Pappersentreprenörer och produktentreprenörer

Robert Reich har i god ekologisk stil återanvänt återanvänt en artikel som han fick publicerad för trettio år sedan. Jag tror att den kan vara intressant att studera ur flera olika synvinklar. 1980 hade jag arbetat på det stora industriföretaget i nio år, och en del av de förändringar som Reich skrev om kanske svagt började göra sig märkbara även i Sverige redan då.

Vad han hävdade var att det finns två sorters entreprenörer, de som pysslar med finansiella saker (papper) och de som pysslar med produktion. Båda sorterna behövs för att det ekonomiska systemet skall flyta på, men det är bara de senare som så att säga gör att kakan blir större. Pappersfolkets uppgift är att se till att produktionsfolket får behövligt kapital just för att kunna göra kakan större.

Men 1980 hade Reich upptäckt att det inte riktigt fungerar så. Vad det gäller pengar och uppmärksamhet får papprena dubbelt upp mot produktionen i utdelning. Varför? Hans svar är att det ekonomiska systemet har blivit så komplicerat och de olika delarna så beroende av varandra att man inte längre kan fördela kapital efter var produktiviteten verkar vara högst. I stället får man leta efter symboler för var produktiviteten (och därmed förväntade vinster) verkar vara högst. Där vinner pappersfolket, som är mer tränat vad det gäller juridik, ekonomisk kunskap och bokföring. Eftersom den sidan är lönsam drar den till sig de bästa talangerna och kan expandera. Och då expanderar det som dessa människor är bäst på: mixtrandet med regler och siffror. 1980 var man ändå på en blygsam nivå i det avseendet, det var först omkring millennieskiftet som det verkligen brakade loss med hejdlös kreativitet och följande krascher. Följer man Reichs resonemang är det fortfarande pappersfolket med sina "kreativa" papperslösningar som styr världen. Det låter ganska otrevligt.

Jag antar att baksidan till detta är något som exempelvis folk inom produktionsrationalisering har anmärkt på: ledningen för företagen gled över från ingenjörer till ekonomer från 1970-talet. Ekonomerna är bra på siffror, men de är inte alltid de bästa vad det gäller att ligga i teknikens frontlinjer. Sedan antar jag att pappersfolket, som ju inte var så intresserade av produktion, fick hjälp av opinioner utanför sina egna led: den tidiga miljörörelsen, och folk som var kritiska mot fabriker och löpande band. Industrin fick ett lite taskigt rykte, om man säger så. När pappersfolket fick större makt blev det lättare att sopa bort industrierna i de gamla industriländerna och skyffla iväg dem till Tredje världen. Får det fortsätta kommer vi att ha ganska lite produktion att rädda snart.

Finns det någon anledning för Reich att åter köra ut den här artikeln, utom för att visa att han hade rätt? Jag undrar om det kan ha något att göra med att en del personer ropar efter att få tillbaka den "riktiga" kapitalismen. De antar att kapitalismen i grunden är sund, och att bara man får bort spekulanter och skojare så kommer systemet att vara till sin fördel igen.

Jag har mina tvivel: spekulationen har ju faktiskt växt ur den "riktiga" kapitalismens mylla. Att vrida klockan tillbaka till en ekonomi av små hantverkarverkstäder låter inte riktigt hållbart i den globaliserade massproduktionens tidsålder. Och vill man tillbaka till mer lokal produktion inom ramen för ett mer uthålligt ekonomiskt system är det tveksamt om det kan fungera inom kapitalistiska ramar. Men däremot skulle man ju inom andra ramar kunna tänka sig vissa typer av återindustrialisering med utgångspunkt från lokala resurser och behov. Då kanske det till och med är lika bra att gamla bilfabriker och liknande försvinner, och ersätts av något annat och mer framtidsinriktat.