På väg nerför löneutjämningens isbana?

Snacka går ju alltid ... alla bilder i det här inlägget är foton som jag tog vid Brantingmonumentet på Norra Bantorget för några år sedan

I morse sades det på radion att Mona Sahlin inte tyckte att överenskommelsen som IF-Metall slutit om eventuella lönesänkningar i utbyte mot bevarade arbeten är bra. Jag undrar vilka som tycker den är bra egentligen, om vi bortser från arbetsköparsidan och regeringen? Birger Schlaug var positiv, men det var inte lönesänkningar han gillade utan sänkt arbetstid.
´
Schlaug säger en intressant sak, nämligen att de som ändå blir av med jobben trots sänkt lön i solidaritetens namn inte också borde få sänkt a-kassa. Det kom mig att minnas när det pratades om lönesänkningar "för att rädda jobben" under den stora krisen i början av nittiotalet. Redan då fanns erfarenheter av hur sådant kunde fungera. Varnande röster höjdes: om företagen går dåligt är risken stor att det ändå blir avskedanden, och då åker folk ut med sämre a-kassa!

Jag har inte studerat den aktuella överenskommelsen och vet inte var den befinner sig på skalan mellan "helt godkänd" och "totalt underkänd", men kritiska röster kommer från olika håll. Här exempelvis: Kaj Raving som håller kurser för metallare ibland och tycker att det är som att öppna Pandoras ask. (Den som kan sin grekiska mytologi vet att det inte var bra att göra det!) Läs en avhyvling i Dagens Konflikt. Ännu fler negativa synpunkter från olika LO-förbund hittar man i Dagens Arbete.

Aftonbladets ledare vill nyansera bilden av "lönesänkningsavtal", samtidigt som man på nyhetsplats påstår att "svenska folket" ställer upp på lönesänkningar för att "rädda jobben". Hur folk ställer sig om lönerna sänks men jobben ändå försvinner då … ?

Från mörkret ...

Hos nationalekonomerna på Ekonomista-bloggen ställs frågan från en delvis annan synvinkel.
Hur är det med livskvalitet i förhållande till lön och arbete? Vad är viktigast för oss?

Igår hörde jag ett par nationalekonomer intervjuas, och de var negativa därför att de tycker att en gammal industristruktur låses fast om man genom lönesänkningar subventionerar företag som egentligen borde försvinna. En grundidé i "den svenska modellen" som fördes fram på femtiotalet var ju att företag med dålig lönsamhet inte skulle subventioneras genom underbetald arbetskraft: lönerna drevs i stället upp till en nivå som de lönsamma bolagen klarade galant, de olönsamma företagen slogs ut, den kvarvarande industrin och hela landet fick blomstra.

... stiga vi mot ljuset ...

Det fungerade då. Kan det fungera idag? Jag är tveksam - vi lever i en annan värld.

Världen är annorlunda bland annat för att vi nu har en kris som är av trettiotalstyp men möjligen värre (klimatfrågan har ju tillkommit sedan trettiotalet, bland annat). Däremot ser förutsättningarna för att lösa krisen annorlunda ut. En del upprörda människor ringer i stora larmklockan, som den här och den här i Aftonbladet för några dagar sedan.

Man kan nog konstatera att det är lättare att förutse en storkris än att ge recept för hur man kommer ur den. Dessa två alarmister kommer med lösningar som knappast kommer att lösa någonting (ännu mer avregleringar och privatiseringar) och som förmodligen bara gör den politiska sidan av den ekonomiska krisen ännu värre. Vad de förespråkar är i stort sett expressfart mot den slutliga kraschen, särskilt i länder som saknar socialt skyddsnät.

Det här fallet med hotande lönesänkningar är inget unikt för Sverige. Man kan se det i ett större mönster. Det pågår en stor offensiv från kapitalets sida, och man skall inte tro att nyliberalismen är död och begravd och ersatt av en nygammal socialstat. En artikel av Mikael Nyberg ger vidare ramar. Eller varför inte en engelsk läsövning hos en kille som tecknar sig Lenin (men heter Richard).

... från intet allt vi önskar bli ... eller åtminstone att slippa få duvskit i huvudet varenda dag!

Avslutningsvis vill jag peka på en hypotes som framfördes för rätt många år sedan av den grekisk-franske ekonomen Arghiri Emmanuel i hans kända bok Unequal Exchange. Som bekant ökade levnadsstandarden raskt i västra Europa från början av 1800-talet även för bredare skikt av arbetande människor samtidigt med att industrialismen växte sig stark. Allt fler blev lönearbetare och höjde sin standard enormt. Det framhölls som ett bevis för att Marx skulle ha haft fel och att teorier om proletarisering och utarmning skulle vara felaktiga. Men är välståndet något som kan ta för givet och något permanent? Emmanuel utfärdade en varning: genom världshistorien ända sedan det antika Grekland har lönearbetare fått leva på nära nog existensminimum. Det som hände i industriländerna kan vara en historisk parentes.

Emanuel är marxist, och stämmer den grundläggande marxistiska (och klassiska) nationalekonomin bör hans hypotes hålla. Utbud och efterfrågan på arbetskraft har delvis satts ur kraft inom vissa branscher och yrken i industriländerna, men nu har en del av spärrarna lösts upp. Kapitalismen fungerar åter mer enligt "läroboken" efter ett socialliberalt mellanspel. Det räcker med att säga globalisering, EU, nyindustrialiserade länder, privatiseringar av allt möjligt inklusive trygghetssystem, försvagade fack, ökade klasskillnader, för att förstå att trettiotalets lösningar inte kan fungera längre, i alla fall inte utan rejäla modifieringar.

Dels kommer kapitalismens logiska principer att sänka lönerna för huvuddelen av de arbetande, helt enkelt för att arbetskraftens värde (= kostnaden för att producera arbetskraft) kommer att sjunka. Kapitalisterna blir mer framgångsrika i att köpa in arbetskraft till allt lägre pris. Det är billigare att producera byggnadsarbetare i Lettland än i Sverige exempelvis, eller IT-tekniker i Indien än i Sverige. Med globalisering utjämnas lönerna på global nivå naturligtvis!

Gamle August Palm drar sig fundersamt i skägget där på ytterkanten, och är det inte Axel Danielsson som ser tvivlande ut?

Men sedan finns det, enligt de klassiska ekonomerna också en annan företeelse som är inblandad i lönesättning, nämligen den levnadsnivå som finns i olika länder. Man kan tala om en förväntad levnadsnivå. Om lönerna drivs ner och folk vänjer sig vid sänkt standard kommer den lägre nivån att accepteras som rimlig. Tar de neoklassiska ekonomerna sin lära på allvar skulle de väl hävda att så småningom finns det bara en lön på denna Jord eftersom konkurrensen kommer att utplåna alla skillnader.

Men om tillbakapressandet inte accepteras ... Det är här sprängladdningen kan ligga gömd. Så länge den kapitalistiska järnhälen bara trycker ner den gamla vanliga underklassen bråkas det inte så mycket om det, men när de som tror sig vara medelklass drabbas av arbetslöshet och sänkt standard … Medan den traditionella arbetarklassen elimineras utan större protester kanske de här grupperna kommer att reagera hårdare när förhoppningarna sviks.

Nå, blir det allvar av "upp till kamp emot kvalen" någon gång!

Men för tillfället handlar det om hur den kapitalistiska logiken styr utvecklingen och LO-förbunden har väldigt svårt att sätta någonting emot eftersom man är är dresserade till en samarbetspolitik vars bästföre-datum var för många år sedan. Därför sluter IF-Metall överenskommelser som försvagar den fackliga fronten mot försämringar. "Den svenska modellen" är i stort sett död, kapitalet har ingen lust att samarbeta med arbetet utan tycker det räcker gott att diktera villkoren, och oppositionen är mest skräp. Det finger som eventuellt trycker på knappen för att utlösa den stora skrällen sitter förmodligen inte i LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm.

Om jag modifierar tanken om "medelklassens" roll en bit: det kanske är en kombination av medelskikt och underskikt som "skall göra't", medan de socialdemokratiska kärnskikten inom den gamla industrin bara står där och glor och inte fattar någonting? Eller kan vi hoppas på ett uppvaknande och botgörelse innan bödelns bila slutligt faller över den en gång så stolta svenska arbetarrörelsen?

Kommer upprorets vårdkasar åter att brinna i vårt land?