Mikroekonomi på buffelnivå

Det kom en intressant nyhetspost från IRIN, FN:s nyhetsbyrå, som visar hur världsekonomin fungerar nu såväl på den stora nivån (makro) som på den lilla (mikro). Särskilt på mikronivån, men den är ju basen för det mesta annat i ekonomin och följaktligen värd att titta närmare på.

Bönder i Thailand har varit på gång att modernisera driften med traktorer och inköpta kemiska gödningsämnen. Men nu är det som bekant allt dyrare med bensin, och högre bensinpris driver upp priset på många andra varor. Det blir dyrt, kanske till och med för dyrt, att hålla igång med traktorer. Finns det en utväg? Ja, en del bönder går tillbaka till de gamla vattenbufflarna i stället. Bufflarna går på annat bränsle än importerad bensin, de lägger av en blaffa då och då som kan användas som gödsel, och de går att sälja om bonden behöver pengar. Till skillnad från traktorer kan bufflar också föröka sig vilket är ett ytterligare plus för bönderna.

Intressenter ända upp på kungahusets nivå har redan tidigare puffat på för att öka användningen av bufflar men det tycks som om de höga bensinpriserna har hjälpt till att snabba på den här utvecklingen.

Och hur kan man sätta in det här i ett mikroekonomiskt sammanhang som sedan blir makro? Många tusen bönder tar beslut att inte köpa traktor, eller de kommer inte att skaffa en ny traktor när den nuvarande är utsliten. De kommer också att dra ner på inköpen av konstgödsell. Varje sådant beslut taget för sig verkar oskyldigt och obetydligt, men summerar man dem kommer det att skicka iväg massvis med signaler genom det ekonomiska systemets nerver. De företag som tillverkar, säljer och underhåller traktorer kommer att känna av minskande efterfrågan. Samma med de som tillverkar och säljer kemisk gödning. Jag antar att de här företagen oftast ligger utanför områdena där risbönderna finns. Däremot kan man tänka sig att buffeluppfödning och handel med ekologisk buffelskit drivs lokalt och kommer att få ett uppsving.

Om man tar ett steg vidare och ser mångmiljontals bönder i Tredje världen som byter traktorer och bilar mot åsnor, kameler, bufflar och vad man nu tar till innebär det att möjliga marknader för maskintillverkare kan få sig en knäck. Å andra sidan finns möjligheter att återskapa lokala ekonomier som blir mindre känsliga för vad som händer på världsmarknaden, och som på köpet blir ekologiskt hållbarare. Om man inte ser mekanisering och ökad kemikalieanvändning som ett absolut krav för jordbruket är den här utvecklingen faktiskt inte så dum. Åtminstone för de här thailändska bönderna går det kanske att undkomma den prischock som nu ställer till oreda i världsekonomin. Men vad händer i industrierna som tillverkar traktorer och kemiskt gödsel?