Rubriken är tokig: Allmännyttan behöver förnyas innan den blir en samhällsfara. Är det inte snarare politikernas angrepp mot Allmännyttan som är det farliga? Kanske rubriksättaren läst slarvigt, för i slutet av artikeln är det samhällsskada som Forsell varnar för. Han beskriver situationen så här:
Utförsäljningen av allmännyttans innerstadsfastigheter i Stockholm var central för genomförandet av 1990-talets systemskifte inom fastighets- och bostadsmarknaden. Nyliberala politiker såg en möjlighet att minska offentliga utgifter och få större självfinansiering inom bostadssektorn. Men lika mycket var det en råsop mot den socialdemokratiska välfärdsmodellens strävan att tämja marknaden och tvinga den att arbeta för social och ekonomisk jämlikhet.
HUGGSEXAN ÖVER stadens mest attraktiva allmänning har varit infekterad och underblåst känslor av godtycke och orättvisa. Några har blivit rika, andra halvrika, men många har bara fastnat – i samma gamla lägenhet eller i en ständig andrahandsturné. Mönstret går igen i fl era västeuropeiska storstäder: man är inne eller ute, en ”winner” eller en ”looser”. För det avhängda hyresklientelet växer sig marknadströskeln bara högre. Samtidigt är stora delar av den omsvärmade urbana medelklassen också det nya bostadsproletariatet, i ständig ångest över fallande priser, stigande räntor och stadsdelars eventuella statussänkning.
Det är märkligt att socialdemokraterna fokuserar på prislappen på allmännyttan när det är så många andra värden – både stadsmässiga och demokratiska – som är i gungning. Var finns de politiska visionerna och viljan att lösa de stora problemen? Mer löftesrikt vore att tänka ut en förnyelse av allmännyttan där det allmänna och det privata ägandet inte stod i naturgiven motsatsställning till varandra.
(Det bör vara "loser", inte "looser".) Ångest, det låter inte trevligt. Och inte bara så att folk går och känner sig osäkra och kanske stoppar i sig diverse lugnande kemikalier eller försöker kröka bort de svarta molnen, utan i det avseendet att rädda människor kan bli farliga och göra mindre övertänkta saker. Kan vi tänka oss att renodlade missnöjespartier börjar fiska bland de här grupperna? Folk med skumma motiv, befängda verklighetsbeskrivningar ... det behöver inte vara utomparlamentariska grupper, man kan nog tänka sig att gårdagens nyliberaler fortsätter i den riktningen. Med andra ord skulle det kanske behövas en välgenomtänkt motoffensiv. Även utan risken för någon sorts "bostadsrättsfascism" skulle en hel del kunna göras på det här området, exempelvis genom en politik som gör att folk kan slingra sig ur den ångestskapande situationen, ur bankernas grepp.
Forsells förslag till lösning?
Man kan åtminstone pröva tanken:
En allmännyttig fastighetsportfölj med representativa inslag från sekelskifte, trädgårdsstad, miljonprogram och nyurbanism. En uppsättning hyreshus med olika geografi ska, sociala och ekonomiska lägen där de gamla idealen om kommunen som förebildlig värd, förvaltare och arbetsgivare åter får komma till heders.
Det är nog en del av lösningen, och en viktig del, men det krävs mer och kanske en del hårda tag för att lätta upp situationen på bostadsfronten.
Detta är för övrigt det niohundrade publicerade inlägget på den här bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar