50 - och ut! Finns det alternativ? - Del 2

Nu tänker jag som omväxling bygga ett inlägg på läsarbrev. Efter vad jag skrev om problemet för äldre personer (man har fyllt femtio och är i princip död på svenska arbetsmarknaden) fick jag de här kommentarerna från en läsare i USA. Jag visste sedan tidigare att det är lite andra takter i USA, både negativt och positivt, men här kommer verkligt intressanta noteringar från en som vet hur det fungerar "på fältet".

När jag kom hit var jag chef för en liten grupp och en av de första sakerna jag fick lära mig var hur man anställer och interjuva människor.

Kort, en CV här är helt annorlunda än hur man skriver i Sverige. här anger du ALDRIG hur gammal du är, hur dina familjeförhållanden är eller liknande. Den som anställer dig skall enbart ta ställning till om den som ansöker är kvalificerad för jobbet. Ingenting annat är relevant. Jag fick en heldagskurs om vad man INTE får fråga vid en anställningsinterjuv. Inte fick jag fråga hur dom kommer kunna ta sig till jobbet, inte om dom har barnpassning ordnad osv. Vad dom har för hobbies var också tabu. Vad dom har gjort, vad dom har åstadkomit och hur dom ser på arbetsuppgifterna är ok.

Nu kan du ju hävda att den som anställer interjuvar ju personerna och kan därmed utesluta någon av ålder, kön ras eller liknande. Ja fullt möjligt, men kan den som inte får jobbet visa att den som fick det är sämre kvalificerad så riskar inte bara företaget att stämmas utan också den person som gör urvalet.

Alltså kan jag tex inte neka en högravid kvinna jobbet om hon är mer kvalificerad än de andra som söker. ....

På denna punkt anser jag lagen i USA vida överlägsen den svenska och europeiska arbetsmarknadsmodellen.

Vidare håller jag fullständigt med om att företagen (åtminsone över en viss storlek) måste hjälpa till att hålla personalen välutbildad och redo för förändringar. självklart är jag själv som person ansvarig för att det sker, men företaget måste ta på sitt ansvar att visa hur framtiden ser ut efter bästa förmåga.

En annan intressant sak gäller neddragningar. Listan på de som skulle sägas upp måste godkännas av interna advokater. Det får inte vara övervikt åt något håll, typ bara kvinnor, en viss ålder, en viss ras eller liknande.

Jag vet att jag läst en kommentar på ett svenskt-amerikanskt forum (det var nog en kommentar i bloggen Det Progressiva USA) där någon klagade över svenska anställningsintervjuer. Personen hävdade att man i Sverige aldrig frågar efter vad folk kan göra, utan bara försöker komma på hur de fungerar i grupp. Varför det skall vara bra vet jag inte, eftersom de flesta människor fungerar ganska bra i grupp. Det är en del av vår natur som människa att fungera i grupp, och risken att få in en bindgalen psykopat på jobbet får betraktas som mindre än att få in en person som yrkesmässigt är mindre lämplig. Ibland är det ju också bättre med småsura jeppar som gör sitt jobb än supersociala pratkvarnar som aldrig får något uträttat.

Tänk tillbaka till sextiotalet när det nästan inte fanns någon arbetslöshet ett tag och företagen fick anställa vad de fick tag på - av någon anledning fungerade det ändå. Man får nästan intrycket av att dagens företag sysslar med en evig fikapaus där alla skall sitta och snacka och vara trevliga, och det gäller att inte få in någon figur som kan störa trevnaden med olämpliga kommentarer eller olämplig ålder. "Vi är ett ungt och hungrigt gäng …" eller hur det nu kan heta i jobbannonserna. Och då vill man inte få in någon grinig tant eller farbror naturligtvis!

En synpunkt på det där med advokater inblandade: det verkar vara i en situation där fackliga organisationer är svaga och inte kan ta strid för medlemmarna. Att gå den juridiska vägen i stället för via förhandlingar på arbetsplatserna, som vi gör i Sverige, har både fördelar och nackdelar. Vad det gäller att slå mot diskriminering verkar USA:s modell fungera hyfsat medan just den detaljen (som kan vara väldigt viktig för enskilda som drabbas orättvist) sköts sämre i den svenska kollektivavtalsmodellen. En person som är på kant både med företag och fack får det inte lätt att försvara sig.