan av de västerlänningar somn vill att tibetanerna ska "vara andliga åt oss" finns nog också det vanliga behovet av att konservera det som uppfattas som en exotisk kultur. Det drabbar alla folk som upplevs som mera "ursprungliga" och förindustriella - och som därför blir utsatta för - vad ska jag kalla det? - etno-turism.
SvaraRaderaOm du skall ge dig an Zizek i bokform är det nog intressant att först välja vad av hans många trådar du vill dra i. Är det psykoanalytisk filmanalys, dialiktisk kritik av stalinismen eller diskursanalys du är intresserad av?
SvaraRaderaHur som helst är det roligt att Zizek får komma och röra om lite i de mer dagsaktuella frågorna här i Sverige.
Petter Nilsson (från Dagens Konflikt) berörde den liberala synen på våld för ett tag sedan ( http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=35188&a=1058684 ) vilket också är ett ämne i Zizeks senaste bok. Denna (Violence) är ett hett tips från mig om du tänker dig att investera i trycksvärta signerat Slavoj Zizek.
Annars har ju glänta-personerna översatt en hel del utav Zizeks politiska texter.
Tack för synpunkterna. Jag kan dock avslöja att universum ångar på utan att bry sig så mycket om våra muspip på denna lilla planet. Men här är mina kommentarer:
SvaraRaderaJesper, jag tror inte det blir psykoanalytisk filmteori (hu!) för min del, däremot ser ditt heta tips hett ut. Jag har en vision av att Zizek är begripligare än vissa franska filosofer som jag försökt traggla med.
Carl: etno-turism är nog ett bra ord för företeelsen. Vissa delar av Jorden förvandlas till någon sorts Skansen där folkloristiska figurer visar upp sig för turisterna. Knätofs i Lima, bönekvarn i Lhasa, etc. Samtidigt är det ju värdefullt att ha länkar bakåt i historien och till andra kulturer, men den här företeelsen kan ju bli väldigt museal och nedvärderande för de inblandade om den inte sköts på "artisternas" villkor.
Vänsterekonomi: om jag säger "OK du har väl rätt då" blir du nöjd då? (Jag försöker driva mer en kvalitets- än jag-har-alltid-rätt-blogg - fast jag tycker att jag har lite mer rätt i alla fall, men det beror kanske på var man lägger tyngdpunkten när man resonerar om de här artiklarna?)
Erik: jag undrar om det inte finns ett problem med folkrättsargumentet. Folkrätten är ju en följd av Westphaliska freden efter Trettiåriga kriget 1648, när staterna började behandla varandras inre angelägenheter som varje stats privatsak. (I teorin i alla fall.) Obs stater, vilket förutsätter statsrättsligt erkända enheter. Sverige och Paraguay är sådana enheter, Baskien är det inte. Om Tibet hade varit en av omvärlden diplomatiskt erkänd stat 1951 hade saken varit enkel. Då hade kinesiska arméns inmarsch varit en invasion och en kränkning av en självständig stat. Men något sådant erkännande fanns inte, och Koumingtang hade någon sorts representation i Lhasa som skötte Kinas angelägenheter där tills Folkets Befrielsearmé kom. Därmed blir folkrättsargumentet mycket svagare. Från tibetansk sida kan man hävda att Pekings inflytande i Tibet varit svagt, men man kan inte påstå att det varit obefintligt. Å andra sidan kan man hävda att det i sig inte spelar någon roll, nu vill man starta en egen butik därför att man tror att man kommer att sköta den bättre än vad kineserna kan göra. Gamla tiders vanskötsel lär man väl inte kunna gå tillbaka till.
En intressant notering är att många i USA stödjer tibetansk självständighet samtidigt som man kan misstänka att de tycker att det är bra att Unionen slog ned de konfedererades försök till utbrytning 1861 (och där Unionen använde så extremt våld att såren knappast har läkts ännu).
Jag har för mig att Myrdal tyckte det var folkrättsligt OK att kicka ut irakierna ur Kuweit men att Tanzanias krig mot Uganda hade sådan form att det inte var bra. (Minnet är suddigt, men jag undrar om han inte tyckte det var bättre att ugandierna själva fick ta hand om Idi Amin - det elände som sedan följde kanske bekräftar den idén.) Det tyder ändå på en viss konsekvens. Sedan finns det ju statsrättsligt definierade enheter som är i ett sådant skick att det ändå kan vara svårt att veta hur de skall hanteras. Ta Somalia som idag är utsatt för aggression och inbördeskrig, och dessutom har två utbrytarstater inom sitt officiella territorium - finns landet egentligen?
Med andra ord: det finns en ganska klar folkrätt, men det finns också gråzoner där man inte kan vara helt säker på om/hur den skall tillämpas. Och i sådana fall finns det en tråkig tendens att rå styrka får avgöra. - Så tolkar jag det hela i alla fall.
Björn;
SvaraRaderaJag håller med dig att strikta folkrättsliga argument mot invasioner och ockupationer riskerar att slå tillbaka på dem som använder dem, därför ska man nog förlita sig på alla andra bra argument mot krig och ockupationer, och inte bara till folkrätten.
Men jag har nog uppfattat Myrdal som försvarare av de huvudsakligen strikta folkrättsargumenten, och det är därför jag har reagerat, på vad jag tycker verkar vara hans inkonsekventa agerande (jag kan ha missuppfattat honom, givetvis). Jag ser problem med sådana resonemang i vilket fall, t. ex. att Myrdal kritiserade den vietnamesiska invasionen av Kampuchea, som de facto gjorde slut på Pol Pots brutala styre, även om den var ett folkrättsbrott och även om Vietnam agerade i eget intresse, snarare än var drivet av humanitära värderingar.
Som vanligt är det ju en milsvid skillnad mellan den intellektuella skärpa med vilken Myrdal resonerar kring folkrätten och den nationella frågan, och de grova förenklingar & missuppfattningar som görs när hans inställningar refereras. Detta främst riktat till Erik.
SvaraRaderaOch ska man anklaga Myrdal för inkonsekvens i folkrättsfrågan rörande Kinas s.k. "invasion av Tibet" gäller det ju att leda i bevis att det verkligen var ett folkrättsbrott. Så har ju inte gjorts. Inte ens en ansats ditåt.
Angående Irak och Kuwait finns ett mycket intressant resonemang att läsa i bl.a. Tidens ålder. Han jämför de händelserna med Indiens annektering av Goa ("sin tids Kuwait"), vilken ju av såväl "väst" som "öst" tilläts äga rum utan nämnvärt hallå. Hävdar bl.a. att Iraks "historiska rätt" till Kuwait inte var mindre, men att det fortfarande var ett folkrättsbrott och därmed riktigt att stödja riktade sanktioner, eftersom folkrätten ju är ett skydd för små nationers rättigheter inklusive Sveriges. Hur som helst, dessa texter rekommenderas starkt.