Rapport från Abisko

Tillfälligtvis uppe i cyberrymden passar jag på att dra iväg en bloggpost från Abisko Turiststation vid Torne träsk. Sveriges ovansida, kan man väl säga, trots att Sverige inte på långa vägar har tagit slut här ännu (utom just norr om Torne träsk, där gränsen mellan de svenska och norska konungarikena följer de närmsta fjälltopparna i östvästlig riktning).

Jag kom hit med tåg från Stockholm, och det är ju lite bökigt ibland. Speciellt som jag tänkte åka i torsdags, men då klipptes trafiken av genom urspårningen vid Mellansel. Det var på ett svåråtkomligt ställe med enkelspår som ett tåg gått av och rivit upp rälsen. Och sedan var det totalstopp. Otroligt att man fortfarande har enkelspår här uppe. Malmbanan till Narvik är också enkelspårig - otroligt. Förhoppningsvis blir det ordentliga uppgraderingar framåt i Norrlandstrafiken, med snabbtåg åtminstone till Umeå och bättre standard även norr om Umeå.

Vädret har visat sig omväxlande, vilket det brukar vara häruppe. Fast just i Abisko, där jag befinner mig nu, är det sällan några extremer. Det är inte ofta det ösregnar här exempelvis. Egenheten med området är att det kommer osedvanligt lite nederbörd här, i själva verket är Abisko en öken om man ser till hur mycket snö och regn som kommer (ganska lite alltså, jämförbart med Gobi). Fast det är svårt att tro när man ser hur mycket vatten som ändå finns i trakten, med stora och små sjöar och med Abiskojokk vars forsar dånar här i närheten. Anledningen till den ringa nederbörden är att det ligger en del norska fjäll i vägen för regnmolnen från Atlanten, och de hamnar bortåt Riksgränsen i stället. - Och på onsdagskvällen kom det ett rejält snöväder som dock smälte bort på nolltid.


Några bilder från de senaste dagarna:

Den märkliga synen av omvärlden genom ett smutsigt tågfönster någonstans norr om Boden.

Fem hopklippta bilder som visar utsikten från en kulle ovanför Abiskojokkens delta. Taget söndag kväll när det var ganska soligt. Klicka på bilden för större format! Det är många sköna mil av fjäll man ser här på andra sidan Torne träsk. Jag tittade efter fåglar i deltat men såg inte mycket liv. Det ganska kalla vädret verkar ha lagt sordin på fåglarna, men det var några blåhakar ("den svenska näktergalen") som åtminstone sjöng litegrann på kvällen.

Det kanske mest kända motivet i Lappland: Lapporten. På samiska heter den Tjuonavaggi - Gåsdalen. Det bör vara fjällgäss som avses, men det är sällsynt att se fjällgäss i fjällen numera. Jag tror jag har sett dem två gånger i Abisko sedan 1986. Det är större chans att se fjällgäss i flockarna av vitkindade gäss på Djurgården i Stockholm.

Jag tycker om att se "konsten i det lilla", att gå och studera färg, mönster och växtlighet på klippor och stenar. På många ställen växer den rödorange praktlaven och lyser upp de grå eller svarta stenytorna. Men tittar man närmare på de grå ytorna upptäcker man ofta andra nyanser där också - rött, blått, grönaktigt kanske. Bergarter vet jag inte så mycket om, men på den första bilden kan det vara marmor. Det finns marmor i Abisko och en gång i tiden började man bryta marmorn. Det tog dock slut när området gjordes till nationalpark.



Möjligen kommer jag igen senare i veckan, men det är ingenting jag lovar säkert!