På basen av den kapitalistiska produktionen utvecklas i aktieföretagen en ny svindel med förvaltningslönen, genom att vid sidan och över den verklige direktören uppträder ett antal direktioner och bolagsstyrelser, vilket i själva verket använder förvaltning och uppsikt som en förevändning att utplundra aktieägarna och berika sig själva.
Sålunda skrev Karl Marx i slutet av 23:e kapitlet i band III av Kapitalet. Bonusgubbar fanns alltså redan på 1800-talet!
I föregående blogginlägg citerade jag Marx om statsskulden. Ett stort och läsvärt inlägg om densamma skuld finner man hos herrar Kildén & Åsman. Där görs en del intressanta påpekanden, som att man skall inte bara räkna skulder utan också tillgångar när den ekonomiska ställningen skall fastställas. Och att det är av betydelse vem som sitter på skuldsedlarna: har man i princip lånat ut pengar till sig själv inom landet är det mindre riskabelt än om det är ett gäng utländska bankirer (uppbackade av sina aggressiva regeringar) som står för utlåningen. Fler intressanta observationer finns i den bloggposten.
Vad man kanske kunde tillägga är att de belopp som bankerna lånar ut i riktiga pengar torde vara betydligt lägre än de summor som står på skuldsedlarna. En bank behöver ju bara ha täckning för en mindre del av det kapital som den lånar ut. Men för den lilla insatsen vill man ha jättebelopp tillbaka, ungefär som bonusgubbarna som Marx skrev om!
Ja, desto mer jag lyssnar på högerfolk, libertarianer och andra, så upplever jag att de återuppfunnit 1800-tals samhället och tror att det vore ett fantastiskt framsteg att vrida tillbaka klockan 100 år.
SvaraRaderaVet inte om jag håller med om att man bara måste finjustera detta gamla samhälle som de som levde på den tiden inte verkade uppskatta så värst mycket.
Nej, liberala ekonomer bör slå upp vad en "ad hoc teori" är och ta sig en titt på sig själva.
Ur vissa synvinklar var väl 1800-talet ett framsteg ... jämfört med 1700-talet.
SvaraRadera