... blev en märkesdag i den svenska efterkrigshistorien. Det som många inte trodde skulle kunna hända - en strejk, till och med en vild strejk, av arbetare i ett statligt företag - ruskade om nationen rejält. Den stora gruvstrejken i LKAB bröt ut.
Tidigare det året hade det varit en hamnstrejk i Göteborg, men den väckte inte så mycket uppmärksamhet. Den gamla socialdemokratiska ledningen in parti och fack trodde sig sitta säkert. Det var ju bara några långhåriga studenter som bråkade ... trodde Gunnar Sträng och de andra gubbarna som lämnat den radikala ungdomstiden långt bakom sig. Det visade sig att de satt på en krutdurk men inte uppfattat den pyrande stubinen. De hade tappat kontakten med rörelsens bas, och det straffade sig. Det räckte inte med att vara kompis med direktörerna.
Demonstrerande arbetare på gatorna i malmfälten, stormöten, stödmöten och stödinsamlingar över hela Sverige, nya strejker på annat håll ... något hände med samförståndets land. Men frågan är om det långsiktigt var vänstern eller högern som mest gynnades av att den socialdemokratiska ledningen och LO hängdes ut i sin ynklighet till allmänt beskådande?
Under några år var det ännu vänstern som hade initiativet, men redan i mitten på 70-talet började det svänga. Högern hade ännu inte lärt sig de nya greppen, det tog några årtionden, och nu har vi ju den berömda Alliansen. Det som strejkande arbetare och radikala ungdomar uppnådde omkring 1970 var att slå ett hål i den socialdemokratiska hegemonin, men det blev högern som på sikt kunde utnyttja detta genombrott.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar