Mentalisering

400 000 barn växer upp i missbrukarfamiljer, enligt radion som citerar Folkhälsoinstitutet. En del av dessa föräldrar är så nedgångna att de behöver vård. Vad jag förstår är det en statistisk siffra som inte bygger på att man räknat varje fall, men här finns ett allvarligt problem som är stort.

Att ha en förälder som inte kan kontrollera intaget av alkohol eller andra gifter är i princip att ha en förälder som är mentalt störd. Är det en mänsklig varelse man möter, eller är det i själva verket en flaska eller en pillerburk som man skall försöka kommunicera med?

Mentala rubbningar kan rubriceras som en sjukdom som den drabbade inte rår för. Hur är det med missbruk? Om alkholism bara vore en sjukdom skulle den vara rätt oberoende av hur lätt eller svårt det är att få tag på sprit. Varierar mängden alkoholister med ebb och flod i spritflödet är det andra faktorer som spelar in. Och nu är det flod, och vi vet att mängden alkisar kommer att öka. Eftersom många inte isolerar sig på en öde plats för att kröka kommer det att drabba andra människor. Barn exempelvis. Som har svårt att försvara sig. Och då kan man inte ha den förlåtande attityd som gäller personer med oförskyllt svåra mentala problem.

Mentalisering är ett ord att ta tag i i detta sammanhang.

Mentaliseringsteorin utgår från antagandet att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått. Upplevelsen av att vara ett enhetligt själv utvecklas inte automatiskt i takt med barnets ökade kognitiva mognad. Det är i stället föräldern som, med sin mentaliserande förståelse, binder ihop barnets olika självtillstånd, som ”håller” eller ”fyller i” barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att tillskriva barnet inre mentala tillstånd som känslor, impulser och önskningar.
Det är just därför som anknytningen är så viktig: det är här, i det känslomässiga samspelet med den vuxna anknytningspersonen, som den sociala hjärnan når sin fulla utveckling. Vi är relationella varelser från det att vi föds, och vi blir till i våra relationerrelationer.

Förutsättningen för en gynnsam utveckling är att föräldern är tillräckligt trygg för att våga undersöka sina egna, inre självtillstånd, och sedan använda denna självförståelse för att nyfiket och öppet utforska och försöka förstå vad som rör sig inom barnet. Forskningen visar att trygg anknytning främjar barnets mentaliseringsförmåga, men också att det är förälderns förmåga att mentalisera kring barnet, att leva sig in i och förstå barnets inre psykologiska tillstånd, som skapar den trygga anknytningen.

Den egna självupplevelsen kommer till barnet utifrån; den uppstår ur förälderns mentaliserande blick.

Vilka självupplevelser och insikter kan överföras från ett lallande fyllo eller en fullständigt oberäknerlig galning som skiftar humör från en sekund till en annan, och som mest är upptagen med att odla sitt eget missbruk? Kanske dags att återinföra nykterhetsnämnder som kan sätta tummen i ögat på drinkarna utan att ta alltför mycket hänsyn till deras "integritet"?