Jag kanske var för skeptisk?

(Det blev ett fel i det här inlägget som publicerades för några dagar sedan. Jag borde ha varit mer skeptisk mot artikeln i Aftonlövet där man publicerade orimliga uppgifter om antalet människor i soppköer i New York. Det får jag ta på mig. Men då tar jag även på mig att köra ut mitt inlägg en gång till, men med vissa korrigeringar. För jag tror de allmänna slutsatserna jag kom med håller rätt bra. Korrigerande synpunkter finns här och här.)

-----------------------------
För några dagar sedan skrev jag att en forskarrapport om fattigdomshotet i USA hade otroligt höga siffror. Bortåt tre fjärdedelar av befolkningen ligger i farozonen enligt forskaren. Vi vet ju att det finns tiotals miljoner människor som måste försöka överleva under det officiella fattigdomsstrecket men jag var ändå tvivlande. Det här var mycket mer. Men jag kanske hade fel.

Matkrisen har nått New York, skriver Aftonbladet som citerar Reuters. Jag slog upp Reuters och hittade en annan artikel som talar om att kvinnor i USA är mer oroade över krisens verkningar.

The U.S. economic downturn has spread personal financial worries far and wide, but women are more worried about paying bills, losing jobs, providing for children and saving for retirement ... . women, particularly among minorities, have more financial worries than men. ... According to the survey, three of every 10 women were worried about their economic security, compared with two of every 10 men. Two-thirds of women fear they are not saving enough for retirement, but only half of men share this concern.

Om karlarna oroar sig mindre är nog risken högre att de får en rejäl smäll framåt.

Åter till matkrisen och New York. AB skriver:

Enligt Reuters är var femte New York-bo beroende av stöd utifrån för att få mat på bordet. I antal innebär det nära 4 miljoner människor.

Det är här felet ligger, och det faktum att jag inte hittade artikeln hos Reuters borde ha fått mig att ana oråd och åtminstone vänta tills eventuell mer information kom ut. Antalet fattiga som är beroende av understöd kan vara i fyramiljonersklassen, men det står inte en sådan mängd i soppköer, och det beror dessutom på vad man menar med New York. Är det själva staden, är det delstaten med samma namn, eller är det ett Stor-New York som omfattar staden samt områden i angränsande delstater? Vissa delar av New York (vad man än menar med detta begrepp) är välmående, andra delar är det inte. Detta påverkar givetvis procentsatsen av fattiga och det absoluta antalet människor som är beroende av stöd. Att understödsberoende också innefattar människor som arbetar heltid, inte bara hemlösa och liknande, torde dock vara riktigt.
På slutet av AB:s artikel kommer ändå en intressant notering:

Svenske Kaj Thomsson borr strax norr om New York och forskar i nationalekonomi vid Yale University.

Han säger att problemet främst drabbar dem med minimilöner. Att leva på en sådan – som i norra USA ligger på sju dollar i timmen – är så gott som omöjligt i en storstad.

– Modellen bygger på att man ska arbeta sig upp, men det kommer alltid att finnas en grupp som fastnar i det. Ensamstående föräldrar är ett exempel.

Vad är felet här, är det att minimilönen är för låg? - Det kan vara så, men det kan också vara att det över huvud taget existerar ett lönegolv. Lönegolvet, i kombination med svaga fackföreningar och inflöde av människor som är beredda att ta nästan vilka löner som helst, bäddar för den här situationen. Golvet kommer att bli riktmärke för lönesättning, inte något man strävar att komma bort ifrån. En extremt neoklassisk nationalekonom torde hävda att golvet skall vara noll i betalning, vilket i och för sig är logiskt. Ingen skulle jobba för en sådan lön och en bransch med noll-löner skulle förmodligen samhällsekonomiskt vara så värdelös att det är lika bra att den försvinner. Men i verkliga livet fungerar det här inte.

Modellen som "bygger på att man ska arbeta sig upp" blir alltmer tvivelaktig när allt fler människor åker åt andra hållet. Den tid när arbetare och lägre tjänstemän kunde tjäna bra med slantar i en enorm expanderande industri tar slut, och i det nya tjänste- och IT-samhället gäller andra regler. Den huvudsakliga riktningen på det sociala kretsloppet blir neråt.



Jag lånade det här diagrammet från ett av mina liv- och husorgan, Forskning och Framsteg nr 4/08. I stort visar det att västvärldens övertag i industriell produktion håller på att försvinna, men det kan också illustrera vad som händer med USA. Omkring 1950 stod USA för ungefär hälften av världens industriproduktion, således den allra största delen av det översta brungrå fältet. Men nu krymper den industri som gav USA välstånd och skapade en arbetarklass som trodde sig vara "medelklass".

USA:s industriproduktion ligger i Asien och kvar finns rostande industristäder och ett växande proletariat som skall livnära sig på "McJobs". Någonstans går inte detta ihop. Folk och tid kommer att "bli över", och med den nuvarande samhällsordningen blir detta en svår nöt att knäcka. Man gör inte om en bortrationaliserad arbetarklass till IT-snillen från ena dagen till den andra. Dessutom antar jag att de flesta IT-jobb numera är klent betalda och inte särskilt självständiga och berikande andligt sett.

Enligt konventionell nationalekonomi skall detta lösa sig ändå på sikt - om folk får lägre löner sjunker efterfrågan, och då kommer priserna att sjunka och jämvikt återställas på en lägre nivå så att allt egentligen är som förut. Men på sikt är vi alla döda, som Keynes sade. Och det är dessutom inte prissänkningar, utan snarare inflation, som är på dagordningen nu. Dessutom har redan flytten av USA:s industri till Asien förmodligen medfört så stora prisreduktioner att det inte finns mycket marginal att sänka mer. Och kraven på vinstnivåer kan göra att företag hellre lägger ner än sänker priserna. Den neoklassiska modellen för perfekt konkurrens fungerar definitivt inte här!

I en expansiv ekonomi med gott om arbetstillfällen går det att fuska med sociala skyddsnät och acceptera ett "spill" på några få miljoner fattiglappar. När befolkningens majoritet ligger i farozonen för att drabbas av fattigdom finns det grundläggande systemfel. Undrar om de härskande i USA är i stånd att ta itu med dessa frågor? - Jag tvivlar. En liten del av USA:s befolkning kontrollerar större delen av landets resurser, men också den politiska scenen, och de lär inte vara med på att göra massiva överföringar från sig själv till majoriteten. Tillfälliga skatterabatter och liknande lär knappast hjälpa. Detta även om några inser att den abnormt skeva inkomstfördelningen är ett hot mot dem själva. När arbetande i USA, trots att man kanske har flera arbeten, knappt kan hålla näsan över vattenytan ens i goda tider, är systemet i rejäl fara så fort det blir dåliga tider. "Buddy, can you spend me a dime ..."

Jag vet inte hur det ser ut i svenska avtal idag, men tidigare fanns det minimilöner inom vissa fack. Inom dåvarande Industritjänstemannaförbundet fanns det exempelvis minimilöner för vissa åldersklasser. Jag tror att byggnads hade något liknande. Men då fanns det ju starka fack som såg till att folk i alllmänhet inte fastnade vid lönegolvet om det inte fanns goda skäl till det. Idag är situationen annorlunda och det finns god anledning att varna för de figurer i Sverige som hurrar för allt från USA.