50 - och ut! Finns det alternativ?

Har man fyllt femtio och förlorat arbetet vill det till att man har väldigt speciella kunskaper samt goda kontakter för att inte löpa överhängande risk att för alltid bli utslagen från arbetsmarknaden. Läs vad Anita Fredsdotter skriver i Aftonbladet! Bortom femtio faller alla kvalifikationer bort, ett yrkesliv blir värdelöst. Det är detta som händer många som var med under de sista årtiondet av efterkrigstidens "guldår" och sedah höll igång landet under de tyngre åren från åttiotalet fram till millennieskiftet. Folk som började arbeta när det ännu var ganska gott om jobb, men där ingångsvillkoren ännu var rätt blygsamma. Plötsligt - värdelösa. Men inte bara det. Värdelösa och utpekade och utsatta för en arbetsmarknadspolitik som trycker ner och förnedrar människor.

Problemet ligger kanske i ordet "arbetsmarknad". Arbetskraft köps och säljs. Den politik som drivits under flera årtionden (och här handlar det om i stort sett hela Riksdagen) har trott att allt blir bättre med mer "köp och sälj". Men har man läst grundkursen i nationalekonomi vet man ungefär vilka mekanismer som träder in och styr: det handlar om konkurrens som tränger undan alla som har den minsta nackdel (vare sig det gäller ålder, handikapp eller annat som kan särskilja en individ), dels att lönerna kommer att pressas nedåt. Nyss kvalificerade människor betraktas plötsligt som okvalificerade och skall tryckas ut mot arbeten där de skall misslyckas i konkurrensen med folk som är beredda att gå in till vilka löner och villkor som helst - som detta fungerar skulle man nästan kunna tro att det är en förtäckt värvningskampanj för sverigedemokraterna! Åldersdiskriminering är faktiskt accepterad i Sverige!

Att "marknaden" löser alla problem tror väl bara juvenila småliberaler numera, men det måste tränga igenom i politiken och styrningen av arbetsmarknaden också. För titta på hur det är med arbete. Varför skall arbetslivet börja omkring 20 och sedan kapas abrupt vid ett senare tillfälle? Varför har man inte en gradvis ingång och en gradvis utgång, efter varje människas förutsättningar? - Skälet kanske är att det där smidiga och flexibla arbetslivet inte fungerar med en ekonomi som domineras av en massa företag, var och ett med sin budget som inte har något med andras budgetar att göra. En person med tungt arbete, i vården eller byggnads exempelvis, kanske är slut redan omkring femtio, men skulle kunna trivas med att bara några timmar i veckan syssla med något lättare i flera årtionden framåt. Men hur fixar man den övergången inom ramen för ett företag? Eller hur tar man hand om mängder av äldre tjänstemän och arbetare från industrier som försvunnit eller flyttat ut, eller förvandlats till institutioner där affärsidén verkar vara att maximera bonus till styrelsen? Om man är ekonom ser man slöseri på flera områden här: dels att folk går utan arbete medan nyttiga saker i samhället inte utförs, dels att en oerhörd massa energi ägnas åt arbetssökaraktiviteter som alla inblandade vet inte leder någonstans.

Som jag ser det skulle det kanske behövas ett alternativ där folk i medelåldern kan kliva av från "ordinarie" arbetslivet och i stället kunna gå över till ett mjukare alternativ, men utan att förlora något på det ekonomiskt eller socialt. Snarare ett alternativ som har så bra villkor att det fungerar som en magnet mot företagen så att de blir försiktigare med den äldre personal de har kvar. Det där är bara en lös tanke, men jag undrar om den inte har framtiden för sig. Stat, kommun, landsting, frivilligorganisationer, folkrörelser och kooperation i en stor samordning för att skapa ett gott alternativt arbetsliv. Det finns mycket att ta hand om i Sverige. Vårt land, exempelvis.