Tillväxtens sista dagar …

… heter en intressant bok som jag just läst och som nog kommer att få vidare behandling i min recensionsblogg så småningom. Den är skriven av Björn Forsberg, forskare i Umeå. Undertiteln säger mer vad det handlar om: Miljökamp om världsbilder. För när kriserna tilltar och dessutom gör det samtidigt (miljö-, resurs- och ekonomikriser tilltar nu parallellt) blir det besvärligt för mänskligheten.

En tanke som kommer för mig är att här har vi en fråga om mognad. En del människor vill vara försiktiga, skära ner, begränsa, "rätta mun efter matsäcken". Reaktionen hos andra blir då som hos femåringen i leksaksbutiken som slänger sig på golvet och skriker för att han/hon inte får de leksaker som han/hon vill ha. I själva verket är det mest HAN det handlar om. Det finns alltså en massa människor med mognadsproblem, manspersoner i femtio-sextioårsåldern är framträdande i den gruppen, och de SKALL HA … . Att det skulle vara några problem förknippade med SKALL HA är inget man vill uppfatta, snarare att det är något positivt - läs tillväxt.

Omogna personer i medelåldern, där har vi problemet just därför att de här personerna ofta sitter på nyckelpositioner. De bygger bostadsområden och köpcentrum som kräver att folk har bil för att kunna ta sig dit och ut igen. Man kanske kan köra med omvänt okvädande och kalla dem motorvägsmuppar? Den så kallade Förbifart Stockholm är ett slående exempel på hur den sortens människor ser på världen. Medan peak oil kanske redan passerats försöker de där människorna bygga ut biltrafiken ännu mer, bara för att den SKALL byggas ut. (En notering: även om det kommer andra typer av drivmedel ändras inte det faktum att varje bil kostar stora resurser att tillverka och att den dessutom ofta används samhällsekonomiskt orationellt.)

I internationell skala var det samma sorts människor som genomdrev kraftigt utökat flyg över Atlanten, trots att flygets miljöeffekter är väl kända. Och deras juniorpartners i Sverige kämpade för att bevara Bromma i stället för att bygga ett nytt rejält bostadsområde där för att minska trycket på Stockholms bostadsmarknad. I litet format handlar det om figurer födda på fyrtiotalet som nu skall "förverkliga sig", och gärna gör det med fläskig bil eller motorcykel eller annat fordon som använder fossila bränslen, nödvändigtvis måste flyga hit och dit över hela Jorden, och andra aktiviteter som förbrukar ändliga resurser.

Skall man behöva vänta på att den omogna generationen skickas i pension innan det blir bättring?

Forsberg påpekar det märkliga i att politiker och företagsfolk säger att just den tillväxt som sliter allt hårdare på Jordens resurser samtidigt påstås vara nyckeln till att lösa miljöproblemen. En intressant aspekt här är att tillväxten ju bara är en del av det hela. Varför bara diskutera den del av samhällsekonomin som utgörs av några procents höjd bruttonationalprodukt varje år? Varför inte diskutera hela BNP (och dessutom byta ut BNP mot mätmetoder som bättre talar om hur vi hanterar Jordens resurser)? Om vi inte tittar på hela produktionen säger vi ju att det som redan finns är heligt och inte får röras, i alla fall inte genom politiska beslut i god demokratisk ordning. Det finns anledning att tala allvar med tillväxttalibanerna om den här frågan.