"Stoppa minnespolisen"

"Stoppa minnespolisen" är rubrik till ett inlägg av den brittiske historikern Timothy Garton Ash i Dagens Nyheter. Det handlar om försvar för den historiska forskningens frihet och en smäll mot den mentalitet av politisk styrning där man som svensk omedelbart tänker på Forum för levande historia. Jag hittar inte artikeln i nätupplagan så jag får dra några längre citat av värde.

AV DE SÄTT PÅ vilka friheten naggas i kanten i Europa hör lagreglering av minnet till de mindre uppenbara. Fler och fler länder har lagar som säger att man måste minnas och beskriva den ena eller den andra historiska händelsen på ett visst sätt, ibland under hotet att straffas om man ger fel svar. Vad som är fel svar beror på var man befinner sig. I Schweiz ställs man inför rätta om man säger att det fruktansvärda som hände armenierna under det osmanska rikets sista år inte var ett folkmord. I Turkiet blir man åtalad för att säga att det var det. Den av staten påbjudna sanningen i Alperna är i Anatolien en av staten förbjuden lögn.

Garton Ash berättar att en grupp historiker slagit sig samman för att bekämpa det här, i form av”Appel de Blois”, publicerad i Le Monde . Hittas här. Slutklämmen är pampig på franska:

En démocratie, la liberté pour l'Histoire est la liberté de tous.

Och inte låter det sämre på svenska: I demokratin är frihet för historien frihet för alla. Då frågar man sig givetvis hur "förintelseförnekare" skall hanteras, eller över huvud taget folk med kufiska idéer om historiska skeenden. Den ökände David Irving blev inte insläppt till en norsk festival om "sanning" nyligen exempelvis. Hur avslöjar man felaktigheter eller rena lögner om de inte får uttalas? Åter till Garton Ash:

Jag anser att det är mycket viktigt att nationer, stater, folk och andra grupper (för att inte tala om individer) allvarligt och offentligt tar itu med de onda handlingar som de har begått eller som har begåtts i deras namn. Bilden av den västtyske ledaren Willy Brandt som tyst faller på knä i Warszawa inför ett monument till minne av Warszawagettots offer och hjältar är för mig en av de finast i europeisk efterkrigshistoria.

För att det ska vara möjligt att ta itu med de svåra händelserna måste man först och främst känna till dem. Så dessa ämnen måste såväl tas upp i skolorna som i offentliga minnesceremonier. Men innan de kan komma in i undervisningen måste de bli föremål för forskning. Bevisen måste friläggas, undersökas och noga prövas, och olika möjliga tolkningar av dem måste göras.

DET ÄR DENNA PROCESS av historisk forskning och debatt som kräver fullständig frihet – med undantag endast för snävt formulerade lagar om förtal och ärekränkning som utformats för att skydda levande personer men inte regeringar, stater eller nationell stolthet. Historikerns motsvarighet till naturvetarens experiment är att testa klarlagda fakta mot alla tänkbara hypoteser, hur extrema de än kan vara, och sedan underkasta den tolkning som han eller hon finner mest övertygande de professionella kollegernas kritik och offentlig debatt. Det är så vi kommer så nära det över huvud taget är möjligt att komma sanningen om det förgångna.

Hur vederlägger man till exempel den absurda konspirationsteorin, som uppenbarligen fortfarande har viss spridning i delar av arabvärlden, att ”judarna” låg
bakom terrorattackerna den 11 september 2001 i New York? Genom att förbjuda sådana yttranden och belägga dem med fängelsestraff? Nej. Man vederlägger den genom att vederlägga den, genom att besiktiga alla tillgängliga bevis i en fri och öppen debatt. Detta är inte bara det bästa sättet att få fram fakta. Ytterst är det också det bästa sättet att bekämpa rasism och främlingsfi entlighet. Så hjälp oss att stoppa
förmyndarstaten och dess minnespolis.

Själv är jag lite tveksam till parallellen mellan naturvetenskap och historisk forskning. Hur uppnår man en naturvetenskapligt exakt tolkning av exempelvis Engelbrektsupproret eller den svenska koloniseringen av Delaware? Ordet är "tolkning", och tolkningen kan ligga olika i förhållande till de bevis som existerar för dessa händelser.

Men grundprincipen håller jag med om. Staterna skall inte via omröstningar i parlamenten (eller påbud från en enväldig härskare) påbjuda hur historiska händelser skall värderas. Man kan tycka att en person som nedvärderar den transatlantiska slavhandeln och menar att den i själva verket var bra för afrikanerna är en motbjudande tölp som bör bestraffas - men det är faktiskt bättre att studera det historiska materialet och visa vad som verkligen hände.

Den politiska styrningen innebär ju också att en del saker inte nämns. Det är klart att det vore trevligt om man kunde få Riksdagen att besluta att skolorna skall ha upplysningskampanjer om västerlandets koloniala övergrepp under 1900-talet eller terrorn mot palestinierna (vilket egentligen är mycket angeläget eftersom båda processerna fortfarande är igång), men idéer kan vara dåliga även om de låter trevliga. Upplysning om detta behövs, men det får bakas in i den vanliga historieundervisningen i skolorna på vanligt sätt, inte genom direktiv uppifrån.

------------

Bilaga, en fransk läsövning. Uppropet från Blois:

Dans le cadre des Rendez-Vous de l'Histoire de Blois consacrés en 2008 aux Européens, Liberté pour l'Histoire invite à approuver l'appel suivant :

Inquiets des risques d'une moralisation rétrospective de l'histoire et d'une censure intellectuelle, nous en appelons à la mobilisation des historiens européens et à la sagesse des politiques.

« L'Histoire ne doit pas être l'esclave de l'actualité ni s'écrire sous la dictée de mémoires concurrentes. Dans un Etat libre, il n'appartient à aucune autorité politique de définir la vérité historique et de restreindre la liberté de l'historien sous la menace de sanctions pénales.

Aux historiens, nous demandons de rassembler leurs forces à l'intérieur de leur propre pays en y créant des structures similaires à la nôtre et, dans l'immédiat, de signer individuellement cet appel pour mettre un coup d'arrêt à la dérive des lois mémorielles.

Aux responsables politiques, nous demandons de prendre conscience que, s'il leur appartient d'entretenir la mémoire collective, ils ne doivent pas instituer, par la loi et pour le passé, des vérités d'Etat dont l'application judiciaire peut entraîner des conséquences graves pour le métier d'historien et la liberté intellectuelle en général.

En démocratie, la liberté pour l'Histoire est la liberté de tous. »