Mer kritik av prissystemet

I föregående inlägg riktade jag kritik mot tanken att prissystemets signaler fixar allt till det bästa. Sådant sker bara i teoretiska ekonomiska modeller. Verkligheten fungerar mer som ett biologiskt system, alltså ganska ungefärligt. En massa mer eller mindre väl samordnade småbitar skall på något sätt hålla en levande organism gående och vid hälsa. Ibland blir det väldigt bra, ibland blir det sådant kaos i systemet/organismen att sjukdom eller kanske till och döden inträder. (Därmed inte sagt att samhället, där ekonomin finns, är ett biologiskt system. Men man kan dra vissa tankeväckande paralleller i alla fall.)

Att prissystemet för olja larmar först när krisen redan är ett faktum är en indikation på att priser inte alltid räcker för att leda samhället rätt. Med tanke på att varningar om att något var fel har kommit under årtionden kan man skärpa anklagelsen ytterligare: prissystemet kan få folk att fatta mycket olämpliga beslut, beslut som är dumma även ur deras egna snäva intressen på sikt. Varför? - Därför att det kortsiktigt ser lönsamt ut, och det är besvärligt att ändra ett framgångsrikt beteende idag för att det möjligen kan var skadligt i morgon. "Stigberoende" kallas detta - man lufsar på längs den gamla vanliga vägen så länge det går, och hoppas att det skall vara för evigt.

Vid sidan av energi kan vi fundera över den ännu viktigare maten. Vad är det vi stoppar i oss, är det verkligen rätt saker? Eller bör man vara betänksam över exempelvis den fetma som sprider sig över världen?

Mat är liv och mat är hälsa. Men maten är också storföretagsamhet, och det är billigare att producera lättuggad smörja med smakessenser än riktig genomarbetad mat. Maten skall smaka bra men också ge oss den näring vi behöver och inte orsaka framtida kroppsliga besvär - det är väl en rimlig begäran? Ur den synpunkten borde priserna styras om så att nyttigheter gynnas och onyttigheter kostar mer, oavsett bakomliggande affärsintressen. (Borde är givetvis en värdering, en ultraliberal tycker förmodligen att folk kan få stoppa i sig vad som helst hur som helst.)

Antingen kan man subventionera de företag som producerar nyttig mat eller lägga på någon form av skatt eller avgift på onyttigheterna. En ekonom kanske skulle säga att den sistnämnda lösningen ändå inte gör att prisbilden förvrids, utan snarare tvärtom. Om man gör ett extra påslag på skadliga matvaror (eller faktiskt vilka skadliga varor som helst) kan man se det som att samhället tar ut en avgift för de skador som varan orsakar. Resonerade man på det sättet vad det gäller alkohol skulle man kanske kunna räkna in enorma hälsovårdskostnader i spritpriset.

En variant på det här tänkandet finns inom miljöområdet, med principen "nedsmutsaren betalar". När en firma som tjänar bra på en miljöskadlig verksamhet tvingas betala för skador som drabbar andra kommer vinsten att minska. Kallas Pigou-skatt efter en engelsk ekonom som råkade heta Pigou. Vid svåra skador kanske vinsten förvandlas till förlust och tillverkningen måste upphöra.

Ur samhällelig synpunkt kan man nog fixa till en del med hjälp av skatter, avgifter och subventioner. Men här finns samma problem som jag funderade på i föregående inlägg: hur man än mixtrar med prissystem så kommer resultatet i efterhand. Kan man med prissystem sätta stopp för problemen innan de uppstår? Och finns det inte problem som är så svåra att rent sunt förnuft säger att man inte kan sitta och vänta på att "signaler" skall tala om vad som är rätt eller fel?