Hur tog den svenska regeringen hand om sina soldater? Under den tiden hade vi indelningsverket, där bönder gick ihop och finansierade hus och redskap för de värvade soldaterna så att dessa kunde försörja sig på jordbruk när de inte låg i fält. Systemet var ganska smart: armén och flottan var delvis självförsörjande vilket var bra för ett land med dåliga finanser. Men just under det pommerska kriget kom det fram en otrevlig sak som jag inte vet hur man löste. En del svenskar stupade, blev krigsfångar hos preussarna eller försvann på annat sätt - det hände att svenskar tog värvning hos fienden också. Vad hände då med torpet och det lilla jordbruket och familjen därhemma? - Jo, den dåvarande (jag höll nästan på att skriva Allians-)regimen ville kasta ut familjerna och sätta in en ny soldat där. Helt enkelt sätta sina soldaters anhöriga på bar backe! Väldigt lite medkänsla, säkert inte bra för stridsmoralen!
Soldattorpet från Småland - numera på Skansen- ser idylliskt ut. Halva gänget som bodde där hade dock nog tuberkulos och andra otrevligheter. Men på 1700-talet var det ganska eftertraktat att bli indelt soldat, det var nog bättre än att vara dräng hos någon bonde. Ibland kunde soldater bli framstående män av folket i sin socken. Jag har en smålandsmilitär från 1700-talet i släkten. Han hette Frisk och var från norra delen (Tjust). Han gjorde skäl för namnet - han klarade sig igenom två krig med livet i behåll och dog vid hög ålder. Frisk var ryttare i det som sedermera blev Andra livgrenadjärregementet, ett förband som egentligen mer hörde hemma i Östergötland (där jag också hade ryttarsläktingar). När man talade om "soldat" på den tiden var det en infanterist man menade. Kavalleristerna kallades "ryttare" eller "tjänstedräng".
De indelta soldaterna i Sverige var yrkessoldater, och samma sak gäller USA:s krigsmakt numera. Om politikerna i USA efter Andra världskriget ville stödja hemkomna skaror av värnpliktiga så är det inte riktigt likadant idag med de värvade trupperna. De värnpliktiga kom från alla samhällsgrupper och deras välfärd var samhällets gemensamma angelägenhet. Så är det inte med dagens militärer som ofta värvas i småorter på landsbygden och som definitivt inte är personer från högre samhällslager. Det är en grupp som man kan behandla styvmoderligt i praktiken även om det larmas officiellt om att man skall "stödja trupperna". Det här kan som ett av flera saker som gör att man inte bör ha väpnade styrkor som består av yrkessoldater - de blir en grupp som har låg angelägenhet för samhället i stort.
Jag läste ett inlägg på HuffPost som berättar att antalet hemlösa bland USA:s veteraner faktiskt minskat, till omkring 154 000. Det är ett par tusen mer än vad det fanns i Blekinge vid senaste årsskiftet. Ungefär 100 000 av dessa hemlösa är svarta och latinos, så förutom fattigdomsaspekten (förmodligen rejält förstärkt av missbruk och psykiska problem) finns en rasaspekt. En del folk i Kongressen vill gå ut med hjälpprogram, men Bush håller emot. Vitingarna i USA:s nuvarande regim är nog inte särskilt intresserade av sina icke-vita legoknektars väl och ve.
Ett annat inlägg omtalar att regimen inte är villig att ge bred täckning till begravningar av de hemkomna hjältarna heller, även när de jordas på hjältebegravningsplatsen i Arlington. Det verkar som man föredrar att knektarna grävs ner i tysthet, utan alltför mycket uppmärksamhet. Motståndet i Irak har börjat använda kraftigare raketvapen, så det lär bli fler förluster. Samtidigt stiger förlusterna i Afghanistan.
Undrar om vi kommer att få hemlösa före detta afghanistanveteraner som skall driva omkring på gatorna i Stockholm om några år, neddrogade och konstiga? Och vem skall bry sig om dem? Det svenska folk som i ganska stor utsträckning tycker att det är fel att gå med i USA:s vansinniga krig? De politiker som skickade ut dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar