Att inte ta "debatten"

Den här bilden tog jag för några veckor sedan, det var en banderoll som hängde på Sergels torg när Afghanistandemonstrationen kom dit. Av någon anledning tycker jag att den passar in i temat för följande inlägg: debatter är bra, men då skall det vara debatter och inte "debatter" där villkoren ställs av konstiga hatgrupper med förvriden världsbild.

Jag satt i kloka människors sällskap igår eftermiddag och lyssnade bland annat till kloka och intressanta synpunkter från Ali Esbati, en av Vänsterpartiets skarpare hjärnor som sedan några år är utlokaliserad till Norge. Han pratade om populistiska och rasistiska rörelser i Europa som under de senare åren vunnit rejält med mark. En förklaring till det är uppenbar: den traditionella arbetarrörelsen har mer eller mindre säckat ihop i de flesta länderna (Tyskland med die Linke är ett intressant undantag) och när kvarvarande politiker i dessa tidigare arbetarpartier och fackföreningar tagit över den neoliberala verklighetsbeskrivningen öppnas dörren för betydligt värre grupper.

För det finns inte bara en neoliberal verklighetsbeskrivning som inte är av denna världen, de allt starkare hatpartierna kommer också med en beskrivning. Och den vill de ha "debatterad". Men följer man Esbatis resonemang uppträder då ett märkligt förhållande: den som påpekar fel, brister, orimligheter blir inte bemött. Det blir ingen diskussion. I stället kommer anklagelser om att man "inte vill ta debatten". Men då är det ju ingen debatt längre, det blir en förvriden verklighetsbeskrivning som hatpartierna kräver att man skall ställa upp på. Vad blir det då för debatt? - Detta är ett gott skäl att inte "ta någon debatt" med dessa människor. De vill ju inte ha någon debatt, de är inte beredda att ta argument, de vill bara ha bekräftelse på sin egen förvridna världsbild.

Hatgrupperna kan bara bemötas effektivt genom att slå sönder det nyliberala inflytandet, för där har vi grunden till att de kunnat växa. Att "ta debatten" med personer som inte vill ha någon debatt och faktakontoll av vad de säger kommer leder ingen vart.

Skall vi ta fram nasseargumentet på slutet ... skulle du diskutera med nassar som beträffande judarna hävdar ... nej, jag tar fram ett annat argument. Skulle du ställa upp och diskutera med en rysk pogromist av modell 1905, en polsk judehatare av mellankrigsmodell, eller en arabisk extremislamist idag, med anledning av den världsbild som finns i "Sions vises protokoll" som om den vore sann och värd att debattera (= att bekräfta)?

Miss?

Man kanske kan minnas det här citatet (jag har kursiverat de mest centrala orden) ...

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning". ... Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

... med anledning av det här:

Miss?  Attityden påminner lite om ett annat fall jag skrev om här. Gamla kärringar (och gubbar antar jag också) skall passa sig jävligt noga i det nya fina liberal-samhället där marknadsfrihet råder. Här får man inte vara trött och virrig i huvudet, för då kommer en marknadsliberal och sparkar en över kanten!

Och det inledande citatet? Jo, det kommer från Det kommunistiska partiets manifest, 1848.

Bildbevis - kampen mot neoklassikerna

Jag skrev tidigare om ett manifest som skäller ut de neoklassiska nationalekonomiska lärarna, och som tycker att de skall jagas bort som straff för den skada de gjort. Här kan vi se hur det ser ut i praktiken på Berkeley. Manifestet har klistrats upp på dörren till Daniel McFadden, en "pristagare" vars namn jag utan några skamkänslor glömt bort. Hoppas att någon placerar det på Assar Lindbäcks dörr också. Bara färgen är så läskig att alla måste förstå att det rör sig om något fruktansvärt.

Rubriksättare i farten

Från allas vårt Aftonlövet får vi lära oss en ordkombination som jag tror är ny. Tidigare hade man väl skrivit "tänker befolka" eller något åt det hållet, men att "bosätta" ett ställe har jag aldrig hört om tidigare. Eller handlar det om en felskrivning, och man tänker "besätta" Mars? Det vore väl typiskt för militaristiska jänkare.

Jaha, en stackars svensk ingenjör har råkat i svårigheter i det notoriskt oroliga Yemen. (Skriver man inte Jemen på svenska förresten?) Dock, i det finstilta nedom rubriken ifrågasätts om mannen var svensk. Vet man ens om han var ingenjör? Och hände det verkligen i Jemen?

Jubilarer i tysthet?

Detaljer om den här affischen finns här

Jag såg i tidningen Proletären nyss att det är 40 år sedan föregångaren till dagen KP bildades. Det var KFML(r) - där (r) stor för revolutionärerna - som med buller och bång bildades i Göteborg vid denna tid år 1970. Ovanstående affisch är från valet 1973 och föranledde väl en del höjda ögonbryn, men kanske inte så många hysteriska utbrott. r-arna var ju som de var, och deras dåvarande ordförande Frank Baude skrev roligt om affischen i sina minnen.

I övrigt kan man säga att r-arna under några år var nästan hysteriskt aktiva, och att det sedan skedde en avmattning. Men till skillnad mot många andra grupper har man överlevt. Och inte bara det: idag heter man Kommunistiska Partiet och ägnar sig åt fridsam parlamentarisk kamp för det mesta (samt en del socialt arbete i Uppsala tror jag). Parollen "leve de vilda strejkerna - fram mot den socialistiska revolutionen" har man inte hört på länge. Jag såg vid något tillfälle att maoisterna i Malmö var skitförb-e på KP för att dess folk där inte är tillräckligt militanta.

Det var faktiskt en insändare i Proletären som påminde om jubileet, och undrade varför det inte firas nu. Redaktionen förklarade att man kommer att fira det i samband med nästa kongress, som kommer i januari, men det låter lite ansträngt.

Möjligen kan förklaring vara att r-arna har en historia som i sina äldre skikt har en del konstiga inslag. Sådant som att man försökte bilda sin egen vietnamrörelse på tvärs mot De Förenade FNL-grupperna, och att man fullständigt tog avstånd från fackligt arbete. Idag har man goda kontakter med Vietnams Arbetarparti som det verkar, och en hel del partimedlemmar är också fackligt aktiva. Men det finns en period mellan dessa motpoler som kanske måste förklaras på något sätt. Jag tror det finns andra underligheter också - försökte man inte närma sig Bresjnevs gamla sovjetparti också under en period? I ett par av Guillous böcker om agenten Hamilton påstås att SÄPO var inblandade i bildandet av KFML(r). Det skulle ha varit ett sätt att samla de värsta hetsporrarna inom vänstern på ett ställe. Jag vet inte hur mycket som ligger i det. Men en del folk inom det tidiga (r) kanske inte var riktigt klara i knoppen. De rensades ut några år senare. Var det inte någon som spöade upp en trotskist också?

Jag tycker det var knasigt och skadligt att bilda r-gruppen som man gjorde 1970, men gjort är gjort och det är väl bara att önska god fortsättning. Möjligen kan de allt bistrare tiderna göra att dagens KP:are får fundera på om man inte skall damma av en del gamla stridsparoller igen?

Första maj i Stockholm. r-arna marscherar ännu under den gamla fina Röd Front-banderollen. Man samlas här på Mynttorget nedanför kungliga slottet varje år. Kungen torde inte behöva känna sig särskilt oroad.

Ned i samma flod eller i en ny?

Vi går ner och går inte ner i samma flod. Vi finns och vi finns inte.

Inledningsvis ett citat från den grekiske filosofen Herakleitos, även känd som "den dunkle". Men vad han säger är klart nog: världen förändras. Vi kliver inte ner i samma flod två gånger. För när vi gör det den andra gången så har vattnet vi befann oss i första gången redan runnit vidare, och nytt vatten har kommit, även om floden i sig ser likadan ut. Och vårt liv är i ständig förändring, det är något som pågår så länge vi lever.

Somliga försöker dock få stabilitet  i tillvaron. Denna reklamskylt fotograferade jag på tunnelbanan i morse.

Skulle guld vara säkrare? Finns det guld nog för att tillfredsställa alla säkerhetsivrare, eller kan det möjligen vara så att den verkliga mängd guld som ligger till grund för guldspekulationen är betydligt mindre än de pengar som spekulanterna öser in just i den nischen - kan det möjligen finnas en bubbla här också? (Och så är jag generellt undrande när reklam av den här typen dyker upp i plebejiska sammanhang som tunnelbanan. Har de riktiga spekulanterna redan börjat ana oråd och drar till andra grönare ängar, kanske efter att först ha sålt av sina dubiösa guldinnehav?)

Historien förefaller inte vara stabil. Kriser kommer och går. Här tar jag och kopierar in en del av vad min trogne läsare Jan skrev i en kommentar till föregående inlägg, för här ges stora och intressanta historiska vyer. Han hänvisar till Carlota Pérez' Technological revolutions and financial capital, samt en presentation  som går igenom ...:

... de fem teknologiska skiften vi har haft sen 1700-talet och visar att de gick till på ungefär samma sätt. Kopplade till vart och ett var en period strax efter de revolutionerande innovationerna med sanslös spekulation och övertro på deras möjligheter, varefter politiska reformer såg till att spekulationen upphörde och tekniken kunde tas fullt i bruk.

...

Vad som än händer kommer antagligen tekniken att tämjas och bubbelekonomin att upphöra, det har den gjort tidigare. Men inte av någon av de aktörer som finns nu, uppenbarligen.

Eller också... Enligt Pérez har det bara tagit ca 20 år efter den revolutionerande nya tekniska uppfinningen tills förhållandena har ordnat sig. Men nu har det gått 40 år sen mikroprocessorn uppfanns och ännu har ingen sett ens början på bubbelekonomins slut. Kanske har Immanuel Wallerstein rätt när han säger att kapitalismen har uttömt sin kraft och bara kaos återstår tills vi hittar på ett nytt system?

Det lät riktigt revolutionärt på slutet. Eller om vi tar den gamla ramsan "socialism eller barbari". Men för att inte tappa ämnet helt för det här inlägget: den fråga man kan ställa sig är om det går att lära av historien. Kan några tidigare cykler av tekniska språng som alla urartat till spekulation och krasch, men som lösts till slut, lära oss något om framtiden? Pérez själv verkar av presentationen att döma vara helt klar över att förhållandena ändras och att vi har olika vatten runt fötterna varje gång vi kliver ner i floden, men kan man tänka sig ett alternativ där floden torkar ut, byter lopp, elimineras av ett vattenkraftverk, förvandlas till ett otrevligt myggförpestat träsk ...? Det kanske kommer ett läge där vi inte ens kan låtsas att det är samma flod vi badar i. Och jag vet inte om det är ett bra eller dåligt alternativ.

En sista (tror jag) trött kommentar ...

Jag vet inte om det är mödan värt att älta mer om det söndervittrande "rödgröna" samarbetet. I Aftonlövet har Katrine Kielos härsknat till ordentligt på ledarsidan:

... Socialdemokraterna har en partikultur som håller smarta idéer ute och smarta människor inne. ... Socialdemokratin är oinbjudande, paranoid och intetsägande.

Och i samma tidning hävdar Göran Greider att socialdemokraterna inte haft en ny idé på femtio års tid.  Nej, det är klart att om man har svårt att hantera tänkande människor blir det problem. På sluttampen skriver han att  ... :

... människor i dag är mer avancerade än det samhälle de tvingas leva i. Och att detta samhälle inte längre är vårt, det är borgerlighetens. Det måste återtas och det måste förändras.

Det låter som en version av den marxistiska samhällssynen: när den politiska överbyggnaden inte hänger med  den samhälleliga basens utveckling blir det kris och nödvändigt att stuva om i överbyggnaden.

Men det finns ju mängder av orsaker som kan läggas ihop för att man skall kunna förstå hur socialdemokraterna blev ett jätteparti med långvarig maktställning som nu bara sjunker ihop till en kletig otrevlig gegga. I en kommentar till ett inlägg på bloggen Biology and Politics skriver Jan Wiklund:

S baserade sin makt på en av historiens mest imponerande folkrörelsemobiliseringar. Men priset för statsmakten var att s tvingades medverka till att avmobilisera, med stundom rätt ruffliga metoder. När rörelsen var avmobiliserad - död - nog fanns inget behov av s längre.

Inga andra politiska alternativ kommer att dyka upp än vad det finns mobiliseringar för. Det behövs nya strejker, ockupationer, manifestationer, med en sammanbindande folkrörelsekultur. Först då finns det underlag för politiska partier med kraft nog att styra.

Notera det där med "ruffliga metoder". Det fanns en tid när "rörelsen" inte bara hade masstöd och sociala ideer, men också tillgång till mer eller mindre officiella polisiära knölpåkar för att slå ner olika typer av motstånd. Nu har man varken det ena eller andra, och det är frågan om det är värt att slösa så mycket intresse på folk som är oinbjudande, paranoida och intetsägande? Och som för allt i världen inte vill höra talas om strejker, ockupationer, manifestationer eller en sammanbindande folkrörelsekultur.Vad är partiet bra till över huvud taget? Säg "Modern Monetary Theory" till deras "ekonomiske talesperson", och denne lär förmodligen svimma!

Ja, det här är ekorrar, men jag tycker att de inte ser så inbjudande ut de heller. Kanske paranoida? "Rör inte mina arvoden och min Riksdagspension!"

Och detta gäller i tillämpliga delar också vänsterpartiet. Var redo för transporten till historiens sophög! (Jag vet inte vem som uppfann uttrycket om sophögen, men kanske Friedrich Engels övertog det från den tyske anarkisten Max Stirner som var i farten lite tidigare än Marx och Engels.) Har partier som så grovt misskött sig rätt att kräva vår uppmärksamhet och snylta på vår tid?

Lästips vetenskap

Varför inte ägna en stund åt att läsa den här artikeln om biologi som författats av prof. Erik Svensson och Pia Gustafsson (där ES = bloggkollega Biology and Politics) och en svarsartikel av fil.dr. Kerstin Berminge (alias bloggkollega Kerstin på Motvallsbloggen)? Jag tycker att det blev flera intressanta vinklar hur man kan se det där med biologins betydelse för att förklara det mänskliga samhällets utveckling, och omvänt hur samhällets utveckling skapar olika biologiska förklaringsmodeller för att passa rådande politiska trender, och en eventuell socialistisk framtid.

Det är trevligt med trevligt sällskap

Är människan i grunden altruistisk eller egoistisk? Och vad betyder det för socialismen? Varför inte se det så här: om människan är altruist är det inget problem med socialism och samarbete. Är människan egoist så är socialism av rent egoistiska skäl det bästa alternativet för att överleva. Värsta alternativet är egoistisk egoism där en tanklös kortsiktighet ödelägger alla framtidsutsikter. Vassego och välj! Hade jag varit med i debatten kanske jag hade påpekat att vi lever i biologiska system som alltmer knyts samman via världsomspännande elektroniska nätverk, och tror någon att det inte kommer att återverka på den mänskliga hjärnans arbete så torde det vara feltrott!

Läget år 2030?

Den här tabellen kan vara svår att läsa, men den finns i större format här

Kan man förutspå hur världsekonomin ser ut om tjugo år? - Ett bra svar kan vara att "gissa går ju alltid, men säker kan man aldrig vara".

Antag att en rik person har 100 kronor i årsinkomst och en fattig 50 kronor. Man gissar att den rikes inkomst kommer att växa med 1,82 procent per år medan de fattige kommer att få 4,56 procents årlig ökning. Kommer den fattige någon gång att komma ikapp rikingen? Jag frågade min miniräknare och fick svaret att det sker efter drygt 26 år. (Ekvationen 100*1,0182^x = 50*1,0456^x ger att X, som är antalet år jag frågar efter, blir drygt 26,1 år.) Ränta på ränta kan alltså ge stora siffror från en liten början och kasta om förhållandet mellan rika och fattiga.

I artikeln med diagrammet hänvisas till den ekonomiske forskaren Angus Maddison. En hemsida tillägnad hans verk finns här. Som forskare hade han gjort antaganden om världsekonomins utveckling, men kanske varit för pessimistisk vad det gäller Latinamerika och Afrika. Nu har några andra ekonomer uppdaterat vad Maddison kommit fram till och är mindre pessimistiska. Det går bättre för Latinamerika - det är väl bland annat ett resultat av att en del stater brutit med nyliberala utvecklingskoncept som snarare leder till avveckling - och jättar som Indien och Kina tuffar på bra. (Men som bland annat exemplet Indien visar så betyder inte utveckling för mindre grupper av befolkningen att de stora grupperna får det bättre - man skapar några miljardärer och mängder av fattiga.)

Blir det verkligen så att de stater som inte ingår i OECD kommer att stå för 70 procent av världens produktion om tjugo år? Med tanke på att "de därute" väl har cirka 70 procent av världens befolkning vore det inte annat än rättvist. Det finns anledning till viss optimism, men med varnande pekfingrar höjda. Pandemier, resurskriser, krig - hur kommer ett sönderfallande USA-imperium att uppträda mot omvärlden exempelvis - ekologiska kriser, kulturell förvirring ... . Men trots alla varningar kanske man kan gissa att jämvikten i världen som så grovt förstördes av 500 års västerländsk kolonialism och imperialism kommer att återställas.

OECD-länderna är blåfärgade, har ofta blå politiker, utvecklas inte så bra nu och kanske inte i framtiden heller. Ser ut som om framtiden finns därute i det grå.

Maurice Allais

I en av mina bloggposter angående "nobelpriset" i ekonomi nämnde Pierre Gilly en av världen bortglömd och förskjuten nationalekonom som dock fick detta pris. Maurice Allais var namnet, och det verkar vara en intressant person. Nu finns det en bloggpost av Pierre som beskriver denne man lite mer. Läs bara vilken hädare det rörde sig om, han ansåg att ... :

... inkomster av kapital borde beskattas betydligt högre än löner. Och när han sedan började kritisera frihandeln – även inom EU – gjorde han sig helt omöjlig i media. Allais menar att den allt lägre tillväxten och högre arbetslösheten som drabbat västvärlden sedan sjuttiotalet är en följd av en ogenomtänkt frihandel.

Det var att svära i kyrkan det! Så här såg han i alla fall ut år 2001, vid nittio års ålder. Å ena sidan kan han ha varit tidigt ute med en del teorier inom nationalekonomin, å andra sidan skrev han på franska och var inte så förtjust i översättningar, så då kom andra och knyckte ideerna i stället och de blev kända under andras namn. Man får i alla fall det intryck av en engelsk Wiki-artikel om honom. Den franskläsande går naturligtvis hit och får mer kött på benen.

"Er tid är ute ... gamla getter ..."

På Real-World Economics Blog publiceras detta upprop från University of California i Berkeley, med syftet att befria undervisningen i nationalekonomi från den neoklassiska tvångströjan. Den upproriska tonen kan man inte klaga på. Hoppas att många "gamla getter" känner sig träffade av det här:

Kick It Over Manifesto 

We, the undersigned, make this accusation: that you, the teachers of neoclassical economics and the students that you graduate, have perpetuated a gigantic fraud upon the world. 
You claim to work in a pure science of formula and law, but yours is a social science, with all the fragility and uncertainty that this entails. We accuse you of pretending to be what you are not.

You hide in your offices, protected by your mathematical jargon, while in the real world, forests vanish, species perish and human lives are callously destroyed. We accuse you of gross negligence in the management of our planetary household.

You have known since its inception that one of your measures of economic progress, the Gross Domestic Product, is fundamentally flawed and incomplete, and yet you have allowed it to become a global standard, reported day in, day out in every form of media. We accuse you of recklessly projecting an illusion of progress.

You have done great harm, but your time is coming to a close. Your systems are crumbling, your flaws increasingly laid bare. An economic revolution has begun, as hopeful and determined as any in history. We will have our clash of economic paradigms, we will have our moment of truth, and out of each will come a new economics – open, holistic, human‑scale.

On campus after campus, we will chase you old goats out of power. Then, in the months and years that follow, we will begin the work of reprogramming your doomsday machine.

Sign the manifesto at
www.kickitover.org

Che-faktorn - utsliten, inte så bra, eller ...?

Ovanstående bilder tog jag för några veckor sedan, i samband med Afghanistan-demonstrationen på Sergels torg. Jo, jag vet: el Che är en av de stora revolutionära förebilderna från förra århundradet, beundrad av många, och det som jag kallar "Che-faktorn" är ofta hög på olika demonstrationer. Men om man nu som marxist försöker tänka lite kritiskt ...

Che deltog i tre revolutionsförsök varav det första lyckades (fast det höll på att gå åt helsicke där också i inledningen) och de två andra misslyckades gruvligen trots att förutsättningarna rätt behandlade inte borde ha varit så dåliga. Orsaken verkar ganska klar: i stället för att först jobba upp en politisk bas och sedan vid behov ta till väpnad kamp vände Che upp och ner på det hela: en gerillagrupp skulle köra igång hela processen, upprorets politiska bas byggdes runt gerillan.

Jag tycker det känns slitet med Che numera. Inte för att det handlar om gamla ideer, utan för att det handlar om gamla och inte så hållbara ideer. Uppror är sällan en "quick fix". Varför skulle inte i stället för Che den glada tösen nedan kunna vara symbol för 2000-talets stora uppror i Tredje världen (och vara en trevlig bild att bäras runt på flaggor, plakat och tröjor här hemma hos oss)?

- Varför? undrar någon kanske. Vad är det för bra med henne och hennes urmodiga gevär?

Jo, det är en ung medlem av Folkets Befrielse-Gerillaarmé i Indien, det maoistiska partiets väpnade arm. De kontrollerar stora områden i centrala delen av landet, och det är ingen tillfällighet. Partiet dimper inte bara ner i en by och proklamerar väpnad kamp, man bygger först den politiska basen, skaffar sig förtroende hos flertalet människor i området - och därmed kan man kämpa år efter år under ytterst svåra förhållanden mot oerhört överlägsna motståndare.

Genom ibland många års icke-militärt arbete bygger partiet upp förtroende, visar sig stå på vanligt folks sida, kan inte som statens ämbetsmän mutas att gå de rikas ärenden, ordnar sjukvård och undervisning, värnar om lokal kultur, ser till att folk får bättre betalt för sitt arbete eller sänkta arrenden på jord. En växande del av partikadern rekryteras från lokalbefolkningen och därmed blir man ännu starkare. Därmed är inte strider med regeringens poliser och soldater eller godsägarnas och stamhövdingarnas privatarmeer det viktiga i alla lägen. Man tar till sådan åtgärder bara när det är nödvändigt för att skydda sin mänskliga politiska bas och varna motsidan för övergrepp. Politiken går främst, inte äventyr av Ches modell. Därmed står man ganska väl rustade när stora offensiver av regeringstrupper rullar in mot de zoner man kontrollerar.

Jag antar att denna trista långsiktighet inte verkar så kul för en del yngre otåliga människor i väst som under några år bär omkring på en tröja med Ches bild - och sedan släpper engagemanget och gör något annat. Men det kanske kunde vara intressant att resa frågan i alla fall? Vilken linje skall unga upproriska människor följa?

Den långsiktighet som flickan ovan företräder skiljer sig från den här kortsiktigheten som är så snabb så att mänsklig eftertanke inte ens hinner komma med i bilden: För några år sedan behölls 70 procent av köpta aktieposter i USA i genomsnitt 11 sekunder! Det är datorer som får sköta ruljangsen. Att köpa en aktiepost, kanske därmed hjälpa till att driva upp kursen litegrann, och sedan blixtsnabbt sälja för att kamma hem en vinst - med den takten kan vi glömma kvartalskapitalismen! När stora delar av aktiemarknaden fungerar så har man kommit väldigt långt från det som var det ursprungliga målet: att förmedla kapital till företag och branscher som kan utföra de mest lönsamma och samhällsnyttiga arbetena. Det låter som ett argument för att minska ägandetiden för aktier till noll.

Nutida Nobel om det falska nobelpriset

Jaha, tre pristagare var det i år ja ...

En lite gammal nyhet vid det här laget, men det var ju tre gubbs som fick Riksbankens så kallade pris i ekonomi till Alfred Nobels minne i år. Vet inte hur de ser ut, så bilden ovan får gälla. På Real World Economics Blog skriver man att att det hela borde döpas om till Nobelpriset i neoklassisk ekonomi. Det är ju i stort sett den sortens kufar som får priset. Men via samma blogg hittar jag ett debattinlägg av gamle Alfreds nutida släkting Peter Nobel. Han hävdar att nobelfamiljen inte är så lycklig över det här "varumärkesintrånget". Slutklämmen:

Okunnig i ekonomisk vetenskap har jag inte någon uppfattning om alla enskilda ekonomipristagare.  Något måste ändå vara fel, när alla ekonomipris utom två tilldelats västerländska ekonomer, vilkas forskning och slutsatser inriktats på skeenden där och under dess inflytande.  Jag kan tänka mig Alfred Nobels sarkasmer om han fått höra talas om sådana pristagar. Han ville ju att hans priser skulle tillfalla dem som gjort mänskligheten den största nytta, hela mänskligheten!

Med andra ord skulle familjen vara lyckligare av att slippa sammanblandas med detta pris. Och får man tro hans nutida släkting så skulle inte Alfred gilla att blandas samman med nationalekonomer heller. Det kan låta logiskt: det var under hans tid som den äkta klassiska nationalekonomin kraschade och alltmer kufiska neoklassiker och marginalister började ta över. Skall vi satsa på "The Monkey Prize in Economics" i stället?

Sitter någon på berget för att se tigrarna slåss?

Är detta framtiden? De stålhårda bataljonerna (det var visst Revolutionära Fronten ovan) marscherar fram längs gatorna i raka led. Jag hade med den här bilden, och några andra av intresse i sammanhanget, i ett blogginlägg för några år sedan. Tyckte jag fick ihop mina synpunkter rätt bra då, och det kom bra kommentarer också.

Tyvärr är ämnet fortfarande aktuellt. Frågan är: om och hur organiseras försvar mot otyg som skytten i Malmö (när man kan betvivla att polisen inte fungerar som den skall)? Och vad skall det leda fram till? Jag refererade igår till bloggkollegan Röda Verb som är inne på den linjen. RV befinner sig rätt nära det drabbade området. Idag hittade jag en intressant parallell: Kerstin på Motvallsbloggen har många tänkvärda reflexioner både om dagens läge och den liknande situationen i början på 1990-talet. Bland annat detta:

1993 bildades AFA, antifascistisk front. Invandrargäng började också organisera motstånd mot skinnnskallarna och deras attacker och började ge igen med samma mynt. Det dröjde inte så länge förrän skinnskallarna började låta håret växa då de började bli rädda att få stryk när de var ute på stan. I DN och de andra av våra stora media beskrevs AFA, antifascisterna som de kallades, som hemska våldsverkare. De var ju vänsterinriktade. Men de fick i  huvudsak stopp på de här attackerna mot invandrare och flyktingar, det som beskrivits som ”pojkstreck” av polisen och i media och som man inte vidtog några allvarligt menade insatser för att stoppa.

Det fungerade alltså i viss mån, men ibland har det blivit dödliga uppgörelser och kanske helt ovidkommande personer har råkat komma i vägen när olika grupper brakat samman. Man får dessutom intrycket av att politiken kommit i bakgrunden och det blivit mer av drängslagsmål vartefter tiden gick.

Mördare brukar inte gilla att bli observerade under tjänsteutövning. Man får anta att om grupper av oroade personer finns ute på gatorna kan det få avskräckande verkan på skytten. Med tanke på vad han (man får anta att det är en han) håller på med får han ta risken att bli inte bara observerad, utan kanske också fasttagen och (ihjäl)slagen av någon sorts självförsvarsgrupp. Ur den synpunkten är sådana grupper bra.

"Grannsamverkan mot våldsmän" - snart kanske lika populärt som "grannsamverkan mot inbrott"? Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Men det finns några steg till i tankekedjan som inte bör glömmas bort. Kerstin var i sitt inlägg inne på massmedias roll, men antydde lite om samhällsutvecklingen i stort, nämligen att det var slut på industrialiseringen av Sverige för tjugo år sedan. Det blev en djup kris. En marxist skulle peka på hur en allt sämre fungerande ekonomisk bas slår igenom i den politiska diskussionen i samhällets överbyggnad, och att detta bland annat medför att en massa väldigt otrevliga ideer med ens anses legitima att föra fram även i "respektabla" media. Och när vi kommer i det läget så drar de med sig otrevliga handlingar: Lasermannen, ligister som försöker bränna flyktingförläggningar, etc. Opportunistiska mediepersoner följde med i och underblåste den här utvecklingen genom att ta över en del argument från de som inte gillar utlänningar.

Ett flertal kollegor i bloggvärlden har påpekat att det bästa sättet att ta hand om den nya vågen av rasister är att bekämpa den kapitalistiska regim som är grunden till missförhållandena. Det är när läget ser hopplöst ut för många som vi får förortskravaller, rasistgäng och liknande. Med andra ord heter lösningen enhet och  klasskamp. Är det "invandrarna", eller stenrika inhemska kapitalister, som fått västvärldens ekonomier att gå i botten och utlösa grymma "sparpaket" som drabbar de fattigaste värst? (Säg ordet "klasskamp" till Sahlin eller Ohly: de kommer förmodligen att skrika usch och fy och lägga benen på ryggen - man kan inte lite på att de skall göra något vettigt.)

Då är frågan om det skall vara någon sorts klassorganisationer som skall försöka hålla rent på gatorna. Lenin skulle ha gillat idén. Och vilken roll skall grupper av AFA:s typ kunna spela utan att det hela går överstyr? Kommer de här grupperna att fortsätta verka även efter att skytten förhoppningsvis är bortplockad på något sätt, och för vilka mål? De kan ju glida iväg åt håll som inte är så bra, eller mot väldigt positiva insatser, beroende av vilka människor som dominerar dem.

Jag ser en risk här, mitt i det positiva att människor sluter sig samman. Man kan komma till en situation som jag tror kineserna jämför med att "sitta på berget medan tigrarna slåss". Man sätter sig vid sidan medan två av ens fiender slåss, och så kammar man hem vinsten när de själva inte orkar längre. I den situation som råder i Malmö skulle det i princip innebära att försvarsgrupper kämpar inte bara med lokala rasistgäng av våldsam typ, utan också med polisen (förmodligen rätt rasistisk den också), och detta medan sverigedemokrater, vellingemoderater och liknande figurer passiva kan sitta vid sidan av och så småningom försöka kamma hem de politiska vinsterna åt sig själva och sina uppdragsgivare utan att behöva riskera sitt eget skinn. "Titta på alla dom där som är ute och slåss, vi är minsann inte såna, vi vill bara ordning och reda på gatorna, och mer poliser som håller efter alla busar ..." Kanske det redan sitter smarta partistrateger och tänker åt det hållet?

Det som det skulle vara slut med ...

De som hurrade för invasionen av Irak uppgav sig vara upprörda över Saddam-regimens övergrepp, med mord, misshandel, tortyr av allehanda slag. En del människor är ju påhittiga vad det gäller att plåga andra människor, men med USA:s invasion (där Sverige hade kunnat vara med om krigspartiet här hemma fått sin vilja fram) skulle det bli slut med terrorn. De stackars irakierna skulle få frihet nu, och demokrati ... Och så kommer detta:

En hemlig order gjorde det möjligt för USA att låta irakiska säkerhetsstyrkors övergrepp på hjälplösa fångar passera. Övervåld som bland annat bestod i misshandel, elchocker och våldtäkter ...

Vad skall man säga nu då? Hederligast är väl att säga att man hade fel om den moraliska halten hos USA och dess kompisar. En del väljer nog att inte säga något alls, och hoppas att tidigare sagda dumheter glöms bort. Men vi får nog också i den politiska undervegetationen räkna med att stöta på förnumstiga typer som vet allt, inklusive att det här är krig och i krig händer sånt här. (Fast man kanske inte sagt det tidigare.) Och eftersom saker är som de är finns det inte mycket att göra, utan bara att köra på.

Någon kanske vill klaga över att "våra pojkars" säkerhet sätts i fara av den här sortens avslöjanden. Med andra ord: om det kommer fram vad de håller på med ser det väldigt illa ut, och många kan bli väldigt arga. Men egentligen torde det mesta redan vara känt, det är bara det att de stora medierna i de krigförande länderna i väst inte varit så pigga på att fråga irakier, afghaner, palestinier, libaneser, pakistanier, somalier och andra vad de varit utsatta för. Nu kanske i alla fall fler människor i den här delen av världen förstår varför det finns en massa arga människor långt därborta där det förs krig. Obegripliga bilder av arga demonstranter kanske plötsligt blir begripliga. Förhoppningsvis är det så, och att det leder till politiska konsekvenser. För Sveriges del vore det lämpligt att avbryta allt samarbete med den värste aktören i det här spelet - USA:s våldsapparat - och omedelbart se till att vår kontingent tas hem från Afghanistan. En hemtransport borde kunna ske på mindre än en vecka.

Folkmusik och väg mot folkmord?

Jag lyssnade till en debatt i radions P2 tidigare idag. Det handlade om Sverigedemokraterna och kulturen. Om vad som är eller inte är svensk kultur, eller med andra ord kärnsvensk folkmusik. Om det finns någon sådan, skall man försvara den och i så fall hur?

Ur en synpunkt är det ju inte så lätt att som Sverigedemokrat försvara "det svenska" inom folkmusiken. Namnen på alla gamla folkdanser talar ju klart om att de kommer utifrån: polska, hambo, engelska, masurka ... . Inte heller lär man kunna påvisa att fiol, näverlur eller enradigt magdeburgerspel är svenska uppfinningar. Något svenskt "urspråk" är svårt att urskilja i vår importerade ordmassa. Kulturen är ett flöde av ideer och metoder vandrar hit och dit. Det gäller även folkmusiken, och det tycks som om många inom folkmusiken här hemma är öppna för vad som kommer från andra håll i världen. Och det är ju inte konstigt: är man musikintresserad så är man, och då är riksgränser och etniskt ursprung inte så viktigt. Stora delar av rörelsen för folklig musik och dans verkar vara öppen mot världen.

Men jag undrar om debatten egentligen ledde någon vart. Kanske jag har fördomar, men jag undrar hur många inom SD och dess väljare som just är sålda på svensk folkmusik. Eller ens skånsk - där har ju SD sina starkare väljarbaser. Jag tvivlar på att det är kulturhänsyn som gör att en del människor gillar SD:s krav på att resurser skall riktas speciellt mot svensk kultur medan det "mångkulturella" skärs ned.

Med andra ord tror jag inte att SD-väljare i sig blir upprörda för att någon spelar oudh eller peruansk panflöjt i stället för svensk bonnfiol eller säckpipa. (Jag misstänker att SD-are i gemen mest lyssnar på samma radioskval som alla andra i alla fall.)  Däremot kan man, om man ogillar invandrare, försöka klämma åt dem genom att se till att bidrag till kulturella aktiviteter förnekas dem, och att i stället det äkta svenska skall gynnas. Det kan man motivera med att resurserna ju är begränsade, så tyvärr ... . Om det är så blir det tämligen meningslöst att försöka bevisa att den svenskaste av folkdanser, polskan, som namnet klargör är polsk, för det är inte i de banorna SD-arna tänker. De är ute efter att klämma åt någon helt enkelt, och försöker hitta någon ursäkt som låter hållbar. Men det skall göras så att det inte uppenbart ser ut som ett övergrepp.

Mer "direkt aktion" ser vi från den person som skjuter ner folk med "fel" utseende i Malmö. Jag undrar vad nästa steg kan vara bland grupper som känner sig hotade? Bildande av självförsvarsgrupper? Bloggkollega Röda Verb skriver om stämningen och frågar med rätta om myndigheterna hade varit lika långsamma med att reagera om muslimer skjutit ner folk i moderattäta Vellinge eller något annat överklassgetto. En retorisk fråga som vi vet svaret på.

Samtidigt är det lätt att se riskerna här. Dels att den militära urbanism som jag skrivit om tidigare tar chansen att breda ut sig under täckmantel av jakt på den där skytten. Med andra ord att mer eller mindre militariserade polispatruller ockuperar "besvärliga" områden. Dels att självförsvarsgrupper genom missförstånd hoppar på fel folk när de skall försvara sig och någon ovidkommande stackare får på skallen. Och så får vi en situation när andra skall försvara sig mot försvarsgrupperna, vilket torde vara idealet för folk av SD-modell som vill visa hur våldsamma och otäcka "invandrarna" är. Men att folk sluter sig samman mot det här eländet är bra, det är en klar signal om att "nu får det vara nog". Det har varit nog med folkmord och folkmordsliknande aktiviteter i Europa!

(Röda Verb återkommer här.)

Bakom den onda utveckling vi nu ser finns liberaler. Birger Schlaug pekar på dem i den här korta men hårtslående bloggposten. När jag tog en promenad på eftermiddagen noterade jag de två kvällstidningarnas löpsedlar: båda upptogs i stort sett av den uppseendeväckande nyheten att någon som kallades "Idol-Alice" hade problem av något slag. Finns det något samband mellan det och pistolmannen i Malmö? Det händer i samma samhälle - är det månne bara olika aspekter på ämnet "dumhet"?

Till sist: I stora delar av Skandinavien var det kanske samernas förfäder som kom först, om nu "först" är intressant. Borde inte SD-arna jojka fram sina budskap i fortsättningen? Fast i norr är partiet av någon anledning (starkare arbetarrörelse?) inte så starkt.

Åt dem som har skall varda givet

Ja, de som tjänat bra tidigare tjänar ännu bättre nu, enligt DN som citerar Statistiska Centralbyrån. Den tiondel som tjänar minst har ökat sina löner med 17 procent under åren 1999-2009, medan den tiondel som tjänar mest alltså har ökat inkomsten med 47 procent. Allt det här är matematik och ungefärliga siffror, men med tanke på att konsumentprisindex gått upp ungefär 16 procent på dessa tio år så finns det en hel del folk som inte fått någon reallöneökning alls. Det är en miniversion av vad som pågått i USA sedan slutet av sjuttiotalet: grupper av arbetande människor får ingen del av den ökande samhälleliga rikedomen, medan andra kapar åt sig orimligt stora delar av den.

Att detta på olika sätt slår igenom ute i samhället är naturligt och tråkigt. I samband med nittiotalskrisen, när fastighetsbubblan sprack, fick vi Ny Demokrati i Riksdagen och Lasermannen på gatorna. Samt ligister som försökte bränna ner flyktingförläggningar. Nu har vi Sverigedemokraterna i Riksdagen, oroligheter i vissa förorter, och någon eller några som skjuter ner folk med fel utseende på Malmös gator. Är det en tillfällighet att detta sker i samband med kriser?

Konjunkturinstitutet har kommit med sin lönebildningsrapport under den hurtiga parollen Måttliga avtal lindrar lågkonjunkturens effekter.

Timlönen i näringslivet väntas öka med i genomsnitt 2,3 procent per år 2010—2012. Trots att de historiskt sett måttliga löneökningarna gynnar sysselsättningen bedöms arbetslösheten förbli hög fram till 2014.

Låga lönepåslag för flertalet, fortsatt hög arbetslöshet är vad man flaggar för. Dessutom vill man sänka lönerna för att man tror att man på det sättet får in fler människor på arbetsmarknaden. Jag tycker att detta snarare känns som en samlad lösning för en permanentning av krisen. Men man kanske tycker (jag har inte läst hela rapporten) att även om vi slår botten ur efterfrågan på hemmaplan kan vi ändå exportera oss ur krisen. Vi, som alla andra. Dessutom är det fråga om inte Sverige borde exportera mindre och i stället försöka få balans i utrikeshandeln och ta bättre hand om hemmamarknaden. 


Jag skulle snarare vilja påstå att "måttliga avtal förvärrar lågkonjunkturens effekter". Enkelt sammanhang: man drar ner på köpkraften hos de stora konsumentgrupperna samtidigt som man ökar köpkraften hos en liten rik grupp som inte kan göra något vettigt av alla sina pengar. Det blir en allt värre obalans i ekonomin, och det visar sig i form av efterfrågekris och arbetslöshet. Och arbetslöshet är slöseri med samhällets resurser eftersom det finns mängder av ogjorda jobb som inte görs. Samtidigt skapas den olust och de motsättningar som möjliggör lönnmördaren i Malmö och liknande figurer. I kampen mellan socialism och barbari är kapitalismen väl förankrad på barbariets sida.  

PS. En intressant artikel av Pepe Escobar anknyter till krisen: han har besökt Islamofobistan, däribland Malmö, och dragit vissa slutsatser. DS.

Alltför läsbar?

Ibland tycker jag mig skriva ganska långt och tillkrånglat - långa meningar, fulla av bisatser, som vindlar sig fram rad efter rad utan en punkt i sikte. Men tydligen har jag missuppfattat detta. Enligt en undersökning gjord av bloggkollega Pierre Gilly tycks mina skriverier här ur LIX-synpunkt inte ligga så långt ifrån barnboksnivån!

Låter allvarligt, vad göra? - Längre meningar, fler ord med väldigt många stavelser, det kanske kan skicka upp mig en bit på oläsbarhetsstegen? Kunde Imanuel Kant skriva hart när obegripligt så borde väl jag kunna göra det också! Fler facktermer på utrikiska språk kanske vore en hjälp också. Det gäller att slå vakt om den intellektuella profilen!

En rasande uppgörelse

How can you expect us to be civilized and behave like normal human beings after your governments were paying the extremists and Islamists to burn down schools, and kill teachers, school kids and government employees in the 1980s. How can you expect my people to treat their woman like humans after your spy agencies were given hundreds of thousands of dollars to fundamentalists to throw acid on women's faces?

Detta är bara en av flera örfilar åt dumskalle-opinionen i väst som stödjer USA/NATO-kriget mot Afghanistan och som tror att man gör något bra. Den finns i en rasande artikel, skriven av en afghansk journalist. Tycker den är ett måste att läsa. Kanske den kan öka förståelsen för att det är inte några svenska soldater det är mest synd om, det är miljoner människor i Afghanistan och Pakistan som verkligen lider på grund av västerlandets aggression och hyckleri.

Teknik som tar bort arbeten - är det bra eller dåligt?

Jag brukar med rätta skälla på den s.k. vänstern av idag för att den i stort sett inte bryr sig om den vetenskapligt-tekniska revolutionen (som ju faktiskt är grunden till att den existerar). Och det fortsätter jag med i det här inlägget, som också innehåller några länkar till Lennart på bloggen Det progressiva USA. Han sitter mitt i datasmeten i Silicon Valley och skriver ofta om intressanta saker inom det området. Och så tar jag upp en del av det och spinner vidare här.

Som den här bloggposten, om att Google konstruerar en självstyrande bil. En datorstyrd bil som klarar sig bättre än en människostyrd dito ute i trafiken håller på att utvecklas. Filmerna på bloggposten är av reklamtyp, men bör nog tas på allvar, även om det är ett projekt som kan ta tid att sjösätta i stor skala ... och vad händer då? "Säkrare trafik" kanske någon svarar, men tänker man ett steg längre inser man lätt att den stora yrkesgruppen "chaufför" kan komma att krympa radikalt. Varför ha mänskliga chaufförer i taxi, lastbilar och bussar när en dator gör jobbet bättre och säkrare? Datorbilen kommer att göra att en massa mänskligt arbete i transportsektorn blir överflödigt. (Undrar vad som händer om man kombinerar detta med projekt av typen "elektriska vägar" som jag skrivit om ibland som en kul idé?)

En aspekt av detta som kanske kommer att få betydelse för behovet av ambulanser, sjukvård, poliser och rättsväsende är att slakten på vägarna som orsakas av rattfyllerister också minskar. Eller hur är rättsläget: om en dödspackad person sitter i sin bil ute på vägen, men det är bilen som kör sig själv, kan han/hon räknas som ansvarig om ändå något skulle hända? För även om datorstyrda bilar är säkrare än människor så kan säkert olyckor inträffa ändå.

Vi som är lite äldre minns de optimistiska signalerna från början av åttiotalet om "det papperslösa kontoret". Sedan dränktes man i papper av alla de slag lik förbaskat. Men själva tanken var inte så dum, och den kommer starkt. I stället för tidningar och böcker blir det elektroniska läsplattor. Lennart nämner minskande behov av tryckpressar och tidningsdistributörer. Men funderar man ytterligare några steg så ser man minskande behov inom skogs- och träindustrin, inom kemisk industri och maskinbyggnad. Plus att den nya informationstekniken slår ut mycket av den gamla typen av tidningsredaktion. Den revolution som förmedling av tryckt text via elektronik direkt till läsaren innebär kommer att slå ut mängder av arbeten i många olika branscher.

Kan vara en bälta - har inget samband med artikeln i övrigt.

Samtidigt fortsätter den vanliga automatiseringen och robotiseringen av de gamla vanliga fabrikerna, (en del om ny tillverkningsteknik finns här, också uppsnappat via Lennart). De gamla industriländerna står inför valet att gå vidare mot ett tjänste- och vårdsamhälle eller ge upp och gå under. För närvarande är det undergångsscenariot som gäller. Det politiska etablissemanget har inte fått något grepp på vad man skall göra med allt folk som blir över, och det torde bero av att man dels sitter fast i äldre tänkande, dels att det nuvarande kaoset är en mycket god affär för små paraistära grupper - den procent av världens befolkning som väl numera lägger vantarna på bortå fyrtio procent av världens inkomster varje år.

Med andra ord kommer spänningarna att byggas upp alltmer mellan vad samhället gör och vad det skulle kunna göra. Det kan bli en explosiv framtid. Tas arbeten bort med nuvarande villkor är det dåligt för de drabbade, men man skulle kunna vrida processen till något positivt. Att gå från nödvändighetens till frihetens rike, som Marx uttryckte det. Men vi skall kanske inte förvänta oss att vänstern i Sverige skall göra några större insatser för att förklara den utvecklingen.

De avgår inte frivilligt

Det slog mig att man skulle kunna jämföra den officiella socialdemokratin i vår tid med den likaledes officiella nationalekonomin: båda har gruvligen misslyckats med att hantera samtiden, men de hänger sig lik förbaskat kvar och vägrar försvinna. Den svenska socialdemokratin håller på att starta en krisgrupp, men en del pappersarbetare tycker att gruppens ledare är helt i händerna på partiledningen. De vill ha en annan ordförande, men det är frågan om det räcker med det - det verkar ändå som när poliser skall utreda sina egna misstänkta brott.

En ledarbloggare på Aftonlövet tycker att det går trögt med eventuell förnyelse och att man mest vänder sig inåt. Jag och andra undrar om partiledningen egentligen vill ha någon sådan förnyelse. Den har ju sitt på det torra och en verklig upprensning av partiets kadrer och politik blir förmodligen en mycket smärtsam historia. Har socialdemokrater någonsin varit särskilt bra på självkritik? - Nä, det där är svårt att tro på. Enligt information från min trogne läsare Jan uppropar man till eftervalsdebatt också på Nya Folkrörelsebloggen. Jag har för mig att Jan någonstans skrev ungefär att det senaste valet även var ett nederlag för de alternativa rörelserna. Då är det ju intressant att även från det hållet fundera över vad som hänt och vad som kan göras åt det. Fast jag undrar om SAP:s hjärntrust är så intresserad av att lyssna på åsikter utifrån, och Vänsterpartiet är väl inte mycket bättre?

Om vi fortsätter temat socialdemokrater så har bloggkollegan Kerstin på Motvallsbloggen författat en serie inlägg med resonemang varför SAP förlorade det svenska valet. Den nyaste är här, läs och lär! En del är faktiskt ganska ruggigt.

För övrigt är det inte bättre med Arbetarpartiet i Australien; bloggkollega Teckentydaren tipsar om en länk dit med en giftig analys av det partiets position. Det finns ju nationella säregenheter men också saker som är gemensamt för socialistiska eller socialdemokratiska partier jorden runt, inklusive det svenska.

Vidare till nationalekonomin, och då kan vi länka via en australiensisk blogg där Bill Mitchell propagerar för "modern penningteori" (Modern Monetary Theory, MMT). Han är professor i ämnet och vet förhoppningsvis vad han pratar om. Men den bloggpost jag länkar till här är skriven av en doktorand (Job guarantees and social democracy) och ger en sammanfattning av teorin. När en stat har sina egna pengar bör den kunna driva sin egen självständiga ekonomiska politik också, och garantera full sysselsättning, utan att vara beroende av lån från "snälla" kapitalister. Full sysselsättning är lönsam för hela samhället (utom den gamla exploaterande eliten kanske) och ger vanligt folk råg i ryggen och frihet. Ett långt men läsvärt inlägg.

Och till slut ett annat långt inlägg, på Erik Bengtssons urklippsblogg, med ... ja, just det, klipp från olika håll om krisen i nationalekononomin. När krispaniken var som störst för något år sedan höjdes ropen på reformer inom ämnet och hur det undervisas, men hur har det gått sedan? Har de neoklassiska inåtvända kufarna med sina egendomliga modeller bankats ned i skoskaften och kickats ut från föreläsningssalarna, eller är de fortfarande kvar medan förnyelsen av nationalekonomin sker ute i dess periferi av folk som inte betraktas som särskilt viktiga (av de som bestämmer)? - Nja, har det skett någon brutal utrensning av neoklassiker så har jag inte hört talas om det i alla fall.

Det är höst. Löven ger upp för det här året och man kan inte göra mycket åt det - annat än att hoppas på nya friska tag nästa år!

Ja, sammanfattningsvis: här sitter eliter fastkedjade i ledningen för socialdemokratiska partier och för för den neoklassiska kyrkan inom nationalekonomin. De tänker inte flytta på sig frivilligt, om än så världen faller samman runt dem, och vad kan man göra åt det? Man kan ignorera dem och bygga något nytt och bättre vid sidan av, med andra ord försöka konkurrera ut dem. Man kan tycka att deras organisationer är så viktiga att de medelst en kraftfull spark där bak bör förpassas ut från sina fina kontor och ersätts av nya krafter. Problemet med den andra lösningen är att man då riskerar att ersätta ett gäng byråkrater och tokar med ett annat, ungefär som när Obama lurade skjortan av progressiva väljare i USA med sin falska "change". Jag har ingen definitiv lösning att komma med, men personligen skulle jag inte vilja lägga ner någon energi på att rädda institutioner som ändå inte kommer att tacka någon för det. Det är väl som att försöka få gamla nedgångna missbrukare på nya tankar - de kan prata om att bättra sig och sluta supa upp hushållspengarna, men kan de förvandla pratet till handling?

Lika goda kålsupare?

Det finns åtskilliga exempel på tveksamma avknoppningar och upphandlingar i Stockholmsområdet. Och det är en gåta att de rödgröna inte tydligt tog upp kampen mot detta i årets valrörelse...

skriver Helle Klein i Aftonlövet idag. Men så fortsätter hon:

Köp- och säljkulturen är en nyliberal uppfinning men alls icke bara omhuldad av moderater. Tyvärr. I det socialdemokratiskt styrda Göteborg verkar upphandlingarna inom byggsektorn ha lett till rena korruptionen. Uppdrag gransknings avslöjande har visat på en härva av mutor och korruption bland tjänstemännen i Göteborgs kommun alltmedan den politiska ledningen hellre velat tysta ner än utreda...

... vilket väl inte kan tolkas på annat sätt än att de är i stort sett lika goda kålsupare hela gänget.  Med andra ord är det ingen gåta, det är ett fullt logiskt resultat av vad som försigått inom socialdemokraterna under många år när liberalerna definitivt tagit över och förvandlat ett socialliberalt parti till ett nyliberalt (eller vad det någon som trodde på det där om socialism i partiprogrammet?).

När oppositionen själv sitter med fingrarna i syltburken är det ganska svårt att anklaga de regerande för att snatta. De som drabbas är ändå inte oppositionspolitikerna som har sitt på det torra, men alla människor som på olika sätt kommer i vägen för köp- och säljraseriet. De som är värst utsatta är förmodligen de som normalt skulle rösta åt vänster, så det är inte så konstigt att de tappar lusten när de ändå bara blir svikna.

Den här bilden tog jag 31 maj 2007 på Medborgarplatsen. Ett antal organisationer hade samlat till möte för att protestera mot privatiseringarna på Söder. Här talar Bo Ringholm, känd gammal socialdemokrat, och inte minns jag vad han sade. Vad skulle han säga? Skulle han vara helt uppriktig skulle han bli tvungen att skopa ut sitt eget parti och dess allt aggressivare nyliberala flygel. Det enda socialdemokraterna och vänsterpartiet hade att komma med var "rösta på oss". Jaha, och sedan då? De misslyckades med att fälla en regim som så gott som slagit knut på sig själv genom impopulära åtgärder, så varför skall vi tro att de klarar sig bättre i framtiden? Hade de vunnit valet hade de inte stoppat de nyliberala excesserna, möjligen drivit dem i långsammare takt men ändå fram mot den slutliga kraschen.

PS. Saxade nyss denna haiku från HuffPo:

Whores only sell part
of themselves. Don't compare them
to politicians.

 Kan den ha något med ämnet i bloggposten i övrigt att göra? DS.

Myrdals tal

Jag nämnde Jan Myrdals tal vid Afghanistandemonstrationen förra lördagen. Nu kan man läsa det här.

Det finns trevliga grisar och så finns det svin

Det finns grisar som ser små, trinda och trevliga ut ... och så finns det riktiga svin också!

Vet inte om jag har lust att skriva något mer idag. Gå istället över till min stockholmsblogg och titta på det här inlägget och följ länkarna. Det är så man blir illamående. Den här stan, och hela landet, skulle behöva en rejäl storstädning!

Saint Pierre et Miquelon

Ovan är en bild som jag fick syn på hos NASA:s Earth Observatory med "dagens bild", där man kan hitta intressanta bilder av vår jord sedd från ovan. Just denna beskrivs närmare här, och det handlar om sista resten av Frankrikes en gång jättelika kolonialvälde i norra Amerika. Engelsmännen tog Kanada, men de små vindpinade öarna Saint Pierre och Miquelon ute i Atlanten fick fransmännen behålla. Miquelon är den större biten som egentligen är två öar, och Saint Pierre den mindre nere i hörnet. Av beskrivningar att döma verkar det vara ett riktigt blåshål där ute i havet söder om Newfoundland.

Platsens existens var dock inte ny för mig. Som frimärkssamlande liten gosse för väldigt många år sedan fick jag tag på frimärken som såg ut så här, och måste givetvis titta efter på en karta var platsen låg:

Frimärkssamlande var ett bra sätt att ta in data om olika platser på vår jord, och av det här märket kunde man nästan direkt räkna ut att kategorin "skäggig fiskargubbe" var viktig på Saint Pierre och Miquelon. Just det, det är fiske man lever på.

Om man bara skulle sätta sig och mysa i stället?

Undrar om den här bilden är manipulerad på något sätt? Den har i alla fall en viss mys-faktor.

I stället för att tyngas av världens fasor och orättvisor kanske man helt enkelt kan ge tusan i dem och försöka trivas i stället? Jag skulle tro att även detta betraktas som en upprorshandling på sina håll. Världens uppblåsta härskare vill förmodligen hellre bli fruktade, avskydda eller föraktade än att folk bara struntar i dem.

Man kan sitta i solen och mysa och ta det lugnt - och använda en kompis som kudde, det förhöjer trevnaden!

I föregående något ragu-artade inlägg föreslog jag att en socialistisk tänkare skulle ta och grubbla över vad det kan betyda när bankmanipulationer i USA (och kanske liknande tilltag på andra håll) gör det svårt att se vem som äger vad i landets bostadsbestånd. Även inom andra områden är ju kontroll och ägande något som man kan ställa sig frågande till (fildelningsfrågan, open source, patent). Det är problem som inte bara är ekonomiska utan handlar om hur hela samhället kan fungera.  Men det var naturligtvis felformulerat av mig: det är inte en tänkare som behövs, det är en hjärntrust som måste till. Den tid är över när enskilda tänkare kunde överblicka stora delar av vetenskapernas utveckling och sammanfatta dem, och sedan dessutom popularisera sina fynd. Nu krävs det samarbete i stora grupper. Men var finns det?

Jag kanske kan strunta i den frågan och mysa ett tag i stället?

Ekonomiska notiser - Brasilien, Tredje världen, lånekaos etc.

En företrädare för FN:s arbetsorganisation ILO skriver om den avgående presidenten Lula da Silvas ämbetsperiod:

... one of the great successes of Brazil of the past eight years that has gone largely unnoticed outside Brazil is the creation of 12.5 million formal jobs during his tenure.  During the 2000s, formal job growth outpaced informal job growth by a three-to-one ratio, reversing the trend of growing informality that had marked the 80s and 90s.  And all this occurred at the same time that the minimum wage doubled in real terms.

Vad som hänt är alltså att med hjälp av offentliga ingripanden har  löner och levnadsstandard ökat, samtidigt som tendensen att folk trycks över till "informella jobb" ( = totalt rättslöst "egenföretagande" eller hushållstjänster) har vänts. Allt fler får ordentligt reglerade jobb samtidigt som allt fler brassar får det bättre. Detta har medfört att den extrema ojämlikheten i Brasilien har minskat något.

Detta stämmer inte med den neoliberala modellen som avvisar regleringar på arbetsmarknaden. Har vi inte hört liberaler som med typisk gäll och förorättad stämma utropat: "Politiker kan inte skapa jobb!" Och så har man i de gamla industriländerna försökt att slå sönder den ordnade och reglerade arbetsmarknaden med hänvisning till att regleringar och kollektivavtal skulle göra det svårare att skapa jobb. Men det förväntade undret verkar inte infinna sig?

Vad är det vi ser? Är det så att den gamla kapitalismens centrum har kört slut på sig själv, och ledningen kommer att tas över av nya krafter i främst Tredje världen? Kommer det att bli en stor utjämning där de rika blir fattigare och de fattiga rikare på global nivå? Inom utvecklingsekonomi kanske man skulle tala om "konvergens".

Hoppa till den här bloggposten av ekonomen Dani Rodik och fortsätt sedan mot nya djärva mål. Det finns saker som talar både för och mot att de nya djärva uppåtgående ekonomierna kan bryta sig loss från gamlingarnas trötta försök att låtsas att de ännu är på toppen. Men ett problem som alla kommer att möta framöver är vad som händer när oljeströmmen krymper och kostar alltmer. Finns det möjligheter att gå runt det problemet, eller måste det bli rejäla ekonomiska och politiska kriser först (jag tror det senare är mest realistiskt).


Jag skulle tro att vi får lägga samman ett antal olika företeelser för att förklara vad som händer. Dels pågår en omfattande industrialisering i många länder i Tredje världen, och det drar med sig ekonomierna uppåt. Det finns det ofta en stat i bakgrunden som stöttar industrialiseringen utan att bry sig så mycket om liberala fördomar. Dels förskjuts de gamla industriländernas ekonomier mer mot tjänster (och mot industrier som är så högproduktiva att de inte behöver så mycket folk) medan samtidigt den liberala kampanjen mot de arbetande fortgår till förmån för den rena spekulationsekonomin. Det skapar svåra obalanser, ekonomiska kriser av den typen vi ser nu, och en stämning av "nu måste vi hänga med huvudet och tycka att allt är dåligt samt låta den rika procenten bli ännu rikare". Och med den inställning blir det inte så mycket utveckling,

Här finns en annan intressant sak. Ett problem som påpekats vad det gäller bolånekrisen i USA från flera håll, bland annat här, är frågan om vem som egentligen äger vad. På den gamla goda tiden lånade bank A pengar till privatperson B för att denne skulle kunna skaffa sig ett hem, eller så lånade B pengar mot säkerhet i hemmet. Enkelt fall: B är skyldig A en viss summa pengar. Det var bara att titta i lånehandlingarna för att konstatera fakta.

Men hur blir det när bank A samlar ihop skuldsedlarna från B och andra (pålitliga och mer skakiga låntagare) och strimlar dem i småbitar som stoppas in i egendomliga "finansiella instrument" som sedan säljs vidare till andra institutioner som i sin tur gör liknande operationer på en alltmer förvirrad spekulationsmarknad? B äger inte sitt hem, på grund av skulden så är det "banken" som gör det, men vilken bank? Eller vilka banker? Eller andra finansiella instutioner, eller kanske några som inte borde syssla alls med sådana här saker.

Man kan betrakta det här som ett administrativt problem: hitta ägaren (eller ägarna). Men man kan också gå ett steg vidare och se det som en upplösning av den heliga äganderätten som kapitalismen har svårt att klara sig utan. En stor del av egnahemmen i USA kanske inte har en klart identifierbar ägare! Ett stort aktiebolag kan ju ha otaliga anonyma ägare, men här går man ett steg vidare. Borde inte någon smart socialistisk tänkare sätta sig ner och fundera just på det här. Har det någon betydelse? Från andra håll upplöses äganderätt och ändras produktionsförhållanden genom datorrevolutionen. Kan man se några positiva möjligheter i det som mest ser ut som elände och kaos?

Ibland blir man bara trött över att försöka hålla koll på allt som händer ...

Ned med enväldet!

Den här bilden är några veckor gammal, men tyvärr förmodligen fortfarande aktuell. Skall det inte vara möjligt att få slut på det beklämmande monarkistiska enväldet!? Kan man inte befria Daniel genom att sätta honom på ett älgpass någonstans bortom Ockelbo - och så glömma bort honom?

Arnes normer i repris

Här är något jag publicerat tidigare på bloggen, men det var för 2½ år sedan och en repris kan sitta bra. Det handlar om "Sex normer för saklighet, mot missbruk av känslorna" som man hittar i Arne Naess, Livsfilosofi, Natur och Kultur 2005, sid. 71-72. Tänk om man kunde köra ner de här normerna i halsen på folk som är israelfantaster, som är för eller emot sverigedemokraterna,  är extremliberaler eller skränfockar i största allmänhet.

1. Håll dig till ämnet.

2. En formulering som i en allvarlig diskussion har till syfte att återge motståndarens synpunkter, måste vara sådan att motståndaren finner återgivelsen adekvat.

3. Ett inlägg bör inte lida av flertydighet av den art att åhörarna eller läsarna blir vilseledda att tolka motståndarens uttalande på ett ofördelaktigt sätt.

4. Tillskriv inte motståndaren ståndpunkter som vederbörande inte håller med om. Argumentera inte mot fiktiva eller konstruerade motståndare.

5. En framställning bör inte göras på ett sådant sätt att åhöraren eller läsaren får en skev bild som tjänar en parts intressen på bekostnad av andras.

6. Kontext eller yttre omständigheter som inte har med saken att göra, bör hållas neutrala.

Jag antar att alla våra debattförstörare aldrig kommer att gå med på det här.

Ett alternativt förhållningssätt i debatten? Se tidigare inlägg med liknande bild, inklusive kommentaren till inlägget. 

Mer om Amazonas' historia

Jag skrev för ett tag sedan om nya (eller nygamla) rön om hur dagens till synes otillgängliga urskogar i Sydamerika för femhundra år sedan var fulla av folk som bodde i stora samhällen.  Nu kommer tidender från Göteborgs universitet om att även svenska arkeologer har varit och grävt vid Amazonfloden. Den bild av Amazonas som ett tätt befolkat område, som den spanske resenären Orellana påstod sig ha sett på 1540-talet, bekräftas alltmer ju mer arkeologerna gräver ut och forskar. Befolkningen på den tiden förbättrade den magra jorden och byggde förmodligen dammar för konstbevattning. Men så försvann nästan alla, och kvar blev bara smågrupper i de stora skogarna - en av världshistoriens många tragedier.

Afghanistandemonstration i Stockholm

Det var Afghanistandemonstration idag. Klicka på bilderna för större format. Samling vid Norra Bantorget och sedan en kort promenad till Sergels torg och slutmöte. Jag tyckte det kändes rätt avslaget. Antagligen krävs det betydligt starkare effekter än en demonstration i Stockholm för att verkligen få fart på opinionen, som att den svenska truppen drabbas av rejäla förluster.

Ett par som ville flyga drake i närheten av bombövande USAmerikanska krigsplan i Norrbotten visar upp draken i fråga. Varken talibaner eller svenska quislingpolitiker och -poliser eller militärer gillar drakflygning, som det tycks. Och den svenska politiska eliten gillar inte neutralitetspolitiken. Sverige är en lydstat till NATO.

Jan Myrdal ursäktade sig för heshet utanför Norra Latin, och sedan dånade han som vanligt loss med en stor översikt över spelet i Afghanistan. Eftersom det här var en enhetsdemonstration sade han vad jag minns inget om hur man borde behandla de svenska knektar som åker till Afghanistan och kämpar i Imperiets tjänst. Men på annat håll har han skrivit att man borde se på dem som på de svenskar som slogs på östfronten under Andra världskriget.

Den gamla hederliga fredssymbolen - länge sedan man såg den. Här är den blågul också.

Demonstrationen marscherar iväg från Norra Latins gård. I bakgrunden syns tornen på LO-borgen. Undrar var byråkraterna därinne höll hus? De hade nog inte tid för demonstrationer. Det finns viktigare saker, som arvoden och liknande.

Och så var det Sergels torg, med fler talare, som Maria-Pia Boëthius.

Det var ungefär så här stor som demonstrationen var. Dessutom fick den en något egendomlig fond eftersom några tiotal procubanska demonstranter anslöt sig vid Sergels torg för att föra ut sina egna frågor. Det innebar att man från talarstolen såg åtminstone tre cubanska flaggor och tre porträtt av Che Guevara. Däremot inga afghanska flaggor (hur nu de skulle se ut). Inga islamiska grupper verkar ha anslutit sig till demonstrationen.

En av talarna, tidigare försvarsministern Tage G Peterson. Liksom de andra talarna hade han vettiga synpunkter, men den där om att "nu när vi har svenskar därborta så måste de ha den bästa utrustningen" (helikoptrar alltså) ger jag inte ett smack för. Inte heller att det skulle krävas månader för att ta bort svenskarna. Femhundra man borde man kunna flyga ut på några dagar.